fredag 6 februari 2015

Vad innebär det att bära sina kostnader?



Tänker på hur små saker kan få stora konsekvenser. Igår satt jag framför datorn och försökte förtvivlat samla ihop tankarna för att kunna fokusera på allt jag måste göra, samtidigt som inflammationen i en tand som plågat mig länge störde den intellektuella kapaciteten. Hur mycket den stört, och att detta pågått ett tag, hur länge är jag nu osäker på, men sedan innan jul någon gång, inser jag idag, när tanden rensats från var. Jag har fått mitt intellektuella liv tillbaka. Jag kan tänka klart och har lättare än på länge att fokusera. En oerhört befriande känsla!

Saker och ting hänger ihop, på de mest oväntade sätt. Om det ska jag tala idag, för ingenjörsstudenterna på högskolan. Om sociala aspekter av hållbarhet, som hänger ihop med ekonomi och ekologi. Kultur har också med saken att göra. Och allt hänger ihop. Igår var jag orolig över om jag skulle få ihop det, men nu känner jag mig trygg och peppad till tusen. Det ska bli intressant, för även om jag varit upptagen av hållbarhetsfrågor länge så har jag inte talat om just social hållbarhet i närmare fyra timmar förut. Första gången man håller en ny föreläsning är speciell, och jag lär mig oerhört mycket. Ibland mer än många av studenterna som sitter och lyssnar.

En sak som jag inte ska tala om, för det handlar mer om ekonomi (även om så klart inte går att skilja pengarna från den som har, önskar och använder dem), tänkte jag skriva om här, i väntan på studenterna och för att ha något annat att fokusera på. Det handlar om kostnader, om detta att bära sina kostnader. Vad innebär det? Vilka kostnader handlar det och kan det tänkas handla om. För det är så klar inte på något sätt givet, det bestäms kollektivt, kulturellt och genom olika typer av mer eller mindre medvetna överenskommelser. Var går gränsen för ett företag och dess ansvar?

Kärnkraften, till exempel, bär den sina kostnader, alla sina kostnader? Och med alla kostnader menar jag alla kostnader som kan tänkas uppkomma som en konsekvens av kärnkraften. Det är det kanske tydligaste exemplet på att frågan är komplex, och att den måste upp för diskussion och analys, förutsättningslös reflektion. Kärnkraft är billig, säger vissa. Men vad har Tjernobyl och Fukoshima kostar och kostar fortfarande? Och vem är det som betalar dessa kostnader? Det är inte självklart, men fullt rimligt (i alla fall om man verkligen menar allvar med att man vill lösa klimatfrågan på ett långsiktigt hållbart sätt) att företaget eller organisationen som driver verksamheten betalar kostnaderna. Fast så enkelt är det så klart inte, för ett företag som inte kan bära sina kostnader går i konkurs. Det är en social överenskommelse, som införts för att inte hamna i omöjliga låsningar som hämmar utvecklingen. Men man skulle kunna tänka sig att kostnaderna tas ut så att säga i förskott, lite som ett slags försäkring. Då måste den kostnaden vägas in i priset som företaget tar ut för det som produceras. Och plötsligt skulle kärnkraften vara billig längre.

Samma resonemang kan överföras på flyget, som vi vet har stor klimatpåverkan. Och det kommer att kosta pengar, inte nu, men på lång sikt och förr eller senare. Här är det emellertid svårare att avgöra vem som är ytterst ansvarig, är det flygbolaget som förbrukar oljan, eller är det bolagen som producerar bränslet? Båda kanske, men hur ska kostnaderna fördelas? Ett sätt att lösa det problemet är att tvinga företag, som vill ägna sig åt verksamhet som alla är överens som skadar naturen, att betala och så får de lösa betalningsfrågan sinsemellan. Varför ska kostnaderna för forskning och utredning av problemets omfattning bäras av samhället, när företaget under tiden det tar att lösa frågan kan tjäna enorma summor. Och vad säger att de inte lägger ner verksamheten när frågan lösts? Inget. Företag har lika mycket ansvar som människor, som kunderna som efterfrågar varorna och tjänsterna. Det borde vara något vi diskuterar, mycket mer. Istället försöker vi ha kakan kvar samtidigt som vi äter den.

Det handlar på inget sätt om okomplicerade problem, och det finns inga enkla lösningar. Det aldrig bara att, göra si eller så. Men idag är det företagen som äger frågan och som har makt och inflytande över samhällets möjligheter att ta beslut i frågan. Och företagen spelar ut länder mot varandra, i sin eviga jakt på kostnader och undslippande av ansvar. Det kan vi och borde vi tala om, väldigt mycket mer än vi gör idag. Det ansvaret har vi, som samhälle, för våra barn och barnbarn, för jordens framtid. Vilket ansvar ett företag har och vem som ska betala vad bestäms inte av ett enskilt företag, inte om vi inte beslutar att så ska vara fallet, det bestäms av människor och av samhällen i samverkan. Allt vi gör gör vi med eller mot varandra och oss själva. Hur mycket vi än låtsas att så inte är fallet, hur mycket vi än önskar att det inte är så. Förstår vi det, vi tillsammans och som samhälle betraktat, är mycket vunnet och förutsättningarna för att uppnå hållbarhet ökar enormt. Men frågan löses inte för det. Även om problemet med hur man ska göra löses återstår fortfarande själva genomförandet.

Återvänder till tanden, för jag gillar texter som återvänder. Gillar refränger och återkomster. Livet är mer än något annat en ständig upprepning av återkomster. Idag är jag tillbaka på jobbet, efter gårdagens hemarbete och tandläkarbesök. Och jag skriver ännu en bloggpost om det jag ska föreläsa om, som också är ett återkommande inslag i mitt arbete. Studenterna är nya, och salarna varierar, men jag gör liknande saker även om ämnena jag talar om växlar och min roll har inte förändrats. Föreläsningar förändras över tid, men temana jag talar om är de samma. Tanden då. Vad var det som hände egentligen? Jag tror följande, men ingen vet säkert. För en del år sedan, i samband med att kulturvetarprogrammet lades ner och samtidigt som det uppstod konflikter i lärarlaget och på avdelningen utsattes vi alla för stress. Jag brukar gnissla tänder på natten när jag utsätts för lite mer press än jag egentligen mäktar med, när jag känner att jag inte har kontroll. Och det var då problemen började, som sedan dess varit återkommande. Under perioder har det varit bra, men aldrig riktigt. Detta inser jag först nu, att det troligen är arbetsplatsrelaterat. Och om jag biter sönder en tand, för att jag är stressad, för att jobbets krav och den påtvingade osäkerheten leder till den typen av konsekvenser. Vem bär då ansvar för den kostnad som uppstår? Är det jag som får skylla mig själv, eller är det arbetsgivaren (som är staten och ytterst landets skattebetalare) som bör betala? Det är jag som får betala, för så ser reglerna ut, men det är på inget sätt självklart. Inget är självklart, inte om man börjar tänka på hur saker och ting hänger ihop.

Är jag ansvarig för att min efterfrågan på billiga kläder pressar arbetare i Bangladesh till långt mer lidande än jag drabbats av? Är det deras eget fel att de bor i ett fattigt land där arbetsgivarna inte "behöver" betala lika mycket i lön som de som (fortfarande har ett jobb att gå till) här hemma i Sverige? Vem ska betala, och vad innebär det att bära sina kostnader?

Är detta saker och tillstånd som är som det är och inget att göra åt? Vägrar tro det, och kommer att fortsätta kämpa för ett långsiktigt hållbart samhälle, även om jag inte har några svar på alla de komplexa frågor som ämnet ger upphov till, om man verkligen tar problemet på allvar.

Inga kommentarer: