Ord och handling är två olika saker. Ingen kan kontrollera vad någon egentligen tänker, men handlingar kan (och bör) både kontrolleras och regleras. Inget system är dock starkare än vad dess delar tillåter det vara. Jag oroas lite för att skriva detta, för tonläget är just nu högt. Men jag väljer ändå att skriva, för det jag tror på och mot det som skrämmer. Det är lätt att plocka poäng nu, åt ena eller andra hållet. Jag ser på nätet, i sociala medier framförallt, hur Lars Vilks och hans kamp för yttrandefrihet förlöjligas. Det är så klart det rätta just nu, att anse det förkastligt att strida för rätten att få rita en profet som en hund. Visst är det löjligt det han gör, och jag skulle själv aldrig komma på tanken att strida för den rätten. Men det är allvarligt att offentligt torgföra uppmaningar till censur, för det är att lämna tankens universum och handlar om något helt annat. För att döda något eller försöka döda någon, att hota någon, oavsett vad hen har skrivit eller tänkt, är inget annat än en fruktansvärd handling. Det måste fördömas, tydligt och klart! Våld och hot om våld är det öppna samhällets fiende, liksom censur och tystande av åsikter.
Det går en skiljelinje där som är oerhört viktig. Den skiljelinjen måste försvaras, nu mer än någonsin, till varje pris. Det finns inget hjältemodigt i att håna muslimer, judar, homosexuella eller någon, det är och förblir förkastligt. Men att döda någon för att hen är förkastlig är något väsensskilt. Det är ett helt annat brott. Det är ett angrepp på det öppna samhället som är själva förutsättningen för ett långsiktigt hållbart samhälle där både troende och icke-troende kan leva tillsammans. Ett stängt samhälle där alla måste tänka sig för vad de säger är ohållbart, är inget samhälle, utan en diktatur.
Göran Rosenberg skrev efter attentatet i Paris, som svar på kritik han fick från Håkan Lindgren, några ord som låter kloka, men som jag trots allt inte riktigt kan ställa upp på, av skäl som jag strax ska försöka förklara. Han skriver.
Yttrandefrihetens kanske viktigaste oskrivna förutsättning är människans förmåga att från en situation till en annan välja sina ord.Jag håller med om att det är skillnad mellan att smäda och häda. Och jag instämmer i att det alltid finns oskrivna förutsättningar som måste uppfyllas. Men vad står det här, egentligen? Det står att förutsättningen för att ha yttrandefrihet är att människor han hantera den, att olika grupper av människor respekterar varandra. Men om det nu bevisligen finns människor som inte gör det, och om detta är den viktigaste förutsättningen för yttrandefrihet, vad är den friheten då värd? Och hur kommer vi dit, till det idealsamhället? Jag förstår ärligt talat inte hur det ska gå att komma dit, för det bygger på en naiv tanke om att godheten alltid segrar, vilket den inte gör. Eller att alla i samhället är eller skulle kunna bli högutbildade, välartikulerade och logiska, men hur regleras det? Om yttrandefriheten ska vara reglerad är det ingen frihet, det är och förblir den jobbiga sanningen. Jag ser här, ledsamt nog, den eviga drömmen om en kaka som kan ätas och ha kvar.
Det kommer alltid att finnas knäppgökar som utmanar gränser, för att gränsen finns där, som jag tror att Edmund Hillary, sa när han fick frågan varför han ville bestiga Mount Everest. Och gränser kan vara materiella, som i fallet med världens högsta berg. Idag är det månne planeten Mars som är den fysiska gräns som står på tur att utmanas. Men det finns andra gränser också, mentala och kulturella gränser, och yttrandefriheten är en sådan gräns. Den kommer att utmanas, även om alla kloka människor är överens om att den inte borde utmanas. Det är skillnad på det som inte borde göras, och det är som är förbjudet. Det är en absolut och skarp skillnad.
Visst handlar det om makt, om relationen mellan det rika och sekulariserade Väst, och resten av världen där det är fattigare och där religionen har en annan roll. Det som gör det hela intressant är att makten i just detta fallet kommer underifrån. I debatten om yttrandefrihet är inte de rika, välutbildade och välartikulerat sekulariserade som fördömer de fattiga andra, utan tvärtom. Eller, så är det nog trots allt inte, det handlar faktiskt om ett ytterst litet fåtal som utnyttjar det känsliga och högt uppdrivna tonläget för att dels få uppmärksamhet, dels för att försöka utmana öppenheten. Låt oss inte glömma det!
Låt oss därför inte debattera yttrandefriheten och hur den används, för det är att reglera den. Låt oss gemensamt försvara den och det öppna samhället som är själva förutsättningen för att det Rosenberg skriver om ska kunna bli verklighet. Låt inte någon eller något vända oss mot varandra, för alla tänkande människor inser att alla restriktioner mot yttrandefriheten är ett hot mot ett öppet samhälle där man får TÄNKA och SKRIVA vad man vill, men där man inte får GÖRA som man vill.
Yttrandefriheten är en sant demokratisk rättighet, för den omfattar alla, utan undantag. Därför måste friheten att tänka och yttra sig försvaras, till varje pris! Det är ingen enkel lösning, för detta är inget problem som går att lösa, det som händer just nu är en plågsam illustration av kulturell komplexitet och det är en utmaning som bara kan hanteras, av oss människor, tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar