Initierade åsikter om det som är enkelt, effektivt och billigt

Vad ger livet mening, vad är det som är mest eftertraktat? Vilka värden varar längst? Här tror jag alla i grund och botten är väldigt lika egentligen. Vi känner igen kvalitet när vi ser och upplever den och även om dess former och uttryck skiftar över tid är innehållet konstant. Det är i grund och botten väldigt enkelt, det är på så många sätt självklart. Livets elementa och det vi människor behöver för att livet ska vara gott är enkelt och oproblematiskt, ända till den stund när någon ber oss sätta ord på känslan, upplevelsen, kvaliteten. Då uppstår problemen, för i förhållande till det som ska beskrivas är orden och begreppen platta och gråa. När lyckan och livet sätts på pränt blir beskrivningen ofta banal. Det krävs övning och en väl utvecklad förmåga för att beskriva det abstrakta med bibehållen komplexitet, för att inte beröva livet dess rörelse.

Jag utgår från att det som sagts hittills inte är främmande, att de flesta känner igen sig i beskrivningen. Och på samma sätt utgår jag från att alla känner igen sig om jag pekar på stressen och känslan av att tiden inte riktigt räcker till. Alla utsätts på ett eller annat sätt för krav på effektivitet. Det sparas, skärs ner, snabbas på. Kraven på lönsamhet och prestation ökar. Utgifter ska sänkas och utdelningar ska öka. Mellanrum, marginaler och flaskhalsar i tillvaron är problem, inte möjligheter, som de skulle kunna betraktas som. Snabbare! Effektivare! Billigare! Det är krav som blivit så pass vanliga att de ses som självklara inslag i vardagen. Orka bry sig, liksom. Lätt att tänka så. Speciellt när hungern sätter in, barnen behöver nya kläder och chefen pekar på högen med uppgifter som skulle lösts igår, när stressen drabbar en. När livet flimrar förbi.

Två känslor. Två insikter. Två oförenliga beskrivningar av livet, ändå är båda lika giltiga. Tillvaron ser ut så, den är komplex och den går inte att fånga en gång för alla, i en beskrivning. Vill man förstå krävs alltid fler än en, men oftast färre än många. Glaset är både halvfullt och halvtomt. Vad vi ser och hur vi tänker beror på dagsform och psykisk status. Samma glas kan dessutom uppfattas olika av olika människor. Att konstatera detta är inte att fara med osanning och det på inget sätt ovetenskapligt. Kulturvetenskap handlar om att försöka förstå det som är komplext. Kulturvetenskap utvecklar verktyg att tänka med för att fånga livet, så som det levs, i rörelse och med bibehållen komplexitet. Förenkla ska man göra, det är ett ädelt motiv, men att förenkla mer än vad det man vill föröka förstå tillåter, det är i högsta grad ovetenskapligt. Ändå är det precis detta vi förväntas göra. Kraven på lönsamhet och effektivitet tvingar oss att tänja på gränserna för det som är möjligt. Så blir det när det enklaste svaret vinner i upphandlingen av kunskap. Tyvärr är det så vi ser på kunskap idag, som något man upphandlar till lägsta möjliga pris. Därför är siffror överallt och alltid oslagbara, även om vi vet att de inte fångar meningen med livet eller fungerar som beskrivning på det vi behöver för att leva ett gott liv.

Pengarnas makt är enorm och inför den står sig människan slätt. Jakten på vinst kapar marginaler, tar tid från annat och vänder människor mot varandra. Och när klyftorna ökar växer hävstångseffekterna och processen påskyndas. Vart är vi på väg? Vet vi det, vill vi veta? Jag vet, vi är på väg in i förenklingarnas svarta hål. Där är allt skenbart enkelt, för alla vet och förstår att en femma är mer värd än en tvåa. Och som svar på livets och universums gåta är det svårt att hitta ett enklare och mer effektivt svar än 42. Mot det står kulturvetenskapen, med sin komplexitet och sina verktyg, maktlös. Kulturvetenskapen kräver något av mottagaren, till skillnad från statistiskt säkerställda svar som det bara finns två sätt att förhålla sig till, antingen eller. Kulturvetenskapens svar är oftast av karaktären både och, eller det beror på. Aldrig enkla, alltid krävande. Inte av något självändamål, utan för att det är så livet är beskaffat. Ändå vinner kulturvetenskapen sällan upphandlingarna av kunskap, för svaren faller inte beställaren på läppen och när det finns enklare svar att tillgå som dessutom är billigare, då är valet enkelt.

Vi förenklar och effektiviserar, kapar marginaler och snabbar på samt tjänar mer pengar. Men är vi lyckliga? Ger detta vårt sätt att leva och organisera samhället livet en djupare mening? Blir vi bättre, av förenklingarna och effektiviteten, på att hantera det faktum att vi alla en gång ska dö? Jag ser inga tecken på det. Tvärt om ser jag massor av tecken på att samhället och tillvaron håller på att utarmas och det som jag värderar högt håller på att förlora sitt värde. Morgontidningen överges till förmån för internet. Kunskap ersätts med fakta. Komplexitet betraktas med skepsis och siffrornas magiska dragningskraft har fångat oss. Jag ser en skola som inte längre sätter kunskapen i centrum, en skola där betyg och lönsamhet är viktigare än lärarnas kompetens och möjlighet att utveckla kunskaper. Jag ser ett samhälle vittra sönder framför mig.

Läser i dagens tidning en intressant artikel. Det var den som fick mig att skriva och tänka i dessa banor. Hittar den inte på nätet. Allt finns inte på nätet. Nätet är bra till väldigt mycket, men det döljer inte det faktum att väldigt mycket av den komplexitet och taktilitiet som livet away from key board består av går förlorad. Interner ser ut att vara komplext, men dess komplexitet står sig, i sin endimensionalitet, slätt mot livets föränderlighet och alla dess intryck och känslor. Papperstidningen är ett långsamt medium som kräver något av mottagaren. Att läsa papperstidningen ser ut att ta tid och kräva energi, men det är en insats som betalar sig mångfaldigt, för det ger något tillbaka. Artikeln jag tänker på har följande titel: "En abstrakt betygssiffra kan aldrig ersätta en initierad åsikt." Så sant! Så enkelt och klokt! Kartan är aldrig det samma som verkligheten, för då upphör den att vara en karta. En förenkling gör alltid våld på verklighetens komplexitet. Artikeln handlar om betygssystemet Metacritics som sprider sig i världen, som en löpeld. Äntligen ett system som ger oss det vi vill ha, en objektiv siffra som hjälper oss att hitta det bästa och få ut det mesta av livet.

Vi lockas av och det går bra för den som ger oss förenklingar. Det ser ut som en klockren vinst, men alla med basala kunskaper om ekonomi vet att det aldrig fungerar i längden att bara räkna intäkterna. En budget kommer aldrig i balans om inte inkomsterna ställs mot utgifterna. Det spelar ingen roll hur mycket man tjänar om det kostar mer än det smakar. Metacritics är enkelt och effektivt, men det är bara skenbart objektivt. För siffror är oerhört mycket enklare att manipulera än en initierade åsikter. Tänker återigen på den svenska skolan, på hur kunskaperna men inte betygen sjunker. När alla vill ha det bästa är ett högre betyg lockande för den som satsat stora summor på en produkt och eftersom kritiker och andra är lika beroende av mat på bordet som du och jag är det lätt att se faran. Fast det spelar kanske ingen roll? Det handlar ju trots allt bara om film, böcker och spel. Det spelar en enorm roll hävdar jag, för det handlar om viktiga kompetenser och om förmågan att förstå och uppskatta komplexitet och allt det som verkligen betyder något i livet.

Alla kan sätta en siffra, men en initierad åsikt kan bara den som övat sig, dels i förmågan att se och förstå komplexitet, dels i förmågan att uttrycka sig. Det blir som sagt lätt platt när det sköna ska beskrivas i ord. Alla blir glada av ett högt betyg, men om betyget inte svarar upp mot läsarnas, spelarnas och biobesökarnas upplevelse har vi övergett något viktigt till förmån för något som visserligen är enkelt, effektivt och billigt men meningslöst. Det är lätt att håna och göra sig lustig över recensenter som slår knut på sig själva för att beskriva sin upplevelse, men stanna upp lite. Fundera en stund. Vad är det vi skrattar åt egentligen? Vad går förlorat när vi hoppar över texten och hastar till betyget? Är det inte själva meningen med livet som utarmas när vi sjunger enkelhetens lov?

Vad håller vi på med i skolan egentligen, när lärarens uppgift är att sätta betyg och elevernas att acceptera den typen av förenklingar? Vad gör detta sätt att tänka och agera med oss, som individer och samhälle? Vad får vi för kultur om allt reduceras till siffror? Vad händer med livet och dess mening om det transformeras till en siffra på en skala? Okej, jag fick en femma och du fick en trea. Vad säger det, egentligen? Är det vad vi vill få ut av livet?

Jag kräver mer av tillvaron för att känna mig nöjd!