Vinnarskallar hör inte hemma i vetenskapen!

Jag följer med stort intresse debatten om tekniken, dess eventuella övertagande och människans roll i processen. Nästa inlägg, i kulturdelen -- vilket jag noterar och tycker är lite talande, att naturvetare eller naturvetenskapliga frågor lyfts där. Borde det inte vara en debatt som platsar bland nyheterna? Jag ser med oro på hur kulturdelen i tidningen, eller i alla fall dess seriösa del (för många tidningar ser det som en ren nöjesbilaga med kändisskvaller och annat lättsamt), krymper och utarmas på intellektuell fördjupning. Svenska Dagbladet sticker här ut, i positiv bemärkelse! Det jag menar är att denna typ av frågor borde lyftas till en samhällsanalytisk nivå och där ställas mot de kvantitativa sanningar som allt oftare och med allt större säkerhet samt av allt mer omnipotenta forskare där presenteras som fakta om hur det är. Det handlar om vilket samhälle vi ska ha, och vad som driver förändringen som tar oss in i framtiden.

Idag är det dags för Gunnar Karlsson, som är professor på Kungliga Tekniska högskolan, att ge sin syn på frågan som väcktes av Håkan Lindgren förra veckan. Innan jag kastar mig in i samtalet vill jag påpeka att Karlssons inlägg visserligen är kritiskt i sakfrågan, men ändå föredömligt respektfullt gentemot den som initierade debatten. Det är (oroväckande) ovanligt, i dessa debattider, där allt bara handlar om att vinna och om att få uppmärksamhet för egen del.

Tekniken är ingen naturkraft, skriver Håkan Lindgren. Visst, men jag undrar vem som påstått det. Det framgår inte av debattartikeln, eftersom den skrivs utifrån ett odefinierat ”vi”. Klart är att det inte innefattar alla, eftersom några i stället håller i den fostringsanstalt som Lindgren anser att vi bor i. Nej, fel: inte jag, jag bor inte i den och anser att den inte finns. Jag tror inte att teknikutvecklingen är omöjlig att påverka och har faktiskt aldrig tidigare hört att någon påstår det. Men kanske är jag lomhörd. Däremot är teknikutvecklingen väldigt svår att påverka och styra. Speciellt svårt är det att hantera teknik som både har hög nytta och hög risk; GMO och kärnteknik är två övertydliga exempel.

För mig sätter Lindgren ord på en känsla, som jag tycker mig se uttryck för snart sagt överallt. Jag kände mig tilltalad och inkluderad och tänkte att, äntligen någon som ger uttryck för den oro jag känner, över vart vi är på väg och med vilket lättvindhet avgörande beslut som rör mänskligheten och livet på jorden tas, av rusigt framstegsoptimistiska tekniker. Karlsson är inte lomhörd, han är en del av den rörelsen som Lindgren betraktar utifrån. Som alltid är det svårt och lite olyckligt med generaliseringar, men jag uppfattade det inte som att Lindgren kritiserade något, utan att han analyserade ett fenomen kritiskt. Och Karlsson som är en del av den världen varifrån tekniken emanerar ser den från sitt perspektiv, och har egen erfarenhet av samtal tekniker emellan, om farorna och problemen. Självklart är teknikerna medvetna om detta, och de för inte lättvindigt fram sina teser, men de litar trots allt på sina metoder och beräkningar. Och Lindgen skriver om uppfattningar som finns i samhället, där tekniken implementeras och påverkar människors vardag. Om Karlssons inlägg bara handlade om att försvara ingenjörsvetenskapen hade jag inte skrivit detta, han är som sagt en klok, analytisk och respektfullt samtalande debattör. Han fortsätter med följande högintressanta och viktiga iakttagelse.

En del forskarkollegor har en förkärlek för att tala om hårda och mjuka problem: matematiskt analytiska problem anser de hårda och mänskliga problem är mjuka. Fast det är helt fel! Analytiska problem är mjuka och löses ideligen. Om det inte finns en exakt lösning så finns det kanske en approximativ, eller så går problemet att lösa efter omformulering. På så sätt utvecklas tekniken snabbt. Jag har inget intresse av motorsport, men har förstått taktiken att bromsa sig förbi någon, det vill säga att man bromsar senare än framförvarande och kör på så vis om. Eller så kraschar man. Om vi tar superintelligensen som Boström skriver om så kan den ge ojämförliga fördelar åt den som har tekniken, men den utgör också en existentiell risk för mänskligheten (och universum). Den som bromsar utvecklingen sist kommer alltså att vinna, eftersom man då har den överlägset bästa tekniken. Kraschar man så går universum under (och då finns det ju heller ingen som kan hålla en till svars).

Här sätts fingret på något centralt och viktigt, som jag uppfattar som ett stöd för den känsla som Lindgren klär i andra ord i sin artikel. Fokus bland teknikutvecklarna är på kollegorna och de egna resultaten, i ljuset av andras resultat. Och forskning betraktas idag allt mer som en tävling där det viktigast är att komma, först, bli störst och att vinna. Den som fokuserar på att bromsa sist har satt något otäckt i rullning, som utifrån mycket väl kan betraktas som ett slags determinism, och eftersom forskningen är avskild från det övriga samhället är det en naturlig reaktion att hemfalla åt uppgivenhet. Som jag ser det är Karlsson och Lindgren inte oense, de ser bara samma saker från olika perspektiv.

Det är tvärtom med de mänskliga problemen som är hårda, svårlösta. Teknikanvändning kan utgöra ett sådant hårt problem, till exempel i fallen datorisering som ersätter mänskligt lönearbete och superintelligensen som Nick Boström skrivit om i sin bok med den titeln. Problemet består av olika aktörers motiv för utvecklingen. En forskargrupp kan hoppas att tekniken är nyttig, åtminstone mer än att den är onyttig, samt att resultaten uppmärksammas och ger dem status och belöningar; företag hoppas på konkurrensfördelar; stater på militärt och ekonomiskt övertag och så vidare. Om en aktör stoppar sin utveckling driver kanske de andra på – nu är det ju en färre på banan.

Detta är kloka ord, som borde mana till eftertanke! Jag kan inte låta bli att tänka på hur akademin organiseras idag, med tydligt fokus på form och resultat. Vad är det som premieras, precis det som här målas upp som hot mot mänsklighetens överlevnad. När det inte spelar någon roll vad man tävlar om, bara att man blir bäst och vinner, är det som att be om problem. För i en sådan värld blir eftertanke och försiktighet till tecken på svaghet som ger motståndaren konkurrensfördelar. När framgång är allt kastas det som utgör vårt enda skydd mot katastrofen över bord, vilket är allvarligt och borde uppmärksammas mer. Absolut inte bara i en debatt på kultursidan, utan även i politiken och när skola och forskning debatteras. Detta handlar om samhällets långsiktiga överlevnad!

Detta är min bild av vad som pågår. Det är inte frågan om underkastelse (förlåt, men det känns konstruerat; men tack, för utan det hade jag inte skrivit den här repliken) utan gängse banalt tävlingsbeteende som genomsyrar samhället. I stället för att isolera det beteendet till sport och spel, så är det nu en allmän inställning till vetenskap, samhälle och mellanmänsklighet. Vinnarskalle är inte det skällsord det borde vara utan används som en neutral beskrivning av personer eller som beröm. Det stora, stora problemet är att den vinnarskalle (individ, organisation eller nation) som kraschar drar med oss alla. Då är det åtminstone klart vilka vi som avses, vi alla.

Tycker det är intressant att debattörerna är överens i sak, att de ser och oroas över samma sak, men att debatten ändå handlar om skillnaderna som finns, även om de existerar på marginalen. Vad är det som gör att tekniker och kulturvetare inte kan mötas som jämlikar? Även om Karlsson är respektfull så ser jag ingen förståelse för Lindgrens oro och perspektiv på frågan. Där finns något att tänka vidare kring, något som behöver reflekteras kring, om vi (och det är ett vi som också omfattar alla) ska kunna klara samhällets och mänsklighetens långsiktiga överlevnad.

Vinnarskallar hör hemma på fotbollsplaner och är eftertraktade i skid-vm-spåren, men hör inte hemma inom forskning, i alla fall inte utan att hållas i herrans tukt och förmaning! Tekniker är en urkraft, men den är liksom kärnkraften en farlig kraft som måste regleras för att bli nyttig. Tillsammans bygger vi vår värld och skapar vi vår gemensamma framtid!