Moralens geologi 37

På helgen finns det tid för tankar och texter, för fritt tänkande och skrivande utan krav. Fast då finns det så mycket annat man vill och måste göra, som har med privatlivet och fritiden att göra. Kanske har det aldrig funnits tillräckligt med tid, kanske kommer det alltid att vara enklare att drömma än att realisera drömmar. Helt klart finns det mer plats i det virtuella än i det levande livet och vårt fysiska universum, även om tanken också är en del av helheten. Nåväl, försöker att inte tänka så mycket på det, för det nyttar inget till. Det är som det är, och det enda man kan göra är det bästa av situationen. Så då gör jag det, kastar mig ut eller in i texten av Deleuze och Guattari.

Challenger wanted to go faster and faster. No one was left, but he went on anyway. The change in his voice, and in his appearance, was growing more and more pronounced. Something animalistic in him had begun to speak when he started talking about human beings. You still couldn't put your finger on it, but Challenger seemed to be deterritorializing on the spot. He still had three problems he wanted to discuss.

En lång väg kan tyckas, för att komma fram till moralen. Men jag ser det som befriande att moral här betraktas som en delaspekt av en större, eller väldigt stor, helhet. Inget kan reduceras till en eller ett, den eller det, allt samproduceras med allt annat. Det gäller samma för moral som för övrigt allt och alla. Moral ser kanske inte ut att ha något med stenar, träd eller djur att göra. Och det har det kanske inte, men utan stenar och träd fanns ingen plats för djuret människa att vara moralisk på. Och ingen har hävdat att stenar förklarar något. Stenar är dock del av helheten. Det är viktig att påminna sig om det, inte bara ibland, utan ofta. Nåväl, tre problem var det. Och resten av kapitlet handlar om dessa tre problem.

The first seemed primarily terminological: Under what circumstances may we speak of signs? Should we say they are everywhere on all the strata and that there is a sign whenever there is a form of expression? We may summarily distinguish three kinds of signs: indexes (territorial signs), symbols (deterritorialized signs), and icons (signs of reterritorialization). Should we say that there are signs on all the strata, under the pretext that every stratum includes territorialities and movements of deterritorialization and reterritorialization?

Semiotik alltså, tecken, signaler, symboler och index. Finns dessa överallt, i alla stratum? Eller handlar det om något väsensskilda fenomen som bara liknar varandra? Vad krävs för att det ska gå och vara meningsfullt att tala om tecken och signaler? Och vad har detta med moral att göra?

This kind of expansive method is very dangerous, because it lays the groundwork for or reinforces the imperialism of language, if only by relying on its function as universal translator or interpreter.

En annan viktig påminnelse. Språk är något som människor talar, är ett system av tecken som uppfunnits av människor, och att låta språket vara neutralt, eller att överföra språkets logik på naturen och geologin är att betrakta världen utifrån ett strikt mänskligt perspektiv. Här tänker jag på biologiprofessorn David Ehrenfeld och hans bok, The arrogance of Humanism, som handlar om hur människan konsekvent har betraktat naturen som sin. Det är ett problem, för det gör att frågan: What's in it for me? Till vad kan vi använda naturen? Blir oproblematisk. Ur ett posthumanistiskt perspektiv inser man lättare det problematiska i den synen och förstår man enklare att människan är en del av naturen och livet på jorden. En del av en större helhet. Och tänker man så kommer det att få implikationer på moralen, för det vidgas spektret av saker som måste beaktas. Förhoppningsvis låter titeln på kapitlet inte riktigt lika märkligt längre, moralen är en del av geologin, biologin och zoologin, en del av livet. Förstår man det förstår man också varför det är viktigt att beakta helheten.

It is obvious that there is no system of signs common to all strata, not even in the form of a semiotic "chora" theoretically prior to symbolization. It would appear that we may accurately speak of signs only when there is a distinction between forms of expression and forms of content that is not only real but also categorical. Under these conditions, there is a semiotic system on the corresponding stratum because the abstract machine has precisely that fully erect posture that permits it to "write," in other words, to treat language and extract a regime of signs from it. But before it reaches that point, in so-called natural codings, the abstract machine remains enveloped in the strata: It does not write in any way and has no margin of latitude allowing it to recognize something as a sign (except in the strictly territorial sense of animal signs).

Den där abstrakta maskinen är intressant. Det är ett begrepp som återkommer genom hela boken, på olika sätt och beskrivet med skilda ord och begrepp. Kroppen utan organ är ett annat sätt att närma sig samma sak. Och detta att Deleuze och Guattari använder olika ord för beskriva ett fenomen, en aspekt eller vad man nu ska kalla det, är ingen slump och det handlar inte om att krångla till det i onödan. Det som beskrivs, det man far efter här, är något som egentligen är obeskrivbart. Det är som att försöka beskriva hur en applåd med bara en hand låter, som är en känd zenbuddistisk koan. Den abstrakta maskinen är något, men vad detta något är går inte att beskriva. Det som gör skillnad, får något att hända. Det handlar om ett mellanrum där skillnad uppstår. Ett mellanrum som är en del av helheten, vilket är lätt att glömma. Det som händer i mötet mellan dig och mig händer just mellan oss, inte hos dig eller hos mig, eller hos oss båda. I mötet, där och då, är vi och mellanrummet mellan oss del av samma abstrakta maskin, du, jag och mellanrummet. Vi två blir organen i kroppen utan organ, som ingen av oss ser, men som ändå påverkar oss båda.

After that point, the abstract machine develops on the plane of consistency and no longer has any way of making a categorical distinction between signs and particles; for example, it writes, but flush with the real, it inscribes directly upon the plane of consistency.

Konsistensplanet är ett annat ord för det som finns mellan, eller det som allt har att förhålla sig till. Och den abstrakta maskinen finns och verkar på det planet som finns överallt och ingenstans. Konsistensplanet går inte att finna på experimentell väg, för det är inget i sig. Ändå existerar det. Håller med om att detta är svårt, det är fruktansvärt svårt. Men det är inte svårare att förstå än varför mitt favoritlag i fotboll förlorar, även om allt såg så bra ut på pappret. Det finns ingen enda giltig förklaring som går att överföra till andra lag, eller andra sporter. Ändå påverkar detta något utgången i matchen. Så vill jag se på abstrakta maskiner och kroppar utan organ, som något som spelar roll men som man per definition måste acceptera inte går att nå fram till och få säker kunskap om. För om det gick skulle framtiden inte vara öppen, vilket den per definition är. Om det inte fanns någon abstrakt maskin hade verkligheten gått att räkna på och framtiden vore given. Så är det inte, och detta måste vi acceptera. Och när vi accepterat det som en av livets och universums grundförutsättningar kommer den insikten att påverka moralen. Det handlar alltså om moral även här, trots att moral inte nämns med ord. Om förutsättningarna för moral. Om moralens abstrakta maskin, kanske?

It therefore seems reasonable to reserve the word "sign" in the strict sense for the last group of strata. This terminological discussion would be entirely without interest if it did not bring us to yet another danger: not the imperialism of language affecting all of the strata, but the imperialism of the signifier affecting language itself, affecting all regimes of signs and the entire expanse of the strata upon which they are located.

Signifikanten, den eller det som ger mening, som bestämmer innebörd. Är det något, eller något? Vad och vem bestämmer orden och dess innebörd? Om det handlar det, om makten över meningen. Språket är ett system med egna lagar och regler, som påverkar moralen. Men vem eller vad bestämmer innebörden i orden som systemet utgår från och använder sig av? Ingen vet detta. Det är också en viktig insikt att ta med sig in samtalen om moralen. Att acceptera det är svårt. Något av det svåraste vi människor kan utsätta oss för. Begäret efter kunskap och sanningar är ENORMT, men det kan aldrig förändra världens inneboende lagar. Vissa saker går inte att veta någonting om, och det spelar ingen som helst roll hur starkt begäret efter svar är. Går det inte så går det inte! Det är en moralisk utmaning av rang, och om eller när vi lärt oss acceptera detta och hantera insikten öppnar sig andra vägar fram än dem vi ser och som fungerar nu.

The question here is not whether there are signs on every stratum but whether all signs are signifiers, whether all signs are endowed with signifiance, whether the semiotic of signs is necessarily linked to a semiology of the signifier.

Har alla tecken mening? Deleuze och Guatari skriver i en annan platå (som jag bloggat om i en tidigare serie poster) om språkets redundans. Det bör man också reflektera över för att få en så bra moral som möjligt. Är det så att ALLA tecken bär på egen innebörd, att alla signaler är signifikanta? Tror vi och utgår vi från detta kommer det att påverka vad vi ser och vår förståelse av det vi upplever. Hur vet vi att det är så? Kanske finns makten över tanken och meningen någon helt annanstans. Det verkar som det ligger en hel del i den tanken, det är i alla fall den slutsatsen jag får efter att ha arbetat med texterna och tankarna som Deleuze och Guattari presenterat. Och det får i så fall implikationer på och för moralen.

Those who take this route may even be led to forgo the notion of the sign, for the primacy of the signifier over language guarantees the primacy of language over all of the strata even more effectively than the simple expansion of the sign in all directions. What we are saying is that the illusion specific to this posture of the abstract Machine, the illusion that one can grasp and shuffle all the strata between one's pincers, can be better secured through the erection of the signifier than through the extension of the sign (thanks to signifiance, language can claim to be in direct contact with the strata without having to go through the supposed signs on each one). But we're still going in the same circle, we're still spreading the same canker.

Kan inte säga att jag förstår vad som står här. Men jag tycker mig förstå att det talas om mellanrummens betydelse och om att det är en illusion att det går att hitta fram till och beskriva i detalj vad som håller helheter samma. Oavsett vilka begrepp man använder är det centrala för Deleuze och Guattari att ren kunskap om det som begreppen hjälper oss att se och förstå är omöjlig! Detta gäller inte för semiotiken eller lingvistiken, som menar att signifikanter går att bestämma, plocka ur sitt sammanhang och detaljstudera för att med ledning från den kunskapen bygga upp en förståelse för helheten.

Illusioner handlar det om, och om hur dessa hemligheter förborgas och hålls hemliga för oss. Inte av någon, nödvändigtvis, men ändå på något sätt. Och den grundläggande moraliska frågan som adresseras i denna passage handlar om ifall vi vill leva med illusionerna, eller om vi vill försöka avslöja dem. Frågan är om vi är redo för och om vi kan hantera insikten som döljer sig där bakom slöjan som finns framför ögonen på oss? Ingen vet vad som finns där bakom, i mellanrummen. Ingen har sett en abstrakt maskin eller en kropp utan organ. Ändå påverkas vi alla och är vi alla del av dem.

Slutar där, utan att ha kommit fram till något egentligen. Men det var heller inte den huvudsakliga meningen, och det är heller inte därför jag läser filosofi. Värdet ligger i arbetet med textens innehåll och det som mödan leder till, att förmågan att hantera komplexitet ökar. Och den förmågan ser jag som en av samhällets viktigaste, och samtidigt mest styvmoderligt behandlade förmågorna eller kompetenserna i samhället idag. Inser med det sagt att det faktiskt är ett slags sensmoral eller slutsats, och att det i högsta grad handlar om moral det med.