Betyg, tiggeri, kontroll och makt

Det är morgon. Halv sex är klockan. Sitter på Centralstationen. Här får jag en stund för mig själv, innan vardagens och arbetets larmande kaos föröder alla möjligheter till reflektion och kritisk analys. Här, med en kopp kaffe, på tåget, och en stund på jobbet innan resten av arbetsstyrkan ansluter, få jag vara ifred med mina tankar. Det är viktigt, för att inte förlora kontakten med tänkandet. I den hårt kontrollerade, kravfyllda vardagen där allt ska dokumenteras, utvärderas och bedömas av en högre instans, där förvandlas jag till en utförandemaskin, där blir jag ett lydigt verktyg för makten. För så är systemet riggat, och det gäller inte bara jag, utan alla som har ett jobb idag.

Flickan i kassan på caféet släpper inte iväg mig innan jag svarat på alla frågorna som hennes chef tvingar henne att ställa till mig (en chef som i sin tur övervakas av sin chef, som regelbundet kommer och går igenom kassaflödet, minut för minut, och dess relation till bemanningen där och då): Vill du ha en stor kopp, för bara fem kronor extra? Vill du ha något att äta till kaffet? Vilket av våra två olika kaffesorter vill du ha, det lite syrliga, eller det fruktiga? EN LITEN KOPP KAFFE, upprepar jag och vill betala. Samma sak varje morgon.

Utanför sitter tiggarna med sina kassar. En kvinna satt med händerna för huvudet. Hon såg förtvivlad ut. Trött, hungrig och med dystra framtidsutsikter. Jag berörs, blir ledsen. Men vad kan jag göra? De är så många. Överallt finns de. En hand på någons axel, några kronor i en kopp. Lite mänsklig medkänsla, det finns inte tid att ge det till alla, så vem ska man välja? Jag vill inte behöva välja. Därför väljer jag att göra vad jag kan för att förändra samhället. Jag väljer att använda den visserligen högst begränsade, men ändå, makt och det inflytande jag har för att visa på alternativ och för att peka på sambanden som tvingar alla att tänka till. Vi gör detta med och mot varandra.

Vad är det vi gör? Vi kontrollerar och övervakar, sorterar och ordnar tillvaron. Och vi använder all makt vi har för att rättfärdiga vårt beteende och för att övertyga oss själva om att vår egen lycka och andras olycka är helt i sin ordning. Cheferna som bevakar personalen och kassaflödet åt ägarna av företagen gör det de gör för att tjäna pengar. Tiggarna som är här på nåder är övervakade av samhället och medborgarna som bevakar sitt och de sina. Och de tvingas ut i periferin, in under broar och till andra platser där de kan vara utan att synas. Det är så vi människor löser problem. Rationaliserar det orättfärdiga, och kontrollerar den och det som går att kontrollera. Allt för att undvika överraskningar. Alla kontrollerar och kontrolleras, vilket gör att graden av kontroll totalt sett i samhället ökar. Och utrymmen för frihet. Tid för reflektion och kritisk granskning minskar, vilket ökar maktens möjlighet och verkan.

Mest av allt kontrolleras barnen, den uppväxande generationen. Från BVC, till förskolan, genom grundskoleåren och på fritiden. I gymnasiet och på högskolan, under doktoranderna, som post-dock, docent och slutligen professor, prefekt eller rektor. Ingen undkommer kontrollen. Och ju mer man kan och tvingas kontrollera andra desto mer kontrolleras man själv. Det hela motiveras med goda, rationella argument. Vi vill undvika överraskningar och vi vill ha kvalitet och utnyttja våra högst begränsade resurser på bästa sätt. Så skapas ett samhälle där allt fler, allt mer tvingas följa order och marschera i takt. Obehagligt. Men det är bara här, under korta stunder, i den relativa frihet jag stjäl till mig, som jag ser det. Bara från håll och med perspektiv framträder mönstren, sambanden och de genomgripande, omvälvande konsekvenserna.

Allt hänger ihop. Det har handlat om betyg, ända från första raden i denna bloggpost. För det är ett uttryck för kontroll. Betyg i fjärde klass, forskares reaktion på den reformen, läser jag om på SvD. Och det är skakande läsning, i ljuset av ovanstående utblickar och reflektioner. För omedvetenheten om vad betyg gör med människor lyser med sin frånvaro, över hela linjen. Det är smärtsamt att inse och tvingas bevittna hur aktade forskare så pass lydigt gör sig själva till verktyg för något som jag tror ingen människa som tar sig tid att reflektera borde kunna acceptera. Forskarnas uppgift är dock inte att kritiskt granska något annat än sin högst begränsade lilla skärva av helheten. Och det gör man, medierna rapporterar om det, och föreställningen om att det går att kontrollera barn på ett rättvist och vetenskapligt korrekt sätt ifrågasätts inte, den normaliseras istället. Låt mig visa vad jag menar, utifrån ett utdrag ur tidningsartikeln.

Det som var på väg att bli en trasslig strid om betygen slutade igår med att regeringen och Alliansen nådde en kompromiss: ett försök med betyg från årskurs 4. Om två år ska försöken inledas, fram till dess får upp till 100 skolor anmäla sig för att delta i experimentet. Men forskare ser flera svårigheter på vägen.

Det finns som sagt få forskare som är positiva till betyg, så redan där borde debatten vara avgjord, men kultur och makt är oändligt mycket mer komplext än så. Och makten som finns i evidensen, i forskarens verktyg är skenbar, och dessutom fungerar den bara i ett kulturellt sammanhang där just den synen på kunskap är sanktionerad av makten. Därför spelar det ingen roll hur kritiska och excellenta forskarna är, för de är fortfarande del av den samhällsapparat som kontrollerar och sorterar människor och gör dem till lydiga redskap.

Det är ett begränsat antal skolor som får anmäla sig fritt till att testa betygsbedömning i årskurs 4, vilka skolor det blir vet ingen idag. Ett troligt scenario, enligt forskare, är att det blir en viss typ av skolor som hoppar på tåget. 

– När 100 skolor får anmäla sig frivilligt så finns det ingen slumpmässighet. Det är skolor som förmodligen redan är positivt inställda till det här. Är skolan det så vill de sannolikt också att det ska bli bra resultat i försöket, det kan bli lite knepigt, säger Christina Cliffordson, professor i pedagogik på Högskolan i Väst. 

I slutändan handlar det om att få goda tolkningsbara resultat utifrån försöket med tidigare betyg för barn i åldersgruppen. De som väljer att ansluta kan göra det med incitamentet att visa goda resultat, menar hon.

Kloka ord, som sagt, men det är inte där skon klämmer. Om problemen kunde skyllas på bristande intelligens hade vi inga problem, det ligger som sagt på ett annat plan. Problemen jag pekar på här handlar om forskares aningslöshet och bristande insikt om behovet av analytisk kompetens och kritiskt tänkande, som aldrig går att underbygga med evidens.

– Det finns en klar risk för snedfördelning, oddsen är ganska stora att det blir skolor med högpresterande elever som anmäler sig, säger Christina Cliffordson. 

Enligt henne vore det optimala om man hade tittat närmare på vilka skolor som deltar. 

– Man skulle vilja ha en slumpmässighet, man kan titta på vilka olika profiler skolan har och vilka olika nivåer på kunskap som finns innan, säger Cliffordson. 

Trots det så går det att få fram forskningsresultat, tror hon. 

– När det inte finns något slumpmässigt urval så får man ta reda på i vilka avseenden gruppen avviker från andra skolor, och får försöka räta upp det metodmässigt, säger Christina Cliffordson.

Här, i det sista citatet, visar sig just det problem jag ser när jag betraktar samhället utifrån min position utanför akademin, från marginalen och med hjälp av kulturvetenskapligt analytiska verktyg (som i rask takt håller på att avveklas inom akademin, till förmån för forskare och forskning som den Cliffordson ägnar sig åt, som bygger på evidens). För vad är det hon säger egentligen? Hon säger dels att hon TROR att det går, dels att det finns metoder för att ordna verkligheten på ett sätt som stämmer överens med den karta som ritats med stöd i evidens. Även om hon är kritisk till betyg, så visar hon här att hon är villig att erbjuda sin forskarkompetens för att garantera att betygen, om de nu trots allt införs, blir rättvisa. Det vill säga att det som de sägs mäta verkligen är vad som mäts. Jag menar, fast jag har som sagt ingen evidens att backa upp påståendet med (för det går inte att samla in någon sådan), att problemen med betygen inte handlar om de är "rättvisa" eller ej, utan att det är orimligt att betygssätta en människa. Därtill är hen allt för sammansatt, komplex och föränderlig. Alla har rätt till en ny chans, och om den tanken implementeras i skolan och sprider sig i samhället behövs inga betyg. Min filosofiska forskning upplöser de problem som Cliffordson och andra bevarar med sin forskning genom att den ger dem den empiri de behöver för att göra karriär.

Även med perioden under vilken försöket ska pågå så finns det vissa problem, menar hon. Regeringen har sagt att försöket kan starta 2017, fram till dess får skolor anmäla sig för att delta. 

En utvärdering ska genomföras tre år senare. 

– 2020 är i det knappaste laget, man kan nog inte ta några beslut då. Snarare tror jag att det är då man börjar få in resultat, säger Christina Cliffordson. 

Kritik kommer även från annat forskarhåll. Idag finns inte någon samlad forskning över hur mycket tid som går åt för lärare att sätta betyg i lägre åldrar. 

I projektet ”Papperspedagogen” på Karlstad universitet tittar man på hur olika reformer skulle slå om man minskade administrationen, till exempel avskaffandet av skriftliga omdömen i årskurs 6. 

– Vår inte alltför vågade hypotes är att införandet av till exempel betyg och nya nationella prov innebär mer administration inom dessa områden, säger Johan Samuelsson, lektor i historia, som leder forskningsprojektet. 

Lärare, menar Samuelsson, kan också känna krav utåt på att visa vad som presteras i klassrummet. När man diskuterar lärarnas administrativa arbete måste man samtidigt väga in de aspekter som påverkar deras arbetsbörda, förklarar han. 

– Det är inte självklart att tiden som lärare måste lägga ned på att analysera och sammanställa elevernas kunskaper minskar. Som bedömningsforskare kan jag tycka att det är lite olyckligt att reformer genomförs innan resultaten av pågående forskning presenteras, säger Johan Samuelsson. 

Tidigare forskning har också indikerat att betyg i lägre åldrar kan påverka de redan svagpresterande eleverna negativt.

Bedömningsforskare, bara ordet ger mig kalla kårar. Vad är det för samhälle som skapar, underhåller och och stöd åt den typen av forskning? Vad är det för underliggande kulturella mönster som därmed normaliseras och görs osynliga för det otränade ögat? Där, i artikelns sista rad, sägs det som forskarna inte ser, eller kanske väljer att inte se, för det skulle ju beröva dem deras födkrok och försvåra klättringen på karriärstegen. Betyg påverkar eleverna på olika sätt beroende på vilken bokstav eller siffra de får. Och vad händer med barn, vi talar om en hel generation här, som tidigt i livet vänjer sig vid att bli övervakade, kontrollerade och sorterade av auktoriteter? Vad blir det av dem, och hus ska de kunna fostras till kritiska samhällsmedborgare, som inte bara granskar sitt eget arbete, utan även samhället som helhet och dess konsekvenser för dem som lever i det? Jag blir som sagt mörkrädd av att se detta. Men jag sansar mig. Bidar min tid och tar tillvara på stunden av frihet, här på stationen, mitt i larmet och kommersen. Här är det ingen som bryr sig om vad jag gör eller vilka tankar jag tänker. Här undgår jag kontrollens radar och kan andras fritt och tänka klart.

Frihet kan inte köpas för pengar, därtill är den alldeles för värdefull. Det ser kanske ut som att SCA chefen belönas med 22 miljoner, men jag vill inte byta med honom. Inga pengar världen kan tvätta bort den stämpel han för evigt har i pannan, av girigt, egoistiskt, maktfullkomligt ... (och här får läsaren själv fylla i lämpligt adjektiv). Frihet kostar mer än alla pengar i världen. Frihet kräver något av den som vill ha den. Romerna är fria, och priset de får betala är enormt högt. Igår på TV, i ett program om trafficking sades det att det finns 30 miljoner slavar i världen idag. Det är fler än någonsin i världshistorien. Och de är slavar, ytters på grund av vår, vi privilegierade västerlänningars omättliga behov av låga priser och billig arbetskraft. Allt och alla hänger som sagt ihop. Och ingen kan svära sig fri.

Priset jag betalar för min frihet är på inget sätt högt, men det är klart, hade jag helt fått välja själv hade jag inte gått upp halv fem. Men så är det i vår nya sköna värld där kontrollen inte bara sprider sig, den sprids aktivt av alla oss. Av vår kollektiva rädsla för det okända, det okontrollerbara. Av rädsla för livet med andra ord, för livet är just det, okänt och okontrollerbart. Livet drabbar oss, på gott och på ont. Det kan ingen kontroll och inga pengar i världen ändra på! Bara tillit till varandra, eget ansvar och ödmjukhet inför det okända och framtiden fundamentala öppenhet, bara om insikten om det sprider sig i samhället kan det bli bättre. Bara så blir vi av med tiggeriet, för den som säger sig vilja bli av med människorna vet inte vad hen talar om!