Det finns en utbredd (över)tro idag, på att specialiserade examina är en bra väg att gå för att tillgodose Sveriges framtida behov av kunskap. Fast vad är Sverige? Vad menar man när man talar om Sverige? Problemet är att man talar över huvudet på befolkningen, medborgarna som bygger landet. Politikerna talar till folket och utbildningspolitiken bedrivs på de etablerade företagens villkor, och implicit även i enlighet med deras önskan om välutbildad personal till låg kostnad. Inte konstigt att utvecklingen går i stå. Inte förvånande att studiemotivationen sjunker i takt med betygen och att fokus riktas mer mot examen än kunskapen och lärandet. Det är heller inte förvånande att dagens studenter allt mer lägger ansvaret för lärandet hos lärarna eller att förhandlingar om betyg blir vanligare, för det ligger i linje med rådande syn på medborgaren som omyndig, utbytbar och passiv.
En kunskapsnation kan inte byggas på examina eller betyg, bara på kunskap och genuint intresse för lärande. Nyföretagande och entreprenörskap talas det om, fast det blir ofta bara ord. Och då startas det utbildningar för det, för att styra utvecklingen dithän. Alla vet dock att nyföretagande handlar om nytänkande och att entreprenörskap handlar om lusten att skapa. Det är ingenting man kan utbilda någon till, det är egenskaper som bara kan lockas fram och som måste vårdas. Hur ser det ut idag, i samhället? Visst startas det företag, men det handlar VÄLDIGT mycket och alldeles för ofta om franchiseföretag, eller om ännu en klädbutik. Det är varken särskilt entreprenöriellt eller nyföretagarmässigt, det är snarare en ny form av anställning.
Företrädare för näringslivet talar å sin sida allt oftare om behovet av sänkta löner, om att trösklarna till arbetslivet är för höga. Där menar man att lösningen på samhällsproblemen är ökad osäkerhet, försämrade försörjningsmöjligheter och mer konkurrens. Det talas även om skolans former och om friskolornas förträfflighet. Och så skriker man efter kompetens, rätt kompetens. Det vill säga den specialiserade kompetens som etablerade företag behöver just idag. Med andra ord är det politikerna och medborgarna som är problemet och som bär ansvaret för den höga arbetslösheten och det, utifrån ett aktieägarperspektiv, ogynnsamma löneläget.
Dags att tänka om och tänka nytt. Vad Sverige behöver är en annan syn på kunskap och utbildning, och en annan syn på ekonomi: En bildningsekonomi. Ordet och inspiration till tanken finner jag i en krönika skriven av Inger Enkvist, i SvD. Hon hittar det i sin tur hos Ludger Wössman, som presenterar sig som just bildningsekonom.
Bildningsekonom, är det inte ett intressant ord? Ludger Wössman, schweizare, presenterar sig som just det. I en artikel i Neue Züricher Zeitung (21/10-15) beskriver han sin forskning om sambandet mellan hög bildning i ett land och landets ekonomiska välstånd. Wössmann är känd för sitt samarbete med amerikanen Eric Hanushek, en av världens mest respekterade ekonomer som specialiserar sig på utbildningsfrågor.Det är kunskapen det kommer an på, inte vilka betyg eller examina man har. Och det är ur bredden som spetsen växer fram. Alla vet att det är så, det behövs inga utredningar eller forskning för det. Den som ropar på studier och evidens, säkra svar och best practice, letar efter kostnadseffektiva genvägar till snabb framgång och ekonomisk avkastning. Där finns problemet, i sättet att se på utbildning. Problemet handlar om bristande förmåga att förstå och uppskatta värdet av BILDNING. Om det handlar bildningsekonomi, om att se utbildning som en långsiktig investering istället för som en kostnad.
Vilka argument framför Wössman för att hävda bildningens betydelse? Han påpekar som många tidigare har gjort att 1960 hade Latinamerika dubbelt så hög genomsnittsinkomst och längre skolutbildning än exempelvis Sydkorea. Alla räknade med att Latinamerika snabbt skulle utvecklas snabbt och inkorporeras i den utvecklade världen. Det blev inte så. Nu har visserligen exempelvis en peruan 2,5 gånger bättre ekonomisk situation än sin farfar, men koreanen har en 7 gånger bättre situation än sin farfar. Koreanen har numera längre skolgång än latinamerikanen, och dessutom ligger koreanska skolbarn ungefär tre skolår före latinamerikanska barn i samma ålder, när det gäller kunskaper.
Det är inte bara antalet år i utbildning utan hur mycket kunskap eleverna tillägnar sig som är det viktiga. Wössman avvisar alltså att politiker mäter utbildningsstandard genom antal studerade år, och han framhåller att det är fel att ställa spets mot bredd i utbildningspolitiken. Ett land behöver båda.
För att eleverna ska använda skoltiden väl, måste det finnas belöningar för de elever som verkligen studerar, och Wössman identifierar som avgörande att det finns fristående examina efter grundskolan och efter gymnasiet. Han pekar på att Tyskland gjorde en stark uppryckning efter sin PISA-chock 2003 och att ett väsentligt inslag var att de delstater som inte hade slutprov införde sådana. Slutprov som rättas utanför skolan har starkt stöd hos befolkningen både i Tyskland och Schweiz och uppfattas som rättvisa, framhåller Wössman. Som bildningsekonom kan han se att resultat i fristående examensprov har starkare samband med elevens senare prestationer mätt i lön än den lokala skolans betyg. Staten ska inte föreskriva hur skolor ska arbeta utan låta varje skola arbeta efter sina förutsättningar och ideal, och de oberoende slutproven utgör sedan både utvärdering och kontroll för både skolor och elever.Det handlar inte om pengarna, om högre löner eller något annat, utan om hur resurserna används. Bristen på nytänkande, i politiken och näringslivet är alarmerande. Det är där roten till det onda finns, inte hos elever, studenter, hårt pressade lärare och rektorer eller på landets högskolor. Oförmågan att uppskatta en bildad befolkning, det är det som är problemet. Varför fokusera på betyg och examina, när det är kunskapen som är det centrala?! Myten om att det går att styra lärande och kunskapsutveckling, i detalj och mot på förhand uppgjorda mål (dessutom snabbt, effektivt, kvalitetssäkrat och till en låg kostnad) är något vi måste göra upp med, en gång för alla. Kunskap är ett nyckfullt och ömtåligt frö som ingen kan veta, varken var det finns eller var det kan växa. Därför bygger bildningsekonomi på en annan syn på både kunskap och ekonomi, för det är samma andas barn. Rådande syn fungerar inte och måste överges. Om Sverige ska bli en kunskapsnation som konkurrerar med kunskap istället för med låga löner.
Wössmans resultat kan läsas som en förklaring av varför Sverige sjunker i utbildningsresultat och som en plan för hur vi kan börja förbättra resultatet. Vi vet mycket väl i Sverige vilka problemen är, men inget av de två blocken har vågat ta itu med frågan. I stället öser Sverige in mer pengar i ett system som inte fungerar.
Makten över utbildningen i landet måste ligga hos de bildade, de med kunskap och intresse för lärande. Idag är det pengarna och marknaden som styr, och det leder till bildningsförakt eftersom bildning inte går att styra. Marknaden säger sig uppskatta entreprenörer och nytänkande, men det är bara ord. Allt som hotar aktieägarnas vinstintresse motarbetas systematiskt och konsekvent. Marknaden vill ha rätt sorts entreprenörer och en sorts nytänkande man känner igen och förstår. Viljan att skapa nytt och tänka i nya banor förmår man bara uppskatta i efterhand. Det är först när framgången kan garanteras som marknaden kan ge den sin välsignelse. Det är motsatsen till en bildningsekonomi.
Bildningsekonomi handlar om långsiktighet och om att främja lusten att lära. Bildningsekonom riktar sig mot medborgarna och mot framtiden. Människan i en bildningsekonomi är en värdefull resurs och utbildning ett mål. I en bildningsekonomi har kunskapen ett egenvärde. Där handlar det inte om vad man läser, utan att man behärskar det man studerar, att man kan. Där spelar betygen och examina en underordnad roll, för alla bildade människor känner igen kunskapen och kunskapskvaliteten när man ser den och det gäller därför att den som reser anspråk på att vara bildad visar detta. Det räcker inte att vifta med ett examensbevis från Handelshögskolan eller något prestigeuniversitet i USA. Kunskapen i sig, oavsett vad man studerar, utgör basen för bildningsekonomin, och ju bredare den är, både hos den enskilde studenten och bland befolkningen, desto större är chansen att kunskapsfröna slår rot och växer upp till nya plantor. Nytänkande och entreprenörsanda kan man bara hoppas på, det går inte att måttbeställa och upphandla i konkurrens till lägsta pris.
Kunskapen och lärandet måste släppas fria. Utbildningssverige måste avregleras och kunskapen placeras i centrum. Avskaffa alla program och låt studenterna själva sätta samman sin utbildning efter sin personliga förmåga, sina individuella intressen och eget huvud. Låt lärarna och forskarna söka sig fram där de kan, där de vill och där de anser att det går. Injicera lust i utbildningssystemet och öppna upp universiteten så att de blir noder i samhället varifrån kunskapen kan flöda och berika alla. Så ser en bildningsekonomi ut. Det finns inga garantier för att den leder till någon snabb avkastning, men handen på hjärtat, leder dagens utbildningssystem till det? Det kan knappast bli sämre än det är. Om bildning blev målet med skolan och den högre utbildningen och kunskapen stod i centrum skulle pengarna som är boven i dramat bli ett medel istället för som idag själva målet.
Idag har vi byggt en ekonomi för kunskap, och det ser vi vad det leder till. Vad vi behöver är en bildningsekonomi där kunskapen är målet. Bara så kan verkligt nytänkande och äkta entreprenörskap främjas, ur bredden och djupet av en bildad befolkning.
4 kommentarer:
Hej Eddy
Jag vill bara påpeka att det i sammanhanget Wössman ju är viktigt att göra distinktionen mellan induktion och deduktion. Åtminstone i det du tar upp i din text, finns det ju ingenting som bevisar att Sydkoreas högre välstånd i jämförelse med Latinamerikas, av nödvändighet skulle bero på skillnader i ’bildningsnivå’. Den som postulerar att relationen bildningsnivå-välstånd skulle vara kausal, måste ju då bevisa det.
Jag menar, så fort man hittar ett enda exempel på där en befolkning med lägre bildningsnivå, har högre välstånd än en befolkning med högre bildningsnivå, så har man ju då vederlagt denna påstådda kausalitet.
/Thomas N.
Tack Thomas, för kloka synpunkter! Det här med kausalitet är intressant. Till dels är det sprunget ut just den kunskapssyn som förfäktas av rådande ekonomiska paradigm, vilket jag menar att tanken på bildningsekonomi kan hjälpa oss att övervinna. Vad vi behöver är en annan syn på kunskap och en annan syn på ekonomi, en mer framtidsfokuserad och visionär syn. Kravet på evidens och den rigida synen på kausalitet leder oss in i den återvändsgränd jag tycker vi hamnat i.
Nja, jag kan inte hålla med dig, alls. Som jag ser det handlar om att ha en vetenskapligt stringent och transparent attityd till metodfrågan. I det här konkreta fallet: Om X i en jämförande studie visar att Sydkorea har högre välstånd än Latinamerika, och hävdar att detta högre välstånd BEROR PÅ en viss orsak, så måste man kunna avkräva X vetenskapliga bevis på att så är fallet. Det är helt enkelt föga stringent och - om det är medvetet -, intellektuellt ohederligt, att beskriva en KOINCIDENS som en KAUSALITET. Däremot, om man beskriver en koincidens som just en koincidens (men inget mer än det) och utifrån denna eller dessa (om de är flera) blott framställer en hypotes att arbeta utifrån, för att skapa en TEORI (som ju då sedan kan vederläggas om den felaktig, då är det helt okej. Transparens och tydlighet om vad man faktiskt fått fram!
Problemet är emellertid, kanske i synnerhet gällande humanistiskt forskning, att metodfrågan alltför sällan tas i beaktande. Med "metodfrågan" avser jag metod i vid bemärkelse, alltså distinktioner gällande induktiv-, deduktiv- och hypotetisk-deduktiv metod, o.s.v., och vad dessa metoder kan tänkas få fram för typ av data, och vad dessa data kan tänkas säga oss. Med "metodfrågan" avser jag alltså, för att förtydliga, INTE "kvalitativ-" resp. "kvantitativ metod", begrepp som f.ö. är absurda, eftersom ju såväl kvantifier- resp. icke-kvantifierbara data kan användas oberoende av vilken vetenskaplig metod man använder sig av; "metod" i denna inskränkta mening bör som jag ser det kallas "datainsamlingssätt" e.d.
Jag har ingenting emot koincidens-forskning som sådan, men däremot tycker jag det är viktigt att forskaren som ägnar sig åt koincidensforskning, knappast kan vara tydlig nog med att redogöra för att forskningssultaten beskriver just en koincidens och inte en kausalitet, ty annars kommer kulturarbetare, politiska tjänstemän, politiker, lärare, o.s.v., i hög grad och ibland t.o.m. alldeles medvetet att tolka forskningsresultaten som en lagbundenhet, och sprida denna uppfattning vidare, och så får vi en total vrångbild av dessa data på bordet!
Däremot har jag ingenting emot att tillstå att forskning som handlar om att beskriva lagbundenhet via teorier, är det högsta stadiet. Därvid går jag helt på Poppers linje. Att aldrig komma längre än att konstatera olika koincidenser, samband, är som jag ser det den verkliga återvändsgränden, eftersom ju dessa aldrig KAN vederläggas.
/Thomas N.
Det jag ser som problemet med kravet på evidens som blir allt tydligare idag, som ett slags universallösning, är att det finns en uppenbar risk att man aldrig kan prova något man tror eller hoppas på, för bara det som kan bevisas fungera ska användas. Därför riskerar vi att hamna i en självrefererande bubbla som gör det omöjligt att tänka nytt.
Världen, samhällen och kultur skapas liksom evolutionen i en icke-linjär process av tillblivelse där det långt ifrån alltid går att lära sig av historien eller hur man gjort på andra håll. Kravet på evidens kan hindra utveckling.
Jag är ingen motståndare till evidens, men liksom gentemot alla andra universallösningar är jag kritisk till det som lösningen. Min forskning handlar inte om att leda något i bevis, för det kan man bara göra med metod och väl underbyggt empirisk underlag. Det finns andra vägar att gå för att tänka kring och förstå samt främja förändring. Påminner om David Hume som säger att det aldrig går att sluta sig till ett bör, från ett hur. Bara för att det är på ett sätt, betyder inte att man därifrån kan sluta sig till vad man bör göra.
Bara för att man inte kan vederlägga något betyder inte att det inte går eller att man inte bör testa. Försiktighet och kritisk analys är dock viktigt.
Skicka en kommentar