Moralens geologi 35

Åter till filosofin och till moralens geologi, som handlar om att lära sig se grunden för moralen. Och framförallt om att förstå att en grund kan ta sig olika uttryck och bör sökas på olika ställen. Det finns inte en plats, ett ställe eller en manifestation. Det finns alltid, fler än en men färre än många. Närmare än så går inte att komma en definition av sådant som har med kultur att göra. Detta konstaterande brukar möras med skepsis och ibland förakt. Kulturvetare måste vara beredda på att mötas av kritik för det, även om det handlar om att skjuta på budbäraren. För hur mycket man än vill att det ska vara på ett sätt måste man, om man verkligen menar allvar med synen på sig själv som utövare av vetenskap, acceptera resultatet av vetenskapliga studier. Och kulturvetenskapen är lika vetenskaplig som alla annan vetenskap, men den undersöker andra saker, med andra metoder, än många andra vetenskaper.

Vetenskap är på det sättet också kultur, och akademin är ingen objektiv plats där rationalitet är den enda accepterade måttstocken. Långt därifrån. Vetenskap bedrivs av människor och människor har en väl utvecklad rationell förmåga, men människor styrs också av känslor, och det är oftast fruktansvärt svårt att skilja det ena från det andra. Rädsla för det främmande, till exempel, ger lätt upphov till oro i magen. Och den känslan, den affekten gör att vissa väljer att uppfinna rationella argument för att hindra flyktingar från att komma till Sverige. Förstår man inte det är det meningslöst att försöka samtala om moral, i alla fall om man gör det med utgångspunkt i den föreläsning som Deleuze och Guattari iscensätter, i kapitlet Geology of morals, av den fiktive professor Challenger.

We have to hurry, Challenger said, we're being rushed by the line of time on this third stratum. So we have a new organization of content and expression, each with its own forms and substances: technological content, semiotic or symbolic expression. Content should be understood not simply as the hand and tools but as a technical social machine that preexists them and constitutes states of force or formations of power.

Innehåll och uttryck, form och substans. Fyra begrepp som här används för att beskriva principerna som ger upphov till tillblivelseprocessernas logik. Vad är det som gör att det blir som det blir? Vad är det man måste ta hänsyn till om man vill förstå, moralens GEOLOGI? Det handlar om en förståelse för innehåll som går utöver den vi är vana vid i vardagen. Innehåll är här inte bara materia, utan en materiesemiotisk maskin, alltså en sammansättning av både det som formar (form) och det som formas (substans), vilket är något som föregår själva formandet. Det handlar om ömsesidig tillblivelse, om skapande utan mål, om det som händer i mellanrum.

Expression should be understood not simply as the face and language, or individual languages, but as a semiotic collective machine that preexists them and constitutes regimes of signs.

Samma gäller för uttryck, som är både form (det vill säga ansiktet som uttalar orden) och innehåll (det vill säga språket, vilket är vad som formas av ansiktet). Är det svårt att hänga med? Det är svårt, för det handlar om en helt ny syn eller ett annat perspektiv på vardagen. Men tänk då på att det handlar om exakt samma gamla invanda vardag, bara betraktad med andra "glasögon" och med fokus på andra saker, beskrivet med andra förklaringsmodeller. Kanske hjälper det att tänka på ett möbiusband för att förstå hur både innehåll och uttryck kan vara både form och substans, samtidigt? Det handlar om att se saker i sitt sammanhang och om att inte falla för lockelsen att söka efter Sanningen, i bestämd form singular. För det det är omöjligt om vi har att göra med kultur och moral. Det handlar om att se krafterna som styr perceptionen, vilka bestämmer var gränsen mellan ute och inne, mellan viktigt och oväsentligt, går. Eller tänk på ankharen, som är både och, samtidigt, även om den är EXAKT den samma.

A formation of power is much more than a tool; a regime of signs is much more than a language. Rather, they act as determining and selective agents, as much in the constitution of languages and tools as in their usages and mutual or respective diffusions and communications.

Makt alltså, men ingen makt som någon har, utan snarare ett slags immanent ordnande moment i helheten som utgör världen. Kroppen utan organ, kanske man skulle kunna säga. Eller, för att rikta fokus på själva poängen med begreppet, istället för på dess definition (som alltid är underordnad i den filosofi som Deleuze och Guattari skriver), det handlar om att rikta uppmärksamhet mot mellanrummen, som är en del av helheten. Detta glöms konsekvent bort, och denna glömska sanktioneras av vetenskaper som utgår från axiomet att sanningen bara kan vara en och odelbar. Deleuze och Guattari är intresserade av tillblivelse, rörelse, dynamik, komplexitet. Ömsesidighet, och spelet mellan, det är vad som beskrivs här och det för det ändamålet som begreppen eller tankeverktygen skapats.

The third stratum sees the emergence of Machines that are fully a part of that stratum but at the same time rear up and stretch their pincers out in all directions at all the other strata. Is this not like an intermediate state between the two states of the abstract Machine?—the state in which it remains enveloped in a corresponding stratum (ecumenon), and the state in which it develops in its own right on the destratified plane of consistency (planomenon).

Abstrakt maskin är ett annat ord, ett annat begrepp, som fånga samma sak. Det handlar dock inte om mekanik, utan om dynamik, om ömsesidig tillblivelse inom ramen för ett sammanhang där delarnas inbördes relationer hela tiden förändras. Abstrakta maskiner har förmågan att fånga in det mesta, även sådant som ligger på andra nivåer än den där maskinen verkar. Det handlar också om ett slags makt, om det som får något att hända, utan att bestämma vad det är på förhand. Det handlar om tekniker för att studera världen förutsättningslöst, så att säga under vägs. Och det handlar om att i analysen acceptera det faktum att den som studerar också är en del av helheten.

The abstract machine begins to unfold, to stand to full height, producing an illusion exceeding all strata, even though the machine itself still belongs to a determinate stratum. This is, obviously, the illusion constitutive of man (who does man think he is?).

Vetenskapsmannen i egen hög person. Hen som har världen i sin hand. Det kan sägas vara ett slags abstrakt maskin, som utan att själv påverka världen kan studera den och komma fram till objektiva sanningar. Den är ett ideal, en tro och kulturell övertygelse om att det är möjligt. Men är det verkligen det, möjligt att uppnå full objektivitet? Hur vet vi i så fall det? Går det ens att avgöra den frågan, inifrån det kulturella sammanhang som studeras eller som studien utförs i? Donna Harraway talar om modest wittnes, och menar att det är en fåfäng (manlig) dröm, att det är omöjligt och menar att vi behöver en annan syn på vetenskap och utövare av vetenskap.

This illusion derives from the overcoding immanent to language itself. But what is not illusory are the new distributions between content and expression: technological content characterized by the hand-tool relation and, at a deeper level, tied to a social Machine and formations of power; symbolic expression characterized by face-language relations and, at a deeper level, tied to a semiotic Machine and regimes of signs. On both sides, the epistrata and parastrata, the superposed degrees and abutting forms, attain more than ever before the status of autonomous strata in their own right. In cases where we can discern two different regimes of signs or two different formations of power, we shall say that they are in fact two different strata in human populations.

Strata är formeringar av makt. Det handlar om principer för tillblivelse. Lager på lager men ingen söm? Kanske kan den klassiska gåtan användas för att öppna sinnet och släppa fram kreativiteten? Tänker på anekdoten om sköldpaddan, som har sagts härstamma från en föreläsning som hölls av Bertrand Russel där han förklarade att världen saknar fundament. Någon i publiken reste invändningar och hävdade att världen vilade på skalet av en sköldpadda. Russel ska ha svarat med en motfråga: Vad står den sköldpaddan på. Det blev tyst och han kunde fortsätta. Efter föreläsningen kom personen fram, och hen hade tänkt på frågan och svarade: Det är sköldpaddor, hela vägen ner. Det viktiga är inte om anekdoten är sann eller ej, utan om vad den försöker beskriva. Och och det är att världen saknar fundament, att allt är i rörelse, och att du, jag, världen och således även kulturen och moralen, är resultatet av ömsesidiga tillblivelser.