Formens makt över innehållet ökar. Det går snabbt. Allt mer saker och företeelser betraktas därmed som formaliteter, och vägen mot målet uppfattas därför som irriterande transportsträckor. Det är lite av en käpphäst; återkommer ofta till denna iakttagelse, denna varning. Kanske för att jag känner mig ensam, som någon som ropar i öknen. Men jag fortsätter, för jag vill inte säga: vad var det jag sa, sedan. Om det blir som jag befarar och oroar mig för är det tragiskt och om det tillåts gå så långt är det förenat med stora kostnader. Det är inget alternativ. Därför skriver jag nu, på olika sätt, om det som oroar mig, för att visa på problemen innan konsekvenserna blir för stora.
Det handlar om kontroll, eller snarare om en utbredd rädsla för avsaknad av kontroll. Och det handlar om makt och inflytande. Avsaknad av kontroll innebär att utvecklingens riktning öppnas upp och den som inte kontrolleras är friare att söka sig fram längs sin egen väg. Fler hamnar på olika ställen i ett friare och öppnare system. Det uppfattas av vissa som hotfullt, de som inte tror på människans inneboende förmåga att förstå sitt eget bästa. Av andra uppfattas det som resursslöseri, av de som anser att skattefinansierad verksamhet ska reduceras till ett minimum. Några ser mångfald som problematiskt och vill kontrollera folket av den anledningen. Det som förenar dem är att de vill och tror sig kunna kontrollera och målsäkra processer som i grund och botten är okontrollerbara. Alla försök hittills i världshistorien att kontrollera kultur har ändat med förskräckelse, oavsett av vilken anledning som kontrollen införts. Påminner om det, för den kunskapen verkar vara bortglömd, bortträngd eller ansedd som oväsentlig. Det är den inte, den är i högsta grad aktuell och angelägen. Rigid kontroll är förkastligt, oavsett vad som kontrolleras.
Skolan håller på att förvandlas till en väloljad fabrik som producerar standardiserade, rättänkande och lydiga medborgare, som snabbt (ju snabbare, desto bättre) kan kastas ut på arbetsmarknaden. Eftersom målet är standardiserat och processen dit är kvalitetssäkrad invaggas alla inblandade i tron att vägen genom systemet kan snabbas på, att överföringen av kunskap kan effektiviseras. Och när resultaten uteblir skyller man på lärarna och ropas det på mer PEDAGOGISK kompetens, för det är vägen och sanningen. Utgångspunkten eller motivet är den närmast religiösa övertygelsen som att barn, elever och längre fram studenter är närmast biologiskt predestinerade att vilja lära. Pedagogens roll är idealt sett att kanalisera denna önskan att lära, som av någon outgrundlig anledning antas vara ett blankt blad. Är det någon som har undersökt detta? Finns det evidens för att människan har en inneboende önskan att lära, VAD SOM HELST? Allt tyder nämligen på att det är omöjligt att vara människa utan att lära, men inget tyder på att alla självklart när en önskan om att lära sig det politiker och andra makthavare vill och anser att samhället behöver. Unga idag lär sig massor, men inte i skolan. Där lär de sig istället att göra pedagogerna glada. "Vad duktig du är", får de höra, oavsett var de gör och oberoende av kvaliteten i arbetet. För så främjas lärande, enligt rådande paradigm. Jag hårdrar, är kanske orättvis. Men jag menar allvar med min oro, och den bygger på mina erfarenheter av undervisning på högskolan. Det är studenterna själva som säger att "ingen har klagat på mitt språk tidigare", som menar att de minsann har jobbat JÄTTEMYCKET och att det är tiden de suttit framför böckerna eller i lektionssalen som avgör om de ska få G eller U. För varje år som går blir det färre och färre som inser att studier på högskolan handlar om INNEHÅLLET, inte om formen. Och ovanstående tankar är min tolkning av vad som är orsaken till nuvarande situation, rådande kunskapskris. Min förklaring till den växande okunskapen i samhället.
Tyvärr håller även forskningen på att bli en allt mer kontrollerad verksamhet. Kvalitet och evidens är målet, och bara SÄKER kunskap accepteras och godkänns som resultat av forskning. Vag och osäker kunskap förkastas och forskare som inte kan svara säkert och bestämt, enkelt och tydligt, på frågan: Vad kommer du fram till? Forskare som undersöker saker som inte passar in i den mall för kunskap som finns och som till varje pris ska användas, ifrågasätts. Detta gör att massor av aspekter av mänskligt liv hamnar utanför forskningens radar. Och ju mer det vaga, det osäkra och komplext obestämbara trängs undan och tystas, desto svårare blir det resa invändningar mot kontrollen av kunskapen. Där, i den kulturen, blir bibliometri, lärosätesrankingar och fokus på form något oproblematiskt. Tvärt om blir det önskvärt, för det gör att karriärvägar kan standardiseras och vägen fram kan effektiviseras. Den som pekar på att kvaliteten utarmas och hävdar att systemet framförallt producerar titlar och examina, kan avfärdas som misslyckad. Och okunskapen och den informerade ignoransen kan leva vidare och sprida sig i samhället. Forskningen ger stöd åt politiken, som ger stöd till forskningen, som leder till ökad kontroll, nya system för övervakning och målsäkring.
Det är min sorgliga plikt som forskare och kunskapshungrande, bekymrad medborgare att peka på detta, för det går inte särskilt bra nu, för Sverige. Kunskaperna ökar inte, även om skolan är mer kontrollerad än någonsin och trots att det aldrig någonsin i världshistorien producerats så mycket vetenskaplig text. Anledningen till det är att allt fokus är riktat mot FORMEN och att innehållet betraktas som en formalitet. Där finns roten till den växande okunskapen.
Okunskap liknar ohälsa, för man vänjer sig snabbt vid det nya läget. Och när man inte är ensam är det lätt att få för sig att allt är frid och fröjd. Så länge elevernas betyg är höga, studenternas examina rapporteras in och forskarnas publikationer accepteras av ansedda och högt rankade tidskrifter, det vill säga så länge systemet levererar resultat, går det att invaggas i övertygelsen om att allt är bra och att kontrollen fungerar, är önskvärd och att den bör spridas till andra områden, andra aspekter av levt liv.
Jag vill vara tydlig med att detta inte är någon anklagelse mot något. Jag skriver för att mana till eftertanke, för att ge underlag till reflektion, för att varna för att allt inte självklart är frid och fröjd. Det finns tecken på allvarliga brister, på att allt inte är som det ska. Jag vill att vi tar dessa texten på allvar, vill att vi samtalar om detta. Okunskapen är det kanske allvarligaste hotet, för det gör att andra hot framstår som ofarliga. Okunskapen undanröjer skyddet mot andra problem och gör att vi inte ser möjligheterna även om de ligger mitt framför oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar