En arbeslinje värd namnet

Läser om ett ras. Artikeln handlar om att andelen sökande till högskolan, från yrkesprogram minskar drastiskt. Jasså, är det ett problem, tänker jag. Att den som väljer ett yrkesprogram INTE väljer att söka arbete efter gymnasiet. Normen är uppenbart att alla ska söka till högskolan, direkt efter gymnasiet. Jag är som bekant ingen motståndare till kunskap och lärande, men detta låter galet i mina öron. Det jag vänder mig mot är synen på människan som ett blankt blad som kan fyllas med innehåll, efter maktens tycke och smak. Och när det inte blir som det var tänkt, söker man felet överallt utom där det rimligen borde finnas: i huvudet på dem som bestämmer, eller i den kultur som råder i dessa kretsar. Jag ser en karta som förvandlats till verklighet, en modell som förväxlats med det modellen ska hjälpa oss förstå. Jag ser en kaka man vill äta och ha kvar.

Hittar så en artikel i DI där Bodil Jönsson intervjuas. Den handlar om arbete, om synen på vad ett arbete är och hur arbete organiseras i samhället idag. Inser att Jönsson, när hon säger att vi bara borde arbeta två timmar om dagen, utmanar den norm som i den första artikeln gör att nyheten, om att allt färre sökande går direkt från ett yrkesprogram till högskolan, blir en nyhet. För det är så klart bara en nyhet i en värld där tanken överordnats naturen. Samma gäller synen på vad ett arbete är, eller vad heltid innebär.

Ska man vara smart lat?
"Jag tycker det är ett begrepp som hör till arbetssamhället. Mina bästa idéer har aldrig kommit när jag har suttit vid skrivbordet, utan det har jag fått när jag har sprungit i naturen."

Allt oftare dyker det upp förslag på högskolan om att personalen, lärarna och forskarna, ska vara närvarande på arbetsplatsen. Fast varför, vad är skälet? Det handlar bara om organisation, om form. För alla som har ett intellektuellt, skapande arbete, vet liksom Jönsson att de bästa idéerna aldrig kan beställas fram. Ändå ser arbetsledningen det som en vinst att tvinga personalen till en bestämd plats under en bestämd tid. Det handlar näppeligen om något annat än behov som uppstår hos den som är satt att leda, att öka sina möjligheter till kontroll av dem som ska ledas. Se där. Ännu en karta som tvingas på verkligheten.

Men om man jobbar färre timmar? Hur ska man hinna med sitt arbete då?
"Det är klart att en person blir stressad om den får reda på att något som tidigare sköttes på 8 timmar ska skötas på 6 timmar, men det går inte att bara göra som man har gjort tidigare. Hoppar man från 8 till 2 timmars arbetsdag förstår folk verkligen att man måste göra saker på ett annorlunda sätt", säger Bodil Jönsson.

Hon håller en vetenskaplig artikel med budskapet More is different högt. Det vill säga snabbare är annorlunda, långsamt är annorlunda med mera.

Om mitt arbete skulle flyttas, då skulle det förändras. Antingen är innehållet och resultatet det viktiga, eller platsen där arbetet utförs och formen för det. Det ena är inte liktydigt med det andra. Och om ledningen gör allvar av propån kommer Lektorerna att utsättas för en fullkomligt orimlig uppgift, att förändra verkligheten så att den stämmer överens med (arbetsledningens tankar om) verkligheten. Kunskapen i centrum? Knappast! Låt oss hoppas att vi aldrig hamnar där, att utvecklingen tar en annan väg och att vi sansar oss och återigen börjar intressera oss för livet, världen och verkligen som de komplexa helheter de verkligen är.

Vem bestämmer över normen? Det gör vi, det är en fråga om kultur och om makt. Det som ser ut att vara en sanning handlar i själva verket om en tyst kollektiv överenskommelse, dels om att det som det är, dels om att detta förhållande inte får ifrågasättas. Alla vet att åtta timmars arbete var ett krav som restes av den tidiga arbetsrörelsen och att det handlar om en snygg symmetri: åtta timmar arbete, vila och fritid. Nästan som en av Gud inrättad ordning. Och den tanken bar på tillräckligt med kraft för att tvinga arbetsgivare och makthavare att överge den ordning som fanns innan och där barnarbete och 16-timmars arbetsdagar ansågs rimligt, i enlighet med logiken om tillgång och efterfrågan. Den kraften finns fortfarande kvar, och det är den normen som gör att Jönssons uttalande blev en nyhet som blev viral.

Alla vet att det inte finns arbeten åt alla och att antalet arbeten minskar DRASTISKT. Och alla vet att de som har ett arbete dignar allt mer under alt hårdare krav på PRESTATION. Mer innehåll på mindre tid är kravet som alla arbetstagare har att leva upp till. Det finns en gräns här och vi är nära den gränsen. Människans biologi har inte förändrats under de senaste 10000 åren. Det är den svagaste länken i kedjan. Tyvärr hindrar det inte tanken, att människor lider och att arrangemanget går ut över kvaliteten i arbetet, spelar ingen roll. När kartan inte stämmer med verkligheten är det kartan som gäller. Och människorna får underordna sig. Den som dristar sig till att säga att vi borde gå ner till sex timmar hånas, och luftas tanken om två timmar vill det till att man heter Bodil Jönsson och har en bästsäljare som Tio tankar om tid på sin CV, annars är man rökt. Det spelar här ingen som helst roll att dagens organisering av samhällets behov av arbete är fullkomligt orimlig och helt verklighetsfrämmande. Kartan gäller, den som inte har ett jobb får helt enkelt klippa sig och skaffa sig ett jobb. Visst kan den enskilde alltid klara sig. En kan alltid konkurrera ut en annan. Men om det inte finns jobb till alla, hur blir det då? Det blir som i den första nyheten, man tvingar alla till högskolan, även dem som saknar intresse och förmåga, vilket leder till att kunskapen generellt i samhället utarmas. Tänkande tar tid, har Bodil Jönsson också sagt. Tyvärr finns som bekant aldrig den tiden, för kravet på mer, till lägre pris och på kortare tid, anses överordnat.

Ytterst handlar det om ett solidaritetstänk för att kunna hoppa av från arbetslinjen och arbetsdagen, resonerar Bodil Jönsson.

"Solidaritet bygger på att erkänna att alla är olika", säger hon.

Alla som kan vill läsa på högskolan, vill lära sig. Det är jag övertygad om. Samtidigt vet jag av egen erfarenhet att det inte går att tvinga fram en vilja att lära, den måste få växa fram på egen hand. För vissa tar det tid att hitta sig själva och vad de vill. Men ju snabbare samhällets (läs ekonomins) hjul snurrar, desto mindre tid finns det, och desto hårdare blir kraven, konkurrensen och utslagningen. Samtidigt är tid det enda vi har. Livet är tiden och dagarna som fylls med innehåll. Alla vet att det är så. Ändå håller vi fast vid att åtta timmar gäller, för evigt och för alla. Solidariteten offras därmed för jaget, för mig och för mitt. Därför jagar vi individuella fördelar i ett spel där ingen märker att spelplanen krymper. Konkurrensen den krympande kakan är en kamp till döds, en jakt mot nollpunkten. Fortsätter vi på det spåret får vi hålla på tills allt kan fås för inget, nu! Alla vet att det är omöjligt, att en evighetsmaskin bara finns i drömmens värld.

Sensmoralen är att formens makt över innehållet måste balanseras genom ökat fokus på just innehållet, på meningen med livet, kvalitet och kunskap. Vad är viktigast, att vetenskapen ger oss säker kunskap, eller att kunskapen (även om den är osäker) hjälper oss leva värdiga liv och leder till ett mer hållbart samhälle? Det är ingen retorisk fråga, det är en samvetsfråga med implikationer för samhället, framtiden och livet på jorden. Bara den som ställer upp på normen och som accepterar makten kan tvingas arbeta åtta timmar. Och bara den som klipper sig och börjar konkurrera går att kontrollera. Ingen kan dock tvinga alla, och i takt med att allt fler arbeten försvinner öppnar sig andra möjligheter, för den som är desperat eller desillusionerad griper efter. Om det handlade gårdagens Uppdrag Granskning, som var något av det mest skrämmande jag sett. Titta på det, om du inte såg det, och fundera på om den enda vägen, den väg som vi slagit in på är den bästa. Vad händer om fler som vägrar klippa sig och börja konkurrera gör som killen i programmet?

En annan syn på arbete, och en annan fördelning av samhällets resurser. Det är vad vi alla behöver, för samhällets överlevnads skull, för ökad hållbarhet och för att våra barn överhuvudtaget ska ha någon framtid! En verklig arbetslinje anpassar tillgången på arbeten till efterfrågan, inte tvärt om! Med två timmars arbete skulle fler kunna studera, ingen skulle behöva vara arbetslös och det skulle finnas tid att tänka och leva. Det är inte vänsterflum, det är ett uttryck för solidaritet med mänskligheten.