Dagens Nietzsche, om vilja och intet

Att vilja, att önska något. Möjligen är det något unikt för människan, begäret efter ... vad det nu kan vara. Viljan ger livet riktning, kulturen form och samhället en grund att stå på. Därför spelar det roll vad man vill, som enskild och som grupp. Om ingen vill eller önskar något händer inget. Värt att fundera på, vilket Nietzsche gjorde, i denna den sista texten i boken Moralens genealogi. Lite vemodigt. Nästa bok är den sista i serien. När jag är färdig med den har jag läst allt av Nietzsche. Känns redan tomt på något sätt, men jag försöker att inte ta ut något i förskott. Jag vill läsa mer, kommer att sakna den utmaningen och oroas lite över vilken riktning livet kommer att ta därefter. Fast det är att gå händelserna i förväg. Nu var det viljan det skulle handla om.

28 

Om man tar bort det asketiska idealet så har människan, djuret människan, hittills inte haft någon mening. Hennes tillvaro på jorden hade inget mål; "varför människa överhuvudtaget?" -- löd frågan utan svar; viljan till människa och jord saknades; bortom varje stort mänskligt öde ekade refrängen: ett ännu större "förgäves!" Och det är innebörden av det asketiska idealet: att någonting saknades, att ett ofantligt tomrum omgav människan, -- hon visste inte hur hon skulle kunna rättfärdiga sig själv, förklara sig själv, bejaka sig själv, hon led av problemet med sin mening. Hon led också för övrigt, i huvudsak var hon ett sjukligt djur: men själva lidandet var inte hennes problem, det var att det inte fanns något svar på frågan som formade sig till ett skrik: "varför lida?" Människan, det tappraste djuret av alla och också det som är mest vant att lida, förnekar inte lidandet i sig: hon önskar det, hon letar själv upp det, under förutsättning att hon ser att det har en mening, ett lidandets därför.

Nietzsche går här till storms mot kyrkan, som predikar lidandets moral och håller asketismen som ett lovvärt ideal. Lidandet och det asketiska blir där till själva meningen, det är det efterlängtade, det högsta och vackraste, mest ädla. Och det är ett sätt att förhålla sig till livet och dess inneboende meningslöshet, att vilja lida. Att lidandets enda mening är lidandet bekymrar inte kyrkan, för det viktigaste är att livet får en mening och en riktning. Tittar man på lidande utifrån ett sådant perspektiv inser man hur futtigt det är, som livsfilosofi betraktat. Det är själva verket en livsförnekande filosofi som vänder människan bort från livet, i riktning mot döden, som betraktas som en befrielse, som första steget på vägen mot fulländning.

Vem är någon som själv är en levande människa av kött och blod att predika lidande och livsförnekelse? Betraktad på det sättet blir religionen skrämmande tom och meningslös. Det finns inget vackert i döden, men att betrakta den som en befrielse är oerhört cyniskt. Vari ligger trösten i det? Först ska man leva som om  man vore död, och all önskan efter liv och glädje i tillvaron här och nu anses skamlig. Sedan, när man står inför döden, ska man tacka och bocka. För vad? Nej, jag är inte religiös. Jag blir allt mer skeptiskt inställd till allt vad religionerna och kyrkorna står för. Prästerskapen kämpar om makt över människorna genom att tala illa om livet, och ibland även om varandra för att de inte bekänner sig till den rätta tron. Jag tror på människan, och på att människan skälv måste lära sig att skapa mening, för sig, för mänskligheten som helhet och för livet här på jorden. Nietzsche stärker mig i den tron och ger mig verktyg att förstå hur mening kan och måste skapas.

Det meningslösa i lidandet, inte lidandet självt, var den förbannelse som hittills hade vilat över mänskligheten, -- och det asketiska idealet gav människan en mening! Det var dittills den enda meningen; och någon mening är bättre än ingen mening alls; det asketiska idealet var i alla avseenden ett "faute de mieux" par excellence, så långt. Här förklarades lidandet; den ofantliga tomheten tycktes med ens uppfylld; dörren stängdes för all självmordsbenägen nihilism. Denna förklaring -- det är inget tvivel om det -- förde med sig ett nytt lidande, djupare, mer själsligt, giftigare, mer livsförtärande: den lade allt lidande under skuldens perspektiv... Men trots allt detta -- människan var därmed räddad, hon hade fått en mening, hädanefter var hon inte längre som ett blad för vinden, en lekboll för meningslösheten, för detta "utan mening" -- hon kunde numera vilja någonting, -- till en början likgiltigt vad, varför och hur: viljan själv var räddad.

Kyrkan har spelat en roll, ingen tvekan om det. Men den har idag spelet ut sin roll. Nu är det dags att överge de dammiga böckerna som för varje år som går, och för varje ny innovation, talar allt mindre till nutidsmänniskan, vilket gör religionen till en bakåtsträvande kraft. Ecce homo, se människan, heter Nietzsches sista bok. Det är hög tid att göra det, att verkligen se vem vi är och vart vi är på väg. Och ett sätt att göra det är att studera viljan, begäret och människans drömmar. Vad är det vi helst av allt vill ha idag? Fundera ...

Nu kan vi inte längre dölja för oss själva vad hela denna vilja uttrycker som fått sin riktning av det asketiska idealet: hat mot det mänskliga,

Tänker här på artiklarna i SvD, och människan och tekniken. Handlar teknikutvecklingen, som Håkan Lindgren hävdar, om en vilja att befrias från makt och ansvar, eller, som Helena Granström menar i sitt svar, är den ett sätt att hantera maktlöshet? Oavsett är det tydligt att det handlar om olika sätt att hantera det mänskliga genom att förneka det eller genom att odla drömmar om att avskaffa det. Underkastelsen gentemot tekniken, datorerna och maskiner handlar hur som helst inte om att bejaka någon tro på människan och kan därför betraktas som ett slags förlängning av det asketiska idealet..

och än mer mot det djuriska och mer ändå mot materien,

Här tänker jag på alla problem vi har att hantera frågan om hållbarhet, ekologisk, biologisk, social och ekonomisk. Är det månne där skon klämmer? Handlar det i själva verket om förakt för livet? Det skulle i så fall ge oss helt andra verktyg att jobba med, som kanske adresserar problemet på ett mycket tydligare och bättre sätt? Men för att komma dit måste vi acceptera det, att det är detta det handlar om. Ett kvardröjande asketiskt ideal, mitt i konsumismens kärna. Handlar kanske den accelererande köphysterin om en längtan bort? Om ett förakt för det som är här och det som kommer sedan? 

avsky för sinnena, ja för självaste förnuftet, denna fruktan för lycka och skönhet, denna längtan bort från allt sken, all förvandling, allt varande, från döden, från all önskan, ja till och med från längtan själv -- allt detta innebär, låt oss nu fatta modet att förstå detta, en vilja till intet, en motvilja mot livet, ett uppror mot livets grundläggande förutsättningar, men det är och förblir en vilja!... Och, för att till sist upprepa det som jag sade i början: människan vill hellre vilja Intet, än intet vilja...

Kanske har det blivit dags att inse detta, att vår strävan efter lycka i själva verket är samma gamla asketism som kyrkan predikat i århundraden. Det går inte att köpa lycka, kunskap, förnuft eller sinnlighet. Det är mål som bara kan uppnås genom att rikta viljan mot livet. Genom att engagera sig med liv och lust i mänsklighetens tillblivelse, i byggandet av samhället, skapandet av konst, filosofi och litteratur. Lösningen på problemen med hållbarhet är kanske inte alls att avstå från en massa saker, utan tvärt om att vilja mer. Men att önska något annat, nämligen livet, kärleken, den stund på jorden som är vår, här och nu. Genom att värna och vårda den nakna upplevelsen av att vara vid liv, inte bara för egen del, utan för kommande generationer, är att vilja något annat än det vi vill idag. Det är att våga vilja intet, eller i alla fall att inse att livet bara har den mening vi ger det. I sig själv är livet meningslöst och intet. Därför behöver vi se oss själva, som dem vi är: Små, meningslösa och rädda. Och när vi insett och accepterat meningslösheten, litenheten och rädslan, kan vi komma samman för att hjälpa varandra att skapa en mer meningsfull mening med livet.