Effektivisering och destruering

Studenter som tar ADHD-medicin står det om i dagens tidning. Ett tecken i tiden, även om fenomenet har en lång historia. Det rimmar väl med rådande syn på kunskap och passar som hand i handske med dagens utbildningspolitik. Detta att effektivisera, fokusera och på kortast möjliga tid prestera mesta möjliga, för att sedan njuta frukterna av insatsen, ligger helt i linje med tanken om människan som homo economicus. Jag möter inställningen i min vardag bland studenterna, även om jag inte sett några tecken på bruk av så kallade studiedroger.

Detta att studier och kunskapsutveckling skulle vara något man river av, något man kraftsamlar kring och får ur världen, är en djupt problematisk inställning. Visserligen förnekar ingen att studier kräver fokus och möda, men det antas vara något som krävs av en under en begränsad tid, och betraktas som en insats som kan effektiviseras och kortas, bland annat genom att använda droger som hjälper en att vara vaken eller att fokusera på prov och under arbetet med uppsatser och inlämningsuppgifter. Sommarkurser och annat, liksom det studiemedelssystem som dagens studenter tvingas underkasta sig, är tecken på samma kunskapssyn.

Studier som projekt fostrar dagens unga för ett arbetsliv där samma ideologi är den rådande. Slimmade organisationer, outsourcing, lagen om offentlig upphandling, individuella löneförhandlingar, New Public Management och så vidare. Kontroll och målstyrning. Alla tvingas acceptera, underordna sig och antas inte bara köpa systemet utan förväntas också internalisera det och göra det till sin livsstil. Därför borde vi kanske inte förfasa oss över en ökad droganvändning på högskolan och längre ner i åldrarna. Det ligger helt i linje med rådande kultur, liksom för övrigt dopingen inom idrotten gör. Krav på prestation gör detta med, eller snarare mot, oss. Och eftersom väldigt många har höga tankar om sig själva sprider sig uppfattningen att systemets negativa effekter drabbar någon annan, inte mig. Utbrändhet uppfattas som ett tecken på svaghet, inte på att något är fel i systemet.

Vi kan sluta förvånas över problemen i skolan. Det är bara att öppna ögonen. Det är inget problem, liksom utbrändhet handlar det om symptom på att vårt sätt att organisera samhället, vilket är djupt problematiskt och bygger på ett fundamentalt tankefel om att man kan få ut mer än man puttar in. Evig tillväxt, exponentiell kunskapsutveckling och människokroppar som kan uppgraderas med mediciner och teknologi för att leva upp till den karta som bestämts gälla för tillfället, är olika uttryck för en omöjlig dröm. En hopplös längtan efter något som ligger just utom räckhåll: "Men det finns ju där! Jag ser det ju, alldeles nära". Liksom en morot framför nosen på en åsna hänger hoppet där och dinglar, och vi pressar oss till det yttersta för att få del av härligheten. Det borde gå, om bara ...

Jag ser ett samhälle falla isär eller lösas upp framför ögonen på mig. Det som var relativt fast för bara ett kort tag sedan löses allt snabbare upp och sprids för vinden. Tid som skulle kunna användas för eftertanke, reflektion och kritisk granskning av det som håller på att ske, offras för att jag ska kunna kapa åt mig fördelar på andras bekostnad. För att jag ska bli den vinnare jag redan vet att jag är. Jag ser en karta som allt mer liknar verkligheten, för det finns helt enkelt inte någon tid att bry sig om det som verkligen betyder något, det som utgör tillvarons fundament och elementa. Där och då gäller verkligen kartan, i teorin, i den drömmarnas värld som framstår som allt mer verklig ju mer vi accepterar vardagens, skolans och arbetslivets villkor. 

Förfallet tar sig många uttryck, och alla kan debatteras och demonteras av den som så önskar. Genom att fokusera på detaljer och som ett sätt att nå fördelar för egen del slår vi på varandra när vi i själva verket borde bekämpa systemet, gemensamt. Litteraturkritiken och debatten om den kan fungera som ett (dåligt) exempel på detta. Avslutar med den tanken, och ägnar resten av dagen åt att examinera studenter i rasande tempo. Var får man tag i den där ADHD-medicinen?