Läser Mats Alvessons inlägg på
Brännpunkt, och tänker vidare på vad som sägs. Det handlar om offentlig verksamhet, dålig effektivitet och förklaringar till varför det som låter så bra ändå inte alltid blir så bra. Skola, vård och annan offentlig verksamhet har problem på olika sätt. Det verkar de flesta vara överens om. Men vad handlar det om, vad är problemet?
Vad är förklaringen till allt detta – och till alla rapporter om illa fungerande verksamheter? Varje offentlig organisation kan ståta med på papperet välutbildade medarbetare, policies, strateger, fina värdegrunder och annat som verkar förtroendegivande. Reformer och förbättringsförsök i legio borde väl ha medfört effekter?
Resurser saknas eller är otillräckliga, hävdas det slentrianmässigt. Men det är nog undantagsvis problemet, inte sällan används resurser ineffektivt. I högskola urholkas till exempel undervisningen av att man massbefordrar lektorer till professorer, av sänkt undervisningsplikt till förmån för tid för diffus ”kompetensutveckling”. Generellt läggs mycket resurser på värdegrunds- och varumärkesarbete, administration, följande av alla regelverk till punkt och pricka och annat ofta kontraproduktivt.
Det är min värld som beskrivs här. Och jag kan bara instämma, i det mesta. Det som här omtalas som diffus kompetensutvecklingstid, som dessutom insinuant skrivs med citattecken, gör mig dock illa berörd. För mig är det nämligen de där 20 procenten i tjänsten som gör att jag fortfarande kan upprätthålla något slags akademisk värdighet. Om jag inte fick den friheten skulle mitt arbete väldigt mycket likna ett okvalificerat arbete i produktionen av varor och tjänster. För det finns en syn på kunskap i samhället idag som gör att undervisning och kursverksamhet allt mer standardiseras och bedrivs enligt manualer och på förhand, externt utformade kriterier. På förhand utstakade vägar ska följas till punkt och pricka, och skillnaden mellan lärare och student minskar dramatiskt i och med att all kunskap som kursen ger är explicit och ingen väntar sig att någon ska höja sig över målen, för det är målen som är det viktiga, inte att LÄRANDET och KUNSKAPSUTVECKLINGEN håller högsta klass. När målen är det viktiga och allt ska vara definierat går ingen utöver det givna och allt reduceras till leverabler, som kan mätas, vägas och jämföras. Och då blir det viktigare att ha fler "professorer" och då uppfattas kompetensutvecklingstid som diffust, men bara för att det handlar om frihet och sådant som är svårt att kontrollera och bestämma på förhand.
Givet ett av världens högsta skattetryck är det inte, även om undantag finns, mera pengar som fordras. Det är bättre fokusering.
Ett huvudproblem med svag måluppfyllelse är helt enkelt att målen när det kommer till kritan betyder ganska litet för många offentliga organisationer. Det är knappast så att skola och högskola helhjärtat prioriterar lärandemål, att polisen inriktar sig på brottsförebyggande och -uppklarande, och så vidare.
Osäker på om jag håller med här, för jag är kritisk till samhällets allt mer uttalade fokus på mål. Jag vill ha kunskapen i fokus i min dagliga verksamhet, men den strävan hindras av verksamhetens fokus på lärandemål. Organisationen har organiserats på ett sätt som gör det svårt att fokusera på det som är målet med all utbildningsverksamhet: kunskap. Och eftersom jag tvingas fokusera på mätbara mål, snarare än relevanta mål, kommer verksamhetens resultat, utfallet av mitt och studenternas arbete att utarmas. Låt oss se vad Alvesson har att säga, hur han ser på saken och vad han menar är problemet.
Det finns åtta skäl till detta.
För det första är det ibland svårt uppnå målen. Att alla elever skall bli gymnasiebehöriga är till exempel orealistiskt (om nu gymnasiebehörighet betyder något i termer av förmåga och kunskaper).
För det andra är målen ofta svåra att mäta, ofta blir det snedstyrning i form av låga krav, pinnräkning eller glädjebetyg.
Det är svårt att uppnå målen, för det handlar om komplexa processer där vägen är viktigare än destinationen. Målet idag är MÄTBARHET, och det gäller lika över hela linjen, även om det man vill uppnå i realiteten inte går att mäta och trots att resultatet är allt för diffust för att fångas i en standardiserad mall. Utbildning handlar om att röra sig i okänd terräng, utan karta, för det är där ny kunskap finns. Och eftersom den är ny går den inte att formulera som ett mål, utan att göra våld på verkligheten. Men det är en insikt som håller på att falla i glömska, vilket gör att fri kompetensutvecklingstid uppfattas som diffus och förvandlas till ett problem. Allt som inte är bestämt på förhand och som därför inte går att kontrollera uppfattas som problematiskt. Klart att skolan och andra lika diffusa verksamheter får problem då.
För det tredje är det en bred ovilja av att ta konsekvenser av svag måluppfyllelse. (Att avskeda inkompetenta personer eller lägga ned till exempel högskolor med svag verksamhet är lika förnuftigt som politiskt otänkbart.)
Detta är en förklaring jag vänder mig starkt emot. För den är motsägelsefull. Först redogörs för hur målen som sätts upp är omöjliga att uppfylla och att de leder till fel saker, och sedan ska personal och organisationer straffas. Snacka om elitism, för att knyta an till det jag skrev om i lördags. Antingen är det fel på målen, eller på personalen, det kan inte vara fel på båda. För så stor skillnad är det inte på människor. I en bra organisation med mål som verkligen leder till önskat resultat växer alla och höjer sig såväl lärare som studenter över sin förmåga. Hot om indragna resurser eller nedläggning riskerar istället att leda till ännu mer fokus på mål som visat sig vara kontraproduktiva!
För det fjärde måste alla organisationer göra allt formellt rätt och lägga mycket tid och kraft på att få verksamheten att se bra ut – så kallade skyltfönsteraktiviteter (strategier, planer, värdegrundsövningar, tjusiga utvecklingsprojekt med mera). Ett exempel på detta är Lunds universitet som beslutat att under en tid endast direktrekrytera kvinnliga professorer, vilket innebär att man prioriterar god jämställdhetsstatistik framför optimal forskning.
Jag är med på kritiken av fokus på det formella, på formen. För det leder till att kartan blir viktigare än terrängen. Men jag håller inte med om att rekrytering av kvinnliga professorer nödvändigtvis skulle leda till sämre forskning, för kompetensen behöver man inte tumma på. Och, som sagt, så stor skillnad är det inte på människor. Drömmen om den perfekta rekryteringen är en omöjlig dröm, som allt för länge, allt för ofta och i allt för hög grad, har gynnat män, vilket Alvesson med sin skrivning får det att låta som att han inte alls ser som ett problem.
För det femte är politiker mindre intresserade av att åtgärda problem än att ge sken av att göra detta, genom att föreslå enkla (men ofta inproduktiva) lösningar som går hem hos väljarna. (Skolan är ett paradexempel.)
Yta och form framför innehåll, konsekvent. Ja, det är ett allvarligt problem. Det viktiga är inte att göra det man vet fungerar, utan att få det att se ut som man gör mesta möjliga med så lite resurser som möjligt. Och när det enkla ges företräde framför det svåra och komplexa urholkas kunskaperna snabbt!
För det sjätte dominerar ofta resursstarka professioner och andra välorganiserade gruppers särintressen. Fackliga krav väger ofta tungt.
För det sjunde är det i avsaknad av tryck på resultat viktigt med harmoni inåt. Offentliga ledningar drar sig för att ta tag i problem.
Jag förstår ärligt talat inte dessa "förklaringar"? Vad skulle problemet med facket vara? På vilket sätt skulle deras intressen strida mot verksamhetens verkliga mål? Och vad är det för resultat som Alvesson vill se och menar fungerar, för det är ju verkligen inte så att det saknas krav idag, det beskriver han ju själv i artikeln. Det är aningen diffust, måste jag säga.
För det åttonde spelar dolda funktioner ofta stor roll. Utbildning handlar till exempel mycket om att hålla ned den öppna arbetslösheten och uppvisa god statistik på en högutbildad (men inte nödvändigtvis kvalificerad) befolkning.
Konsekvenser av detta är att målen ofta betyder föga för vad som de facto styr. Den organisationsledning som till äventyrs får för sig att prioritera målen skulle nog ej bli långlivad. Viktigare är att smidigt glida fram och undvika kontroversiella åtgärder.
Utbildning handlar om ... För vem? Enligt vem och med vems goda minne? Visst håller jag med om att det finns tydliga tecken på att politiker resonerar så och att deras syn på utbildning handlar om det, i realiteten och praktiken. Men det är väl i så fall det som är problemet, att högskolorna inte själva får styra över sin egen verksamhet, med kunskapen i centrum. Det slås lite åt olika håll här tycker jag, vilket gör kritiken diffus och svårt att förstå vad den riktas mot. Jag skulle önska en lite större tydlighet. Vad vill Alvesson? Hur vill han att högskolan ska se ut, styras och vad är dess mål och fokus?
Lättköpta lösningar på problem är ofta orsaker till dessa. Reformklåfingrighet ställer ofta till det, övertro på ledarskap likaså. (Offentliga organisationer har ofta svaga ledningar, med begränsat handlingsutrymme och benägenhet att göra allt formellt rätt enligt alla regelverk, se SvD Brännpunkt 18/8 2014). CYA (cover your ass) är en central princip. Att betona den formella utbildningens betydelse och saliggörande effekter när utbildningssystemet är så bristfälligt innebär problem. Att till exempel till varje pris anställa formellt behöriga lärare – när många är så svaga (intagningspoängen till lärarutbildningen är mycket låg) och har genomgått en ofta kritiserad lärarutbildning – snarare än duktiga, icke-behöriga personer bidrar till att sänka skolan.
Allt annat än kunskap och kvalitet i centrum, jo, det kan jag skriva under på. Det är ett allvarligt problem som måste tas på största allvar.
Vad göra? Man måste erkänna att vad som borde vara mål ej självklart styr verksamheten och försöka öka deras centralitet. Det innebär dels att målen fokuseras och en del resurser går ut på att fastställa dessa, vilket kräver mer än enkla mätningar av New public management-typ (vilka ofta snedstyr) utan ofta motiverar krävande, kvalitativa granskningar.
Okej, detta är jag med på. Utvärdering av kunskap och lärande är komplext och kräver inte bara tid och resurser, utan framförallt insikt om vad det är man söker och hur man känner igen det när man ser det. Framförallt krävs insikt om att det som är diffust aldrig kan MÄTAS och VÄGAS och därför aldrig kan JÄMFÖRAS på något objektivt sätt.
Lika viktigt är att dåliga reella resultat får reella konsekvenser. För ledningar och personal. Skolor och lärare med svaga resultat (i förhållande till elevunderlag), högskoleutbildningar där studenter på "heltidsstudier" studerar 20–25 timmar i veckan, poliser som har mycket låg aktivitetsgrad under tjänstgöring, regementen med dåliga utbildningsresultat med mera kanske skall få reda på att detta är oacceptabelt och att bättre måluppfyllelse krävs för att man skall få fortsätta. Om nu man menar att målen bör vara centrala för verksamheten.
Olyckligt att Alvesson inte är tydlig med vad han ser som lösningen, för det gör det svårt att ta ställning till och förstå vad han säger. Antingen går det att mäta och då kan man ställa människor och organisationer till svars, eller också går det inte och då krävs en annan syn på vad som är verksamhetens uppdrag och viktigaste INNEHÅLL.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar