Var finns kunskapen i SFS modell?

Kvaliteten i högskolans verksamhet debatteras igen. Utmärkt, tycker jag. Fast frågan borde inte debatteras, utbildning borde vara ett ständigt pågående samtal, för landets kunskapsförsörjning är en frågan som aldrig någonsin kan avgöras en gång för alla. Det är en ständig utmaning som bara kan hanteras mer eller mindre väl. Högskolan är en integrerad del av Sveriges utbildningssystem, på samma sätt som utbildningssystemet är en integrerad del av hela samhället. Det gäller för övrigt näringslivet. Vi sitter alla i samma båt. Politiker, lärare, professorer, direktörer och elever/studenter. Vi är alla samhällsmedborgare, med såväl rättigheter som skyldigheter.

Samhällets behov av kunskap är inget särintresse, som det så ofta och enkelt utkristalliseras till när frågan tröskas genom debattkvarnen. Denna gång håller sig näringslivet utanför, och det är lektorer som klagar på studenter. Erkänner att jag också hemfaller åt detta ibland, även om jag vet att det inte är konstruktivt. Ber om ursäkt för det, men vill samtidigt påpeka att alla känslor som luftas i debatten säger något om situationen på högskolan idag. Att det klagas är ett symptom på att något inte står rätt till och det i sin tur borde vara en signal till politiker och till företrädare för näringslivet, för kunskap är som sagt inget särintresse. Alla, utan undantag, har ett ansvar för kunskapen som alla behöver. Det är ingen enskilds fel att det blivit som det blivit, läget vid kunskapsfronten är ett resultat av samhällsutvecklingen och rådande kultur.

Jag väljer att inte kasta mig in i debatten, för jag har redan sagt det jag anser behöver sägas, men jag vill ändå reflektera över det svar som Johan Alvfors ger i sin replik. Han och jag har haft en del utbyte av tankar om utbildning här under hösten, som ett resultat av det jag skrev om hans anförande på NU2014 i Umeå i oktober. Ett konstruktivt, samtalande utbyte av tankar från respektive perspektiv. Jag förstår studenter bättre efter detta utbyte, men det finns ändå en del saker jag reagerar på i hans svar. Visst är det en partsinlaga och han skriver repliken i sin roll som vice ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer, men ändå, det finns något här som gnager. Jag är på inget sätt odelat positiv till professorernas inlägg, det finns en hel del som är problematiskt i det, men jag delar deras frustration över sjunkande kunskaper, både bland eleverna som kommer till högskolan och bland studenterna som lämnar den. Alvfors frågar var studenterna är professorernas modell, och jag kan inte låta bli att undra var kunskapen och studenternas ansvar för dess upprätthållande finns i SFS svar. Alvfors skriver.

Vi har sett det förut. En grupp professorer som lägger fram illa genomtänka förslag om höjda krav och studieavgifter. I stället för att kritisera studenter borde kraft läggas på att utveckla undervisningen så att den möter studenternas behov.

Är det verkligen självklart att undervisningen ska möta STUDENTERNAS behov? Oavsett vilka behov studenterna har eller anser vara legitima. Är det verkligen studenterna som ensidigt ska bestämma över vad som är bra och fungerande undervisning? Är det självklart att vi lärare ska reduceras till utförare av kundernas beställningar? Lika problematiskt som det är att klaga på studenterna är det att inta den positionen som Alvfors här hemfaller åt. Det bidrar till polariseringen och minskar möjligheten till konstruktiva samtal. På vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen att allt ansvar för lärandet läggs på läraren? Jag menar att det tvärt om missgynnar kvaliteten och vill som bekant se KUNSKAPEN i centrum.

Debattörerna menar att svenska lärosäten blivit mer hierarkiska och förordar en horisontell kvalitetskontroll. Vi undrar var studenterna finns i deras organisationsmodell? Det är vi som går de utbildningar som ska bedömas som kan ge den bästa bilden av kvaliteten.

Detta menar jag är en vrångbild, för så länge man är student saknar man kompetens att avgöra vad som är kvalitet i högre utbildning. Lärare med mångårig erfarenhet har en överblick och ett perspektiv som studenterna saknar. Den som är mitt i en lärprocess har varken kompetens eller erfarenhet av hur kunskaperna står sig ute i arbetslivet. Min erfarenhet som lärare är att många studenter ändrar sin syn på mig radikalt efter några år ute i arbetslivet. Där och när kunskapen omsätts i praktisk handling, inser många vad de skulle gjort och hur de borde resonerat istället. Och det har hänt många gånger att studenter kontakta mig och bett om ursäkt, eller för att berätta att de nu förstår vad jag menade och att de nu ser att kraven jag ställde var ett uttryck för omsorg om deras liv. Tyvärr saknar jag det perspektivet i repliken från SFS. På vilken grund är det studenterna som ger den bästa bilden av kvaliteten i utbildningen? Hur kan de som är studenter idag ha någon inblick i och erfarenhet av kvalitetsförändringar som löper över såg 10 år? Kanske är det debattforumet som tvingar fram polariseringar av detta slag, men det är lika olyckligt för det.

De nämner bara studenter när de beklagar sig över studenters låga kunskapsnivå och bristande engagemang. Bland annat ses studenters svaga förkunskaper som ett argument för att högskolan behöver reformeras. Det är en felaktig slutsats. De kunskaper som studenter tar med sig från gymnasiet säger ingenting om hur högskolan fungerar. Dagens studenter har olika förutsättningar att möta antagningskrav och tillgodogöra sig kunskaper. För att överbrygga det krävs att lärosäten satsar på pedagogik och utvecklar undervisningen efter studenternas behov.

Är det inte lika illa att bara nämna lärare när man klagar på deras bristande pedagogiska förmåga, undrar jag? Återigen ett olyckligt uttryck för polarisering. Jag instämmer i kritiken och lovar att försöka vara mer nyanserad i framtiden när jag skriver om studenter och deras prestationer. Det är inte konstruktivt att klaga! Och jag håller med om att det som händer i gymnasiet inte säger något om högskolan. Vi har de studenter vi har helt enkelt, och det är dem vi måste jobba med. Vi står där vi står, TILLSAMMANS. Högskolan och gymnasiet borde samtala mer och utbyta erfarenheter. Ingen tjänar på att vi inte lyssnar på varandra. Det som räknas är kunskapsnivån som råder i utbildningssystemets ändstation, det vill säga högskoleexamen. Allt annat och det som föregår den är delar av samma system och om vi som är inne i och ansvarar för systemet inte samverkar blir alla lidande. Samhället förlorar på att vi debatterar med varandra och skyller ifrån oss.

Debattörerna kritiserar också att många studenter klarar sina heltidsutbildningar fastän de inte studerar 40 timmar i veckan och menar att kraven är för låga. Det viktigaste för studenterna är det ställs krav på rätt saker och att kraven är jämförbara och transparenta. Problemen uppstår när lärosäten tolkar kraven i examensordningarna på olika sätt.

Instämmer helt och hållet i det som sägs här, självklart. Kraven ska vara lika och tydliga, det är viktigt.

SFS håller med om att det är ett problem att en heltidsutbildning på pappret inte alltid är det i verkligheten. En orsak till det är att utbildningarnas upplägg och examination inte ger förutsättningar för och premierar ett djupinriktat lärande, vilket leder till mindre kunskap och sämre kvalitet. Det finns också många studenter som arbetar extra för att klara sin ekonomi och inte kan studera så många timmar som de vill.

Här förstår jag ärligt talat inte vad som är SFS hållning. Är det ett problem att studenter klarar helfartskurser även om de bara lägger 20 timmar i veckan, eller är det inte ett problem. För det faktum att studenter (av olika skäl) väljer att arbeta eller göra annat vid sidan av kan väl i rimlighetens namn ALDRIG vara ursäktat? Om det är så att dagens studenter inte klarar sig på de studiemedel som staten erbjuder måste väl det ändå vara en fråga för politikerna! Det kan och får aldrig vara en aspekt som tillåts påverka utbildningen eller kunskapen. Jag håller med om att det är ett stort problem, men jag kan aldrig acceptera sänkta krav för att möta problemet. Heltid innebär 40 timmar. Och ska vi diskutera detta måste det handla om vad som är rimligt att göra på 40 timmar. Hur många sidor text kan anses rimligt att konsumera, eller hur många ord kan man kräva att studenterna ska producera? Idag får vi lärare allt oftare höra att det är för mycket, att läsa och göra, utan närmare precisering. Det är naturligtvis en enorm kvalitetsskillnad om man lägger 40 eller 20 timmar på sina studier. Varför väljer SFS att ducka för den frågan? Varför förskjuts ansvaret för kvaliteten ensidigt på lärarna? Detta går över mitt förstånd.

När det gäller dagens system för resurstilldelning instämmer vi i kritiken, men av andra skäl. Problemet är att det kostar lika mycket att utbilda en student oavsett om den klarar examinationen eller inte, men att lärosätet bara får pengar för de studenter som klarar sig. Det gör att kurser med en stor andel underkända studenter får sämre ekonomiska villkor, vilket drabbar efterkommande studenters utbildning. Därför kräver SFS ett deltagandebaserat resurstilldelningssystem, som också tar hänsyn till vilka undervisningsmetoder som används. Därtill behövs ett ökat totalt anslag och satsningar på pedagogik.

Instämmer helt och fullt! Nuvarande system som bygger på GENOMSTRÖMNING är galet. Det spelar ingen roll hur intrikata kvalitetsutvärderingssystem som införs, så länge högskolan är beroende av att studenterna  tar sina POÄNG, snarare än att de lever upp till samhällets framtida behov av kunskap, kommer problemen som gett upphov till debatten att leva vidare.

Jag håller dock inte med om att det behövs ökade anslag och satsningar på pedagogik för lärare. Det jag efterlyser är tid för samverkan mellan lärare, över ämnesgränser. Tid för samtal om kunskap och erfarenheter, auskultationer och annat. Jag har varit i det akademiska systemet i 25 år, jag är docent och jag vet hur jag ska skaffa mig de kunskaper jag behöver. Dessutom har jag jag över 10 års erfarenhet av undervisning och har liksom alla andra lärare gått kurser i högskolepedagogik. Att lägga pengar på att tvinga mig och mina kollegor att gå fler kurser är resursslöseri. För sanningen är den att ansvaret för studier på högskolan är den enskildes, och det gäller både lärare och studenter. Det finns inga genvägar till kunskap. Den bristande insikten om detta, från studenthåll är en del av grundproblemet. Det är enkelt att ropa på mer pedagogisk utbildning för lärare, men faktum är att det inte löser några som helst problem om inte studenterna gör vad som rimligen kan krävas av dem. Och den kritiken, som många, många, lärare känner igen sig i, är det mycket olyckligt att SFS inte tar på allvar. Jag förstår ärligt talat inte varför man väljer att upprepa kravet på mer pedagogisk utbildning för lärare? För mig är det ett tecken på bristande självständighet, som i sin tur leder till bristande kunskaper.

Som grädde på moset föreslår professorerna att studieavgifter ska införas på vissa utbildningar utan att säga varför det skulle höja kvaliteten. Vi vill framföra att det finns det många bevis för motsatsen. Studieavgifter leder till en segregerad högre utbildning som inte kommer alla till del. Istället bör dolda kostnader angripas för att högskolan på riktigt ska bli öppen för alla. Så ja, Sverige behöver en universitetsreform, men det ska vara en reform som bygger på avgiftsfrihet och som framför allt handlar om hur undervisningen kan förbättras.

Studieavgifter är jag ingen vän av, så där är jag enig med Alvfors. Men, som sagt, till syvende og sidst är det studenterna (ordet betyder att man studerar, på egen hand) som är bärare av den kunskapskvalitet som vi alla är överens om är hotad. Betänk att undervisningen har förändrats enormt under mina år på högskolan, och kraven på pedagogisk utbildning, som var obefintliga för dem som undervisade när jag var student, har höjts betydligt. Samtidigt som kunskapskvaliteten sjunker. Vad är det som talar för att den utvecklingen skulle förändras om vi införd mer av samma?

Jag ser mig själv som student (fortfarande efter alla år), liksom många av mina kollegor. Vi sökte oss till högskolan för att få möjlighet att STUDERA, inte för att bli undervisade! Vi sökte oss till och stannade kvar på högskolan för KUNSKAPEN. Det är den vi borde värna, alla vi som debatterar svensk högre utbildning, inte studenten, lärarna, eller systemet. Allt börjar, slutar och beror på kunskapen.