Bildning är motsatsen till åsikter, men debattkulturen som breder ut sig gör det svårt att se skillnaden. Kulturens omsättningshastighet ökar ständigt och förändringstakten är nu så pass snabb att nyanserna går förlorade och tiden för reflektion är obefintlig. Då blir bildning i praktiken synonym med åsikter som bollas mellan debattmotståndarna. Kunskap förväxlas med texten i artiklarna som antas visa än det ena än det andra. Och det lärda samtalet uteblir. När något viktigt ska avgöras vänder man sig till en lämplig tankesmedja som producerar argument som båda sidorna (för det finns förfärande ofta bara två: Antingen eller, vilket i sig visar hur ila ställt det är med bildningen i Sverige idag) upprepas utan att man lyssnar på varandra. Att byta åsikt är att begå intellektuellt självmord. Det får inte ske, åsikten måste försvaras till varje pris.I ett par mycket läsvärda och uppmärksammade artiklar här i SvD har Thomas Steinfeld resonerat kring begreppet bildning. Först genom att slå hål på ett antal myter om bildningsbegreppet och nu senast genom att peka på tre saker som bildning inte är, men som det tenderar att reduceras till: information, kompetens och värderingar. Ytterligare en sak skulle kunna läggas till denna lista, i synnerhet med tanke på hur den svenska idé- och kulturdebatten stundtals gestaltar sig. Jag tänker på åsikter.
Det har idag vuxit fram en kultur som kräver att man håller med eller förkastar, allt man hör och allt som sägs. Det är den enda accepterade hållningen, instämma eller avfärda. Samtal, utbyte, reflektion och eftertanke finns ingen tid för. Tänka tillsammans ses som slöseri med resurser. Istället anlitar man en expert vars tjänster upphandlas i konkurrens. Reflektionens och eftertänksamhetens värde finns ingen som helst förståelse för. Vad tycker du, är frågan för dagen? Alla har en åsikt. Och när åsikterna förväxlas med bildning går det snabbt utför med kunskapen. Därför är risken stor att Pisaraset bara är en första indikation på något mycket värre. Gör vi inget år utvecklingen nu får ett endimensionellt samhälle där kunskap reduceras till information och allt bara handlar om åsikter som ställs mot åsikter och där den som har mest makt och inflytande vinner och får skriva historien och definiera världen.
Finns det något mer anti-intellektuellt, något mer hämmande för tänkandet, än en åsikt? Det tvärsäkra tyckandet, den bestämda uppfattningen, är det inte i själva verket en raffinerad form av fördom? Kort sagt, finns det något större hinder för det bildade samtalet än åsikter?När utbildning effektiviseras och målstyrs, när lärande kontrolleras och kvaliteten antas kunna garanteras med hjälp av regler, rankingar och när evidens och best practice ersätter tillit och personligt ansvar finns varken tid, plats eller förståelse för bildade samtal. Kunskap produceras idag allt mer efter principer hämtade från konceptet Lean Production. Makten över innehållet flyttas från lärare och forskare till systemet, från kollegiet till linjeorganisationens ledning. Konsekvensen blir att landets högst utbildare fråntas makten över kunskapen, vilket är möjligt eftersom den misstas för information eller åsikt. Vad är hönan och vad är ägget? Eller är båda konsekvenser av den allmänna ekonomiseringen och kraven på effektivitet som följer i dess fotspår? Det spelar kanske inte så stor roll, för det viktiga är att värna samtalet, det lärda och bildade samtalet.
Jag låter frågorna förbli öppna, men kan inte låta bli att konstatera att det offentliga samtalet ofta kokas ner till bestämda åsikter som ställs emot varandra. Debatten är inte sällan lika förutsägbar som en illa skriven detektivroman. Det är redan på förhand uppenbart vad den liberala, konservativa eller socialistiska skribenten ska tycka om den fråga som för tillfället råkar vara på tapeten.Härigenom skapas en illusion om att det som är okontrollerbart och som inte går att överblicka i själva verket är enkelt och hanterbart. Alla kan ha en åsikt, men förstår man inte hur eller när det är läge att byta åsikt, om själva bytet ses som ett tecken på svaghet, finns ingen anledning att kritiskt granska åsikterna (varken de egna eller motståndaren). Allt fokus läggs i stället på att övertyga allmänheten om att min åsikt är den bästa. Om den är relevant eller ej, om den fungerar eller inte, hinner ingen ändå kontrollera, för då är frågan redan överspelad och debatten handlar om något annat. Åsikter är snabba. Bildning är långsam.
Givetvis är det inte obildat eller fördomsfullt att stå stadigt i en viss idé- eller tanketradition. Tvärtom, en sådan förankring kan fördjupa och vidga tänkandet. Och självklart har en intellektuell rättigheten, ibland kanske till och med skyldigheten, att ta tydlig ställning i en fråga. Men när åsikten blivit viktigare än tanken, när kategorier och stämplar blivit viktigare än innehåll, när det exempelvis blivit viktigare att kalla sig feminist än att faktiskt tro på och arbeta för jämställdhet mellan könen, då har man saboterat själva förutsättningen för ett bildat samtal.Exakt, det är inte åsikterna som är problemet, utan att så få bryr sig om att reflektera över vad åsikten bottnar i eller vilka argument den bygger på. Välgrundade åsikter som kan överges när de möter ett bättre argument är oproblematiskt. Tvärsäkert tyckande är dock förödande för det lärda samtalet. Drar mig till minnes en berättelse som kanske inte är sann, men den rymmer en hel del klokskap. Den handlar om John Maynard Keynes som av vissa ansågs vara sin generations klokaste. Han fick frågan en gång om varför han ändrat åsikt i en fråga, och han svarade då: Hur skulle du göra själv om du överbevisats och insett att du har fel? Idag betraktas det som ett svaghetstecken att avvika från argumenten man inledde debatten med, för så är debatten riggad. I ett samtal däremot, ett bildat samtal, menar jag, är samtliga förlorare om inte alla lärt sig något nytt. Överens behöver man absolut inte vara, men man måste vara öppen för att ändra åsikt, och det får inte betraktas som ett tecken på svaghet. Formen kan och får aldrig bli viktigare än innehållet.
Vi bör dock inte skämmas för att vi har åsikter, det är ju något vi alla har. Det är nästintill oundvikligt. Men åsikterna är sannerligen ingenting att bygga sitt tänkande, ännu mindre sitt liv, på. Åsikterna växlar med väder och vind. Idag tycker vi en sak. Imorgon en annan. Att förväxla åsikten med den komplexa tanken, eller ännu värre sina åsikter med sin identitet, kan nog rent av vara farligt.Jag vill se på kunskap som verktyg. Kunskap är inget man har, i alla fall inget man bör identifiera sig med. Om människor lever i föreställningen att kunskap är något man har är steget inte långt till att gränsen mellan människan (i betydelsen biologisk varelse) och kunskapen (i betydelsen verktyg) upplöses. Härigenom skapas ett slags maskin som förfogar över ansenlig makt. Vetenskap + människa + kunskap = makt! Genom att människor gör sig till och ser sig som företrädare för kunskap, eller ännu värre, för åsikter, kommer all den makt som individen förfogar över mobiliseras för att försvara kunskapen/åsikten. Den som erkänns som kunnig, den som har uppnått anseende, kommer att få lättare att genomdriva sin vilja än den som inte åtnjuter samma respekt. Och det alldeles oavsett av kvaliteten i kunskapen. Jag brukar som bekant påpeka vikten av att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar.
Problemet är att ju mer förkroppsligad kunskapen är, desto mer hotfull blir invändningarna och kritiken och desto mer makt mobiliseras till dess försvar. Freud försvarade synen på sexualiteten med näbbar och klor! Bara för att nämna ett exempel. Men det finns hur många exempel som helst på detta. Forskare som driver politik är problematiskt, inte för att det skulle vara fel på kunskaperna utan för att rollerna som utövare av vetenskap och som politiker blandas samman. Den som har makten har vidare makt att bestämma vilken kunskap som skall anses viktig och värd att bevara. Dessa problem växer exponentiellt när skillnaden mellan kunskap och åsikt suddats ut.
Frågan man bör ställa sig är: kan vi veta vad som är ett objektivt försvar av kunskapen och vad som är subjektiv självbevarelsedrift? Finns det någon metod för att utröna vad som är vad? Nej, tyvärr finns ingen sådan metod. Därför är bildningen så viktigt att försvara. Ett sätt att lösa upp denna svåra knut är att lansera ett lite annorlunda sätt att se på kunskap, inte som något man har utan som något man använder. Kunskap är verktyg. Strider om vem som har det bästa verktyget blir, föreställer jag mig, lättare att genomskåda, än strider om vem som äger sanningen, och det blir lättare skilja mellan kunskap och åsikter. Den som förfäktar yxans fördelar gentemot motorsågen, till hen blir den självklara uppmaningen: Upp till bevis! Låt oss se. Svaret ger sig så att säga själv. Det skulle kunna vara så även inom akademin, i politiken och samhället, om kunskap inte betraktades som egendom.
Åsikterna är ett av själslivets ytfenomen, inget att stoltsera med. Ofta gör vi nog klokast i att hålla de ytliga åsikterna för oss själva. Vill vi behålla vår värdighet, samt ett öppet förhållningssätt till världen och våra medmänniskor, är det inte i första hand åsikter vi ska skaffa oss, utan en väl genomtänkt livshållning. I bästa fall är det en sådan hållning som bildningen kan hjälpa oss att upprätthålla.Instämmer i det. Bildning är lika mycket en livshållning som det handlar om kunskap. Och det handlar om värdighet. Sverigedemokraterna och andra partier som frodas i debattsamhället där åsikter likställs med kunskap skulle omgående avslöjas charlataner om inte åsikter spelade en så stor roll som de gör. För mänsklighetens och värdighetens skull är det inte åsikterna som bör stå i centrum utan bildningen och det lärda samtalet. Där skulle SD inte ha en chans, för deras poltik bygger på åsikter helt utan djup. Stannar man upp och tänker efter, finns det tid att gå på djupet och ställa verkliga frågor vars svar man verkligen tar på allvar är Jimmie och hans anhang rökta. För demokratins skull behöver bildningen återupprättas, och åsikterna utsättas för kritisk granskning.
Förebilder är dock alltid bra att ha. Och när det kommer till bildning kontra åsikter är skalden som dog för ganska exakt fyrahundra år sedan den kanske allra bästa: William Shakespeare. I Shakespeares pjäser ställs en rad åsikter och livshållningar emot varandra. Den brittiske författaren och Shakespearekännaren Howard Jacobson har uttryckt något i stil med att Shakespeare ”orkestrerar idéer”. Det är precis vad han gör. Men det är i stort sett omöjligt att utläsa vad Shakespeare själv tycker. ”Hamlet”, ”Macbeth” och ”Kung Lear” innehåller en massa idéstoff, men är inga idédramer. De förespråkar inte någon enskild tanke, de är som pjäser åsiktslösa.Där finns bildningen mellan åsikter som bryts mot varandra, i helheten, inte i delarna. Bildning är dialektisk, medan åsikten är dikotomisk. Både och, inte antingen eller. Inte bra eller dåligt per se, utan bra och dåligt, till vad? Ond eller god bestäms av vilken sida i konflikten man befinner sig på. Shakespear visste att frågan är långt viktigare än svaren, och vi har massor att lära oss. Bildning handlar inte om vad man vet, utan om vad kunskap är och vad den kan användas till. Åsikter kan vara början på en bildningsprocess, men aldrig målet. Ser vi inte skillnaden är slutet nära, för då har dörren till helvetet öppnats och inget betyder längre något, annat än att vinna debatten då.
Man skulle kunna säga att Shakespeares pjäser representerar verklig bildning, då de vägrar bindas fast i åsikternas tvångströja. Istället gestaltar Shakespeare med sitt kunnande och sin djupa människokännedom den mänskliga tillvarons omätliga djup. Djup inför vilka åsiktsmakaren inte framstår som något annat än en gycklande skådespelare som ”larmar och gör sig till”.Klokt! Viktigt! Om Sverige ska kunna leva upp till ambitionen att vara en KUNSKAPSnation.