Tänker om och med rhizom XIII

Tar upp arbetet på boken idag. Behöver få distans till det som sker, och till samhället. Ägnar dagen åt tankar om teori, verktyg och abstraktioner. För att få perspektiv, och för att skjuta problemen ifrån mig. Ute är det kallt, i såväl bokstavlig som bildlig mening. Trädstrukturer reser sig mäktiga överallt; hierarkier, makt och pengar för makten och pengarnas skull. En makt som ser om sitt hus, som stänger in och kontrollerar. Och bara för att flika in en liten personlig reflektion som rör mig situation, en makt som girigt slickar i sig all god publicitet och konstruktiva tankar som publicerats i alla de långt över tusen bloggposterna som här publicerats, men som så fort det dyker upp några texter (kanske fem, av 1230) med den kritiska udden riktad mot högskolan och dess ledning, går in och reglerar, hindrar och markerar. Anonymt så klart. Makt fungerar på det sättet. Jag är inte på något sätt förvånad, riktar ingen kritik mot någon enskild och försöker att inte ta åt mig personligen. Makten är evig, men dess lakejer växlar. Och det jag här granskar och försöker förstå är inte de sorgliga individer som går maktens ärende, utan makten i sig. För det ändamålet passar tankeredskapen träd och rhizom bra.

The tree and root inspire a sad image of thought that is forever imitating the multiple on the basis of a centered or segmented higher unity.

Trädet som ett slags imitation av en centralmakt som förgrenar sig ut och ner från ett centrum. Sådana strukturer finns överallt, i tanken, kulturen och följaktligen i samhället. Så länge många tror att det är så det ska vara kommer sådana strukturer att skapas och upprätthållas i vardagen. Det är detta tänkande som gjort att allt färre styrelsproffs har allt fler uppdrag, och att allt färre multinationella företag växer och tar över makten och inflytandet över allt fler företag. Detta sker inte av något annat skäl än den allmänna övertygelsen om att det är så det ska vara. Människorna strävar i handling efter det man tror är det högsta goda, men är det gott, är det bra? 

If we consider the set, branches-roots, the trunk plays the role of opposed segment for one of thesubsets running from bottom to top: this kind of segment is a "link dipole," in contrast to the "unit dipoles" formed by spokes radiating from a single center." Even if the links themselves proliferate, as in the radicle system, one can never get beyond the One-Two, and fake multiplicities. Regenerations, reproductions, returns, hydras, and medusas do not get us any further. Arborescent systems are hierarchical systems with centers of signifiance and subjectification, central automata like organized memories. In the corresponding models, an element only receives information from a higher unit, and only receives a subjective affection along preestablished paths.

Top-down-tänkande bygger pyramider, och pyramider kanaliserar makt. Och ju högre och mer allomfattande samhällspyramiden är desto mer beroende blir desto fler av allt färre. Det spelar då ingen roll hur kloka ledarna är, för de är alldeles för få för att kunna hantera den komplexitet som ett samhälle i realitet ger upphov till. Mot bättre vetande upprätthålls och accentueras alltså ett samhälls- och ekonomiskt system som är dåligt för det stora flertalet, men gynnsamt för dem som har turen att hamna i makten (en makt som de så klart ofta värnar mer än organisationen de är satta att leda, alla är sig så klart själva närmast). Och att det handlar om en tankemodell, om det råder ingen som helst tvekan. Trädmodellen finns i kulturen och i människors huvuden, som dominerande modell. I naturen är trädet en biologisk livsform bland andra.

This is evident in current problems in information science and computer science, which still cling to the oldest modes of thought in that they grant all power to a memory or central organ. Pierre Rosenstiehl and Jean Petitot, in a fine article denouncing "the imagery of command trees" (centered systems or hierarchical structures), note that "accepting the primacy of hierarchical structures amounts to giving arborescent structures privileged status .... The arborescent form admits of topological explanation .... In a hierarchical system, an individual has only one active neighbor, his or her hierarchical superior . . . . The channels of transmission are preestablished: the arborescent system preexists the individual, who is integrated into it at an allotted place" (signifiance and subjectification). The authors point out that even when one thinks one has reached a multiplicity, it may be a false one-of what we call the radicle type-because its ostensibly nonhierarchical presentation or statement in fact only admits of a totally hierarchical solution.

Deleuze och Guattari återkommer ofta till tanken om att makten, territorialiseringarna alla sammanhållande krafterna i världen är så pass starka att de alltid klarar sig. Makten och sammanhållandet, hierakierna, behöver inte, i alla fall inte som läget i samhället och världen ser ut just nu, vårdas. Makten är evig, som det verkar. Det som behöver omsorg och uppmärksamhet är motkrafterna, upplösandet, deterritorialiseringarna. Trädet behöver aktivt konfronteras med andra tankemodeller, som fördelar makten istället för allokerar den. Rhizomet är en sådan modell för tanket, ett sådant verktyg. Och detta är viktigt, makten måste fördelas, för den korrumperar den som har/får den, oundvikligen. Det handlar inte om ondska, utan om maktens förmåga till manipulation för att bibehålla makten. Det är maktens ändamål, att leva vidare, att stärkas och att omfatta så mycket som bara går. Detta är farligt, inte för makten, men för oss människor. Lierar vi oss med makten riskerar vi att göra oss själva till dess slavar. När en leder, då vill det till att den personen är exceptionell, på alla sätt. Vad är oddsen för att en diktator är snäll och att hen ser till allas väl? Finns det något enda exempel i världshistorien? Knappast, och därför bör omsorgen om rhizomet odlas.

An example is the famous friendship theorem: "If any two given individuals in a society have precisely one mutual friend, then there exists an individual who is the friend of all the others." (Rosenstiehl and Petitot ask who that mutual friend is. Who is "the universal friend in this society of couples: the master, the confessor, the doctor? These ideas are curiously far removed from the initial axioms." Who is this friend of humankind?

Detta är frågan vi bör ställa oss? Vem är hela mänsklighetens vän? Eller frågan bör kanske idag omformuleras, för att möta klimathotet: Vem är livets på jorden vän? Är det någon enskild av alla oss som lever här på jorden? Eller är det alla vi, tillsammans? Beroende på hur vi svarar kommer vi att utveckla preferenser för träd, eller rhizom. Jag är övertygad om att det senare svaret är det enda vettiga och hållbara. Därför talar jag min varm om rhizom som alternativ till träd. 

Is it the philosopher as he appears in classical thought, even if he is an aborted unity that makes itself felt only through its absence or subjectivity, saying all the while, I know nothing, I am nothing?) Thus the authors speak of dictatorship theorems. Such is indeed the principle of roots-trees, or their outcome: the radicle solution, the structure of Power.

Trädtänkande leder förr eller senare till diktatur. Därför bör man vara vaksam på när allt fler i samhället talar om ekonomins undergörande verkan, för snart sagt allt. För det som ligger i farans riktning är att pengar upphör att bli medlet, och övergår till att vara målet. Vad ska till exempel en högskola syssla med, är det skapande av kunskap, och förvaltande av kapital, eller är det hierarkier och förmerande av kapital? Eller inom sjukvården, är är huvuduppdraget att spara pengar, eller att vårda sjuka? Ansvaret idag, var ligger det? Är det gentemot budgeten och den som har makten över den, eller är det gentemot folket?

Det är som ni märker samvetsfrågor, och det spelar roll vad man svarar, vilka svar som samhället tar till sig och integrerar i verksamheterna som ytterst utgör det vi till vardags benämner och förstår som samhället. Håller vi på att tappa bort vårt fokus på människan? Håller vi på att förblindas kollektivt av makten?