Framtiden är inte ogooglebar, den skapas i handling

Ett tidningsuppslag, en samtidsbild. Oroad inför framtiden läser jag i SvD, dels en Ledare om regeringens brist på konstruktiva idéer, dels en debattartikel på Brännpunkt om problemen i den Svenska skolan. Två ingångar eller uppslag till en bloggpost, om samtidens och maktens syn på kunskap samt regeringens tomma retorik. Tagna var och ett för sig är problemen allvarliga, tillsammans är de katastrofala. Olof Palme sa att politik är att vilja. I dagens tidning blir det uppenbart att det enda regeringen vill är att ha makt, men man har ingen aning om till vad makten ska användas. Makten har liksom pengarna idag blivit ett självändamål och hålet av tomhet som öppnar sig blir bara större och större för varje dag. Arbetslinjen och skolan, är ord som upprepas, men ordens innebörd diskuteras aldrig, eller konkreta åtgärder för att faktiskt uppnå målen. Skolan, samhället, livet ses med andra ord som formaliteter. Det är vad som oroar mig, att den som har makt använder den för att INTE göra något.

Exempel på brist på handlingskraft från regeringen finns i överflöd. Det går inte bra för Sverige, det går riktigt illa, och landets högsta ledning använder sin makt mer för att ge sken av att problemen ligger bakom oss och att framtiden är ljus, med hjälp av bilder som är fabricerade, än att göra något konkret. Hallå! Alla med endast basala kunskaper och människor med minimalt intresse för samhället ser igenom den lövtunna slöja som hålls upp framför ögonen på folket. Kejsaren är naken, alla har fattat det. Ändå fortsätter man, och får hållas. Så fungerar makten. Låt oss granska dagens tecken, med kulturvetenskaplig, kritiskt granskande, analytisk blick. Vad skriver P J Anders Linder?

Den 15 november 2011 fattade regeringen beslut om att inrätta en framtidskommission. I går lade den fram sitt slutbetänkande. Professor Jesper Strömbeck har fört pennan, men i förordet konstaterar Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund att det är ”vi fyra som står bakom rapporten”.

Forskarna degraderas till utförare. Det är regeringen, uppdragsgivaren, makten som tar åt sig äran. Tydligare kan inte ignoransen för folket och för kunskapen inte visas. Vi är Sverige, vi etniska svenskar, mitt i livet, som är de enda det går bra för. Lita på oss, det är vad man säger.

Regeringens innersta krets har alltså försett sig själv med ett beslutsunderlag, men däremot inte med några beslutsförslag. Tvärtom skriver partiledarna i sitt förord att det aldrig har varit syftet att ta fram handfasta handlingsalternativ.

Forskarnas var alltså att förse regeringen med insignier från vetenskapsvärlden. Det man var ute efter när man gav forskarna uppdraget att undersöka läget i landet och förutsättningarna för framtiden, var att tanka trovärdighet. Och så raserar man detta medvetet, redan när utredningen presenteras. Man häpnar.

Det är en minst sagt överflödig upplysning. De fyra presenterade slutrapporten i en gemensam artikel på Brännpunkt igår och där framgår med all önskvärd tydlighet att arbetet inte har syftat till konkretion. I själva verket var det länge sedan man läste något luftigare: ja, redovisningen av kommissionens arbete är snarast vagare än direktiven som kommissionen en gång fick – som partiledarna gav sig själva. Forskare och utredare har tagit fram en lång rad delutredningar och underlagsrapporter, men det syns inte många spår av dessa insatser när statsråden lägger ut texten.

Bristen på innehåll sticker i ögonen, tomhetens tystnad är bedövande. Hur ser makten på folket de säger sig vilja leda? För vem/vilka arbetar man egentligen? Vad vill man uppnå? Jag vill och har rätt att veta. Jag är inte intresserad av vem som har makten, jag är intresserad av förvaltningen av det gemensamma kapital som vi alla tillsammans förfogar över. Bryr mig egentligen inte om vem som regerar, det är av underordnad betydelse, så länge som politiken utgår från väl underbyggd kunskap. Därför blir jag både rädd och upprörd över hur regeringen behandlar Framtidskommissionens rapport. Som pynt för det politiska budskapet, inte som kunskapsunderlag för att genomföra konkreta åtgärder som leder till ett bättre samhälle. Man visste på förhand vad resultatet skulle bli, för att det var så uppdraget utformats. Slöseri med skattemedel, någon?

Det är illa nog att man inte bryr sig mer, eller att man tror att normalbegåvade människor inte ser bristen på logik och innehåll. Som om detta inte vore nog utsätts regeringen av svidande kritik av ett antal ledamöter för Sveriges Kungliga Vetenskapsakademi, för hur man hanterar skolan och ser på utbildning. Alla med ögon att se med inser att mycket är fruktansvärt fel i skolans värld, och inga siffror pekar i rätt riktning. Alla med bara ett uns av förnuft förstår att problem som rör landets framtida kunskapsförsörjning kan komma att resultera i enorma kostnader och problem som inte går att lösa alls på kort sikt.

Den ökade segregationen och de ökande klyftorna mellan skolor, och mellan elever beroende på var man går i skolan, är ett mycket allvarligt problem. Det kan leda till att ungdomar som växer upp i socialt utsatta områden ges betydligt sämre möjligheter till framtida högre utbildning. Grunden för den svenska skolan har varit och ska enligt skollagen vara en så likvärdig utbildningsmöjlighet som möjligt, och här ser vi en snabb försämring i den svenska skolan.

Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt och extremt i ett internationellt perspektiv. Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade under symposiet det svenska systemet som ”till höger om högern” och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister.

Att en utbildningsminister ignorerar kritik från landets högst utbildade och mest meriterande människor är inget mindre än en skandal. Det är illa nog att Björklund vill gå sin egen väg, att han likt en trotsig treåring vill visa att han minsann kan själv. Men att han dessutom vägrar lyssna på dem som har kunskapen och verktygen, att han likt resten av regeringen, anförda av Philippa Reinfeldt, säger: Jag delar inte den bilden; det är inget annat än alarmerande. Forskarna talar för döva öron, men det man säger är viktigt!

Man kan konstatera att det nuvarande extrema svenska systemet kom till utan att man utredde det innan, gjorde konsekvensanalyser, följde det med forskning eller utvärderade effekterna. Inte förrän nu, 25 år senare, tillsätts utredningar för att ta reda på vad det var som hände och varför vi har fått de negativa effekterna. På detta nonchalanta sätt får inte staten hantera en av vårt samhälles viktigaste institutioner.

Det är uppenbart att det finska exemplet är något vi skulle kunna lära oss av. Det finska skolsystemet följde i stort vår utveckling fram till 1990-talet men i Finland har man sedan inte genomfört de genomgripande förändringar som det svenska genomgått. Där finns också en lärarkår som åtnjuter stort förtroende, ägnar sig relativt ostört åt undervisning och når goda resultat. Erfarenheterna från Finland tyder på att en allmän, sammanhållen skola, med högt utbildade lärare som åtnjuter en hög grad av autonomi, vilket inte är fallet i Sverige, ger utomordentligt goda resultat, inte bara för de svaga eleverna, utan också för de högpresterande.

Det finns inte en väg till kunskap. Det är inte så att jag vet hur man gör, men jag och många andra forskare och lärare instämmer i Vetenskapsakademins analys av problemen, och vi upplever i vår vardag att åtgärderna som genomförs leder i helt fel riktning. Och vi upprörs av att bli skrattade rakt i ansiktet, om och när vi nu inte ignoreras. Vi tvingas arbeta under förhållanden som vi vet är förödande för kunskapsutvecklingen, och när vi inte lever upp till regeringens mål och krav, då är det fel på oss, aldrig på ledningen eller systemet. Allt medan problemen fortplantar sig. Läser om hur det ser ut på vissa lärarutbildningar, och förfäras än mer, men det är så det går när utbildning, i enlighet med New Public Managment-ideologin marknadsutsätts.

Regeringen visar konsekvent hur man väljer sin, med maktmedel fabricerade karta, istället för den verklighet alla vi andra lever och tvingas verka i. Och detta sätt att agera öppnar upp för den typen av agerande som vi såg prov på igår, från det det multinationella företaget Google, som säger vi vara för öppenhet och som säger sig verka för frihet och folket. Ordet ogooglebar föll dem inte på läppen, så de gjorde som makten plägar göra, man visade musklerna och fick sin vilja igenom. Dock verkar man (liksom regeringen) inte ha en aning om att sanningen, lika lite som språket, aldrig går att kontrollera.

Peter Englund kallar Googles agerande korkat och kortsiktigt.

– Man tror att man med juridiska hjälpmedel kan styra språkets rörelselagar. Det är fåfängt. Det går inte att stoppa människor från att använda ord hur de vill. Det funkar inte så. Om det finns tillräckligt många belägg för att ordet ogooglebar används i det svenska språket kommer det att hamna i Svenska akademins ordlista (SAOL).

– Om Google rullar fram stora kanoner, då rullar vi fram stora kanoner. Vi viker inte ner oss isåfall.

Det är folket som bygger landet, och så länge vi lever i en demokrati är det folket som väljer sin ledning, vilka ord de använder och vem de ska lita på. Det kan ingen makt i världen ändra på.