En allvarlig brist på insikt och förståelse sprider sig
som en löpeld i samhället. Tron att språk är en formalitet, något som bara
finns där, som jag inte behöver bry mig om. Jag vet ju vad jag menar och har
varken tid eller lust att läsa och slipa på formuleringar, välja ord med omsorg
eller tänka på läsaren. Språket betraktas av en oroväckande snabbt växande
skara som något ointressant. Den som försöker lägga sig vinn om att skriva
vackert, med flyt och behaglig rytm, den som bryr sig om läsaren har inget för
det, för allt färre har förmågan att uppskatta ett vackert språk. Och nåde den
som klagar och kritiserar. "Du ska inte komma här och ge mig skit, för jag
har jobbat jättemycket med detta." Det har blivit en allt vanligare
reaktion, på respons som vi lärare på högskolan ger våra studenter när de
lämnar in texter för bedömning. "Men jag förstår inte vad här står, vad du
vill säga", när jag svarar så kan jag få höra att: "Det är ditt
problem, inte mitt. Jag vet ju vad jag menar och vill säga". Som om det kom
an på den som skriver att avgöra det, eller att textproduktion bara handlar om
hur många timmar man sitter vid datorn.
Här har skolan en stor utmaning och en viktig uppgift som
måste tas på största allvar. Förmågan att skriva är en samhällsbyggande fråga,
som har med långsiktig hållbarhet att göra. För om det sprider sig en
uppfattning om att det är lärarens och läsarens fel om skribentens tankar och
intentioner inte uppfattas, eller om innehållet missförstås, då är vi illa ute.
Det skulle innebära att individens ansvar urholkas och att allt är någon annans
problem. Jag vet inte hur man arbetar i skolan med språk och skrivande, jag kan
bara uttala mig om vad jag möter i min vardag på högskolan. Och när/om jag
uppfattas som ett problem, ett hinder på vägen mot betyg, examina och en
lysande karriär, har vi alla problem. För jag är varken taskig eller subjektiv
när jag påpekar att vissa texter är obegripliga. Jag tar ansvar och delar med
mig av mina kunskaper, jag bryr mig om och utövar mitt arbete. Visst förstår
jag att det kan kännas jobbigt att få höra att texten man jobbat med inte
fungerar, men DET i sig kan och får inte vara något att ta hänsyn och anpassa
sig till. Att kunna skriva måste vara något man lärt sig under tidigare
stadier.
Skrivande är på allvar. Det är ett i förhållande till
tal, väsensskilt sätt att kommunicera. Det kräver väldigt mycket mer av båda
parter, men allra mest av den som vill förmedla tankar med hjälp av text. Jag
misstänker starkt, men vet så klart inte, att man i dagens skola har fått för
sig att skrivande är en förmåga som hämmas om elever får höra vad som är
problematiskt och vad som inte fungerar. När studenterna säger till mig att
ingen har klagat på deras språk tidigare, och lägger skulden för detta på mig,
då är det en indikation på att det är så det ser ut i skolan. Och det är i så
fall olyckligt, minst sagt. För har man kommit så långt i utbildningssystemet
utan att bli uppmärksammad på att ens språk inte fungerar, då är risken
överhängande att man aldrig lär sig skriva.
Det är aldrig roligt att få höra att man inte kan eller
att det man kämpat med inte håller måttet, men det är skolans skyldighet att
påpeka det. Att bara locka, pocka och vara den som uppmuntrar och kommer med
glada tillrop är kanske tacksamt för läraren, men det är förödande för den som
inte förstår hur viktigt det är att texter som används för att kommunicera
viktiga saker faktiskt fungerar, och att hela ansvaret för det vilar på den som
skriver. Ingen tjänar på att detta underkommuniceras! Särskilt inte den som ska
ut i arbetslivet. För om ens CV inte fungerar, om det är fyllt av ofullständiga
meningar, oklara syftningar eller om texten helt enkelt inte är skriven för att
faktiskt LÄSAS av någon annan, då kommer personen ifråga inte att kallas till
någon intervju. Och ingen kommer att ta sig tiden och mödan att påpeka var det
brister, för det gör bara lärare, eller borde i alla fall lärare göra, om de
verkligen tar sitt arbete på allvar.
Språk och text hänger intimt samman med tanke, kunskap och lärande. Men det är inget som bara finns där, det är en värdefull egenskap, som liksom jämställdhet och mångfald måste värnas. Att detta är viktigt kan inte nog påpekas, för det glöms konsekvent bort och än mer så när fokus på ekonomi och effektivitet blir mer uttalat.
Jag kommer att tänkas på detta av många olika anledningar, dels börjar det dra ihop sig till tentarättning och detta är det jag fasar för mest, att jag ska få skit för att jag säger det som måste sägas. Anledningen till att det skrämmer mig att studenter idag både betraktas och uppför sig som kunder. Dels handlar det om att jag jobbar med sista vändan på mitt bokmanus och även om jag nu är nere på kommateckennivå i korrekturläsningen så vet jag av erfarenhet att texten måste läsas av någon annan också, innan jag sänder texten till förlaget. Och jag vet också av erfarenhet att det krävs två vändor med korrektur innan boken är klar, och att inte ens det är någon garanti för att boken blir felfri. Dels, och det var den utlösande faktorn, läser jag på SvD om en undersökning som gjorts i Danmark, som visar att satsningar på bibliotek är en samhällsbyggande och lönsam affär för ett land.
Biblioteken är en av de viktigaste krafterna för att stimulera barns läsande utanför skoltid. Genom att förbättra barns läsförmåga bidrar biblioteken till en högre utbildningsnivå i samhället, vilket i sin tur påverkar produktivitet och BNP.Läsande och skrivande hänger ihop, men det är på inget sätt en formalitet. För att språket ska kunna utvecklas krävs intresse för SPRÅKET, och inte bara för berättelserna som förmedlas via språket. Det går visserligen inte att läsa sig skriva utan att läsa, men det går lika lite att lära sig läsa om man inte också skriver och är intresserad av språket, både sitt eget och andras. Viktigast av allt är insikten om att ingen blir fullärd skribent, för kulturen, språket och människan förändras hela tiden.
Sedan tidigare vet man att biblioteken värderas högt av medborgarna. Men bland beslutsfattare betraktas biblioteken ofta mest som en kostnadspost. I Danmark kostar biblioteksdriften runt 2,5 miljarder per år.
”Ute i kommunerna finns det en tendens att se biblioteken som en utgift, som man ska skära i”, säger Steen B Andersen ordförande i Danmarks biblioteksförening.
Han hoppas att den nya studien ska få beslutsfattarna att tänka till innan de beslutar om nedskärningar, och få dem att väga in samhällsekonomiska aspekter av nedskärningar - eller satsningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar