Läser en notis i dagens tidning, om Detroit, om stadens förfall. Tänker på kulturens bräcklighet, och på förgänglighet, för det är vad det handlar om. Städer i förfall är aldrig något oundvikligt, det är ett resultat av handling, kollektiv handling. Tänker vidare på hur bräckligt allt är som har med levt liv att göra. Tänker på hur lätt det är att rasera även sådant som till för bara ett tag sedan stod stolt och orubbligt. Förändringshastigheten har ökat drastiskt i dagens samhälle, allt går snabbare och snabbare. Därigenom kommer även de mest imponerande byggen att kunna upplösas, allt snabbare. Kultur blir till i och genom handling, och kräver därför omsorg. Ju snabbare allt förändras, desto större omsorg. Om det nu inte är så att man inte bryr sig. Detroit är bara Detroit så länge som människor fortsätter uppehålla sig i området, använder byggnaderna och tar hand om varandra och det som känns igen som just den staden. Samma gäller allt annat.
Samma gäller för ett företag som SF, som igår såldes av Bonniers till ett riskkapitalbolag. Inget att säga om, i sak. Ägarna har sin fulla rätt att göra vad man vill, men det finns en uppenbar risk för utarmning av kulturen när allt med makt samlas hos allt färre. Och affären gjordes inte upp med omsorg om filmen, utan av omsorg om kassaflöden. Film har alltid varit något man tjänat pengar på, men så länge det fanns många bolag som konkurrerade fanns det fler möjligheter för fler aktörer att uttryck sig på olika sätt, vilket bidrog till mångfald. Idag hotas denna av att några få människor med stor makt bestämmer över vad man ska satsa på och vad man skall låta bli att satsa på. Tänk igen på Detroit, och på dess relation till GM. När all makt är koncentrerad till en aktör står och faller helheten med dennes förmåga att överleva.
Tänk vidare, till exempel på Saab, som ägdes av just GM. Tänk på dess relation till Trollhättan och på hur det kan gå, på hur många människor som påverkas av stora aktörers beslut. Beslut som i fallet med multinationella bolag alltid fattas på distans, och uteslutande med hänsyn till ekonomin. Håller Volvo (och Göteborg) på att gå samma öde till mötes? Bilföretaget var länge ett av den svenska industrins flaggskepp, idag sitter dess ägare i Kina och ledningen där är uppenbarligen inte imponerade av det arbete som utförs i Torslanda. Hur länge har man tålamod? Och hur mycket har en stad som Göteborg att sätta emot, eller vad kan man erbjuda för att locka dem att stanna? Lägre skatt (om de nu betalar någon skatt i Sverige), lägre löner, ökade utsläppsrättigheter? Hur långt kan man gå, för att behålla något man själv inte äger och kontrollerar? Och vad bryr sig världens rastlösa kapitalister om en stad i periferin. För oss som bor där betyder Göteborg allt, så länge vi bor där i alla fall. Men vad händer om allt fler ser sig tvungna att flytta? Hur länge kommer Göteborg att kännas igen som just Göteborg? På den typen av frågor finns inga givna svar. Men det handlar om bräckliga förhållanden och fragila system. Om kultur, och om människors levda liv.
Läser om glädjande besked från Astra-Zeneca i Mölndal. Delvis glädjande i alla fall, men den nyheten svärtas av det faktum att företaget som helhet drar ner på forskningen. Hur länge kan Mölndalsfabriken hävda sig i konkurrensen? Och vad finns att göra om företaget hotar med nedläggning? Noll och inget, inget positivt för dem som lever och verkar i närområdet i alla fall. De är alla utlämnade till det rastlösa kapitalet som söker snabbare och snabbare avkastning. Och kapitalet bryr sig föga om fattiga sjuka i Afrika, och bara ytterst lite om de boende i Mölndal, eller medborgarna i Sverige. Företag har inga känslomässiga band till en plats, bara ekonomiska. Och det är människornas smala lycka att dessa saker ofta hänger ihop. En bräcklig lycka som när som helst kan ge vika, om ekonomin så kräver. Det finns aldrig någonsin några garantier, bara konsekvenser av handlingar.
Fundera på vad som händer inom de nya Moderaterna. Reflektera över utlåtandena från ansvariga ministrar. Vad var det Billström sa igår egentligen? Och vad är det han säger idag? Vad menar han egentligen, och när talar han sanning? Det går aldrig att veta, det enda man kan veta något om är de handlingar som utförs och konsekvenserna som dessa ger upphov till. Det är så som samhällen byggs, i och genom handling, i vardagen. Uttalanden kan tas tillbaka och modifieras, men så länge det bara är ord betyder det ingenting.
Alla vet och håller med om att säker och bra vård är en central förutsättning för ett samhälle. Och retoriken kring denna fråga är vattentät. Ingen säger något annat än att det är så det ska vara, men hur ser det ut i handling? Om det vore så att orden och handlingarna var två sidor av samma sak, skulle då verkligen specialistutbildade sjuksköterskor säga upp sig i den omfattning som de faktiskt gör? Vem tar över när de försvinner? Vem garanterar säkerheten för patienterna? Ännu ett exempel på samhällets bräcklighet, och på kulturens makt över livet. Allt och alla hänger ihop. Det är vad kulturvetenskap handlar om, att förstå denna typ av komplexa samband, om att undersöka hur makt uppstår i relationer och vilka handlingar som ger upphov till vilka konsekvenser.
Tänk på högskolorna och universiteten i Sverige. Var finns just dess kärna, vad är det som gör dem till vad de är? Är det byggnaderna, eller är det personalen och studenterna? Är det ledningen, eller forskarna? Inte heller här finns några givna svar, men alla vet att det ytterst handlar om ansvar. För den dagen då en vetenskaplig institution inte längre kan upprätthålla sin auktoritet, om och när personalen inte litar på ledningen, då kommer allt det man byggt upp att skingras för vinden. Ingen kan tvinga en sjuksköterska att stanna kvar i en anställning som inte svarar upp mot hens krav på rimlig lön och anständiga yrkesmässiga villkor. Och ingen kan tvinga forskare och lärare att stanna kvar i en organisation som inte svarar upp mot deras krav. Vad händer med utbildning och forskning, med kunskapen i en organisation eller ett land, om dem som är satta att leda och förvalta inte håller måttet?
Vad händer om pengarna och en budget i balans blir viktigare än människorna, infrastrukturen och byggnaderna, miljön och allt annat som utgör förutsättningar för ett gott liv? Vilka konsekvenser får det för kulturen och för människornas vardag om allt fler ser allt mer till ekonomi och kortsiktiga vinster? Ingen kan veta, men det är bräckliga system vi har att göra med. Och en ledare har aldrig makt, hen får makt och den måste förvaltas.
Var finns kulturen? Är den byggnaderna, tankarna, människorna, eller vad? Inget är någonsin fast, allt vi ser och känner igen i världen är resultatet av sammanhållande handlingar och upprepningar. För att något skall fortsätta vara det samma krävs omsorg. Vårdslöshet och obetänksamhet riskerar allt lättare att rasera även robusta institutioner ju snabbare den kulturella omloppshastigheten är.
Detta är en bortglömd aspekt av hållbarhet, och en påminnelse om kulturvetenskapens nytta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar