Dagens Nietzsche, om glömska

Om glömska skriver Nietzsche, och jag tänker vidare om det ämnet, den mänskliga egenskapen. Glömskan är en del av dig och mig, liksom alla de där mikroorganismerna i gårdagens bloggpost. Ett inslag, en egenskap, i helheten. Ibland ett problem, men liksom andra problem som är del av en helhet är det fåfängt önsketänkande att försöka eliminera glömskan. Den är och förblir en del av helheten, av det som gör oss till människor. Därför behöver vi lära känna den, liksom andra delar och aspekter av den sammansatta och komplexa helhet som begreppet människa utgör.

Glömska kan vara befriande. Ju mer pressad man är och ju mer pressande vardagen och kulturen blir, desto mer befriande och även nödvändigt för individens långsiktiga hållbarhet blir det att glömma, att kunna glömma och att få glömma. Ju mer perfekt världen och organisationerna vi tvingas in i och har att förhålla oss till, desto viktigare blir glömskan, för överlevnadens skull. Ingen människa orkar och kan leva upp till kulturens krav på perfektion och prestation. Det som går att önska kommer alltid att övertrumfa det som går att göra, av det enkla skälet att önskningar inget kostar och heller inte kräver något annat än fantasi. Problem uppstår när allt fler önskningar går att realisera, när samhället blir allt mer målfokuserat och tvingande. Där, vid bristningsgränsen, som en sista desperat åtgärd, kickar den in, räddningen som glömskan utgör.

Det där mötet som visserligen var obligatoriskt, men som glömdes. Det gav dig en hel dag att kunna koncentrera dig på nästa veckas uppgifter som du av tidsbrist inte lyckats frigöra tid för, därför att kalendern hela tiden fylls på med saker som måste göras här, nu. Utan den typen av glömska skulle ingen modern organisation fungera idag. Utan ventiler och möjlighet till frihet, till kravlös tid, återhämtning och vila, blir det omöjligt att komma nära (det omöjliga, hopplösa) perfektionsidealet. Utan glömska, inget liv, ingen dynamik, ingen hållbarhet.

När inget annat hjälper, när ingen annan, inte ens individen själv (av rädsla för att framstå som lat och improduktiv, ersättningsbar, obsolet) inser behovet, då kickar glömskan in som en kroppens egen, inneboende räddande ängel. Glömskan i kombination med klädsam ånger och bedyranden om att det aldrig kommer att inträffa igen, räddar individen, men gör det till priset av att hen tvingas känna skam och rädsla. Garanterar samhällets långsiktiga hållbarhet, men till priset av att människorna allt mer underordnas tekniken, systemet och blir till slavar under kulturens orimliga, gränslösa önskningar.

ANDRA AVHANDLINGEN

"Skuld", "dåligt samvete" och liknande

1.

Att uppfostra ett djur som kan avge löften --  är det inte just den paradoxala uppgiften som naturen tagit på sig vad människan beträffar? är det inte problemet om människan i egentlig mening?... Att detta problem i så stor utsträckning fått sin lösning måste synas desto egendomligare för den som till fullo vet att värdera den kraft som motverkar detta, nämligen glömskan. Glömskan är inte bara en vis inertiae, vilket de ytliga inbillar sig, den är tvärtom en aktiv, en i strängaste mening positiv hämningsförmåga, vilken kan tillskrivas att det vi upplever, erfar och intar i ett tillstånd som liknar matsmältningen (man skulle kunna kalla det att "införsjäla") lika lite blir en del av vårt medvetande som hela den tusenfaldiga process med vilken vår näringstillförsel, det så kallade "införlivandet", tilldrar sig. Att stundtals stänga igen medvetandets dörrar och fönster; att få vara ostörd för det larm och oväsen som vår underjord av tjänstvilliga organ åstadkommer i arbetet för och mot varandra; en smula stillhet, en smula tabula rasa i medvetandet för att lämna plats för nytt, framför allt för de förnämare funktionerna och funktionärerna, för de regerande, förutseende, förutbestämmande (ty vår organism är oligarkiskt inrättad) -- det är, som sagt, nyttan med den aktiva glömskan, vilken liknar en dörrvakterska som upprätthåller själslig ordning, lugn och etikett: av detta blir det genast uppenbart att det inte skulle kunna finnas någon lycka, någon glädje, något hopp, någon stolthet, något för stunden utan glömska. [...]

Dessa insikter gör vi idag allt mer och allt ihärdigare ALLT för att glömma. Och med hjälp av ny teknik kan glömskan och dess värde för människan förpassas till historien. Åtminstone tror vi det, och tyvärr har vi varken tid eller möjlighet att stanna upp och fundera, för vi är alla pressade av våra egna och kulturens krav på prestation, på mätbara resultat, som kan jämföras, utvärderas och rangordnas. Den eller det bästa är den eller det som aldrig glömmer, som alltid uppfyller de ständigt ökande kraven, som presterar utan att klaga. Eller, för att klä samma tanke i andra ord: Den människa som är mest lik en maskin är den vi håller som den bäste, den idealiserade, den vi (säger att vi) vill vara och efterlikna. Underdånigt accepterar vi kraven, trots att de inte bara är orimliga utan även omöjliga, för det går alltid att pressa sig lite mer, går alltid att komma lite närmare idealet.

Ingen och inget får vara bra nog, allt ska vara bäst. Endast det bästa är gott nog, så varför nöja sig med mindre? Så talar makten, som kan dra sig tillbaka med 22 miljoner i avgångsvederlag, efter att ha gottat sig på andras bekostnad. Fast det glömmer vi snabbt, och kanske delvis på grund av att vi själva innerst inne vill vara han, som åker privatjet på andras bekostnad. Därför glömmer vi, för vi vill och tror att vi är bättre än alla andra och värda lite mer än kreti och pleti. Vi glömmer att det finns otaliga mer eller mindre vetenskapliga undersökningar som visar att majoriteten anser sig vara och prestera bättre än genomsnittet, vilket visar på glömskans makt över vardagen, tänkande, kulturen, samhället och allas vår gemensamma framtid.

Glömskan gör oss till människor, tillsammans med en hel massa andra egenskaper, mikroorganismer, teknolog och annat. Det är lätt glömma det, att människan är en sammansättning, en helhet som hålls samman så gott det nu går. En ömtålig och sårbar förutsättning för allt. Låt oss inte glömma det!