Försvarar kunskapen med mitt blod

Det absolut värsta i och med det jag tvingas gå igenom är när man tycker synd om mig. Ingen annan gång känner jag mig så förnedrad som när jag möts av den reaktionen. Det är inte synd om mig. Jag kan aldrig bli en förlorare i det som sker. Jag har aldrig gjort något jag inte trott på och har heller aldrig gjort något på spekulation. Jag har varit ärlig, hängiven och jag har satsat allt, ställt upp, förstått och anpassat mig. Jag har gett min arbetsgivare precis allt jag kunnat ge. Jag har inte gjort fel, och skulle göra precis samma sak igen, ångrar inget. För jag tror på det jag gör, och sätter en ära i att utföra arbetet väl och efter bästa förmåga. Om det inte uppskattas så kan jag aldrig bli en förlorare. Tyck inte synd om mig. Om jag betyder något, visa det. Vänd inte ner blicken. Tystna inte när jag passerar i korridoren. Betrakta mig inte som en dödsdömd. Jag är mer levande än någonsin, och lär mig massor av processen. Jag går stärkt ur det här, oavsett vad som händer. Tyck inte synd!

Det jobbigaste är att det jag tror på och brinner för inte uppskattas av min arbetsgivare. Det känns lite som när man drabbas av otrohet av den man älskar mest och är beroende av. Sviken känner jag mig, för att det jag gjort inte uppskattas. Jag satsade på innehållet, på kunskapen, bildningen och spridandet av vetande, på samverkan med det omgivande samhället och på fostran av studenterna som är allas vår framtid. Jag trodde på det jag gjorde, och på akademin, på vetenskapen. Tacken jag fick var att utredas för övertalighet, av ekonomiska och organisatoriska skäl. Och ingen ansvarig verkar bry sig. Tycka syn om mig kan man, det gör man. Men bry sig, icke. Det är som det är. Den insikten sjunker sakta in. Det är vad jag har att rätta mig efter och måste acceptera. Det är inte första gången i livet jag drabbas av svek. Jag är bekant med känslan, vet processens gång. Känner igen faserna. Jag hanterar detta, och det kommer att komma något gott ur det. För att mina kunskaper fördjupats. Jag har lärt mig ytterligare lite med om det komplext paradoxala ämnet kultur, resultatet av mänskligt levt liv.

Kunskapen finns inte i antalet artiklar, oavsett vilka journals man publicerat sig i. Och den finns heller inte i storleken på forskningsanslagen. Ändå är det vad man räknar, det enda som räknas när man ska avgöra akademisk kompetens. Det är så man mäter kunskap. Och den som samlat på sig mest vinner och anses klokast, bäst, och får mest inflytande i den akademiska världen och i samhället. Hen får tolkningsföreträde och bestämmer åt oss andra vad som är bäst. Resten följer lydigt efter. Aldrig att jag faller i den fällan. Det var kunskap jag sökte när jag började läsa på Universitetet, och det är kunskap jag kommer att fortsätta söka, resten av livet. Jag har bevisat att jag har det som krävs, med akademiska mått mätt. Jag är Docent. Gott så, men det gör mig varken klokare eller mer kunnig. Kunskapen är inte det man vet, det är vad man kan omsätta i handling. Kunskap resultatet av vetandet, konsekvensen av det man lärt. Den kan ingen ta ifrån mig. Och den tänker jag använda för att bidra till byggandet av en bättre och mer långsiktigt hållbar värld, i ordets vidaste betydelse. Jag är fast besluten att betala tillbaka till samhället för vad jag fått, helst med ränta. Men jag anser inte att den bästa valutan är artiklar som bara läses av ett fåtal. Jag tror på bred spridning av kunskap, på samverkan och på samtalets förlösande kraft.

Samhället är på väg i expressfart mot något slags gräns. Ingen vet vad som kommer att hända, men tecknen i skyn talar sitt tydliga språk. Två talande exempel får avsluta denna allt annat än bittra bloggpost. Det är när det är som värst man är som närmast vändningen, och det gäller både individuellt och kollektivt. Igår, på radio, i P1s Lördagsintervju nåddes ett slags lågvattenmärke som indikerar hur det står till med kunskapen i samhället. Hur allvarligt det är. Läser om det i dagens tidning, häpnar, tror inte det är sant. Men det är det. Så här sa hon, den ansvarige politikern.

I Ekots lördagsintervju fick Filippa Reinfeldt flera frågor om hur mycket extra pengar som sjukvården fått, och om Faktakollens resultat. Hon svarar att hon inte tycker att hon gett en missvisande bild.

– Jag kan konstatera att jag delar inte Svenskans bild, utan det är fortsatt så att det är landstingsfullmäktige som fattar beslut om såväl budget som bokslut kring våra verksamheter, säger Filippa Reinfeldt till Ekot.

När kartan inte stämmer överens med verkligheten, då skjuter man på budbäraren, misskrediterar den som ställer inför fakta, och väljer kartan. För att man kan, och för att man vet att väljarna ändå kommer att rösta med plånboken i valet. Om jag inte hade studerat fenomenet tidigare hade jag trott att hon skämtade, men så är det inte. Idag är det kartan, regelverket, systemet som konsekvent har företräde framför verkligheten och människor levda liv. Vi lever inte i ett kunskapssamhälle, vi lever i ett maktsamhälle. Den som har makten, har, med Michel Foucaults sätt att se på saken, även makten över kunskapen. I alla fall så länge som kollektivet väljer att leva i enlighet med den uppfattningen. Och det tvingas man till när man inte har råd att göra annat än jaga livets nödtorft. Kunskapen utarmas, och politikerna kan fortsätta förneka verkligheten, till förmån för kartan. Det går så länge det går, men hållbart är det inte. Och det är vi, alla vi tillsammans, som får betala när sanningen kommer i kapp oss, förr eller senare. Det vet vi. Det är det enda vi kan veta.

Exemplet med kartan och verkligheten var det ena exemplet på det som är fel i världen och samhället just nu. Det andra är miljardärerna som blir fler och fler ju längre den nuvarande politiken bedrivs. Klyftorna ökar när de rikaste blir allt rikare. Och eftersom alla lever sitt liv, utifrån sina förutsättningar, och eftersom alla ser världen utifrån sittperspektiv är det inte att förvåna att miljardärerna har andra preferenser, önskemål och visioner än vanliga medborgare. Miljardärer drömmer om, och har råd att resa till, Mars. Eller när en önskan om och är fast beslutna att bygga en kopia av Titanic. Man skulle kunna tro att det finns en gräns för vad man kan önska sig, men det gör det inte. Så fungerar inte människan, och det är hennes storhet lika mycket som hennes problem. Människan är varken ond eller god, hon är som hon är. Och den som har mycket vill ha mer. Warren Buffet, till exempel, han skäms inte att säga att han är missnöjd med vinstökningar på 49%, och en börskurs som stigit 29%.

Anledningen till aktieguruns frustration är att investmentbolagets tillväxt i bokfört värde inte överskred S&P 500-index när man även inkluderar utdelningar och inflation.

Så är det, den som är rik jämför sig med andra som är rika. Och det är anledningen till att stora klyftor i samhället leder till minskad solidaritet, höjda murar och minskat tanke- och erfarenhetsutbyte mellan människor. Stora klyftor leder till minskad förståelse. Och det i sin tur leder till ökade problem och minskad hållbarhet.

Det är ingen ny kunskap, det jag presenterar här. Vi människor vet redan mer än vi har förmåga att göra bruk av. Vi behöver inte mer kunskap, vi behöver ökad förmåga att använda kunskapen. Vi behöver inte veta mer, vi behöver kunna mer. Det är en central kulturvetenskaplig insikt. Men vem vill lyssna på en kulturvetare? Vem har bruk av kunskap om kultur? Alla har ett sådant behov, och det faktum att ingen verkar se och förstå det är ett tecken på just det, att samhället behöver kulturvetenskap mer än kulturvetenskapen behöver samhället. På samma sätt som akademin behöver mig, mer än jag behöver akademin.

Tyck inte synd, gör något istället. Agera i enlighet med kunskaperna som finns, och gör bruk av dem. Bara så kan vi bygga ett hållbart samhälle, där bildning utgör grunden och där verkligheten konsekvent ges företräde framför kartan. Och där storleken på klyftorna ses som en barometer tillståndet i landet. Jag tycker inte synd om mig, och så tänker jag agera. Hur andra gör är upp till dem, men konsekvenserna får vi alla leva med.