Hur god är feelgood?

Kultursvepet på SvD, idag. Läser om mottagandet av David Bowie och hans nya skiva. Alla verkar vara överens om att det är en come-back i stor stil, av en förlorad hjälte. Är det möjligt tänker jag, som hedrade Bowie för att han inte dök upp och sjöng Life on Mars vid OS-invigningen i somras. Jag som tyckte att han lämnat scenen med hedern i behåll. Vill så klart inte ta detta ifrån honom, men kan ändå inte låta bli att stilla undra; Varför? Andra, många andra, verkar dock nöjda.

En veritabel Bowie-orgasm skakar västvärlden. Först den stort omskrivna skivan, sedan den Guccisponsrade utställningssuccén på Victoria & Albertmuseet i London där den 66-årige artistens karriär genom fem decennier hyllas och återspeglas i en radiokanal eller tidningsuppslag (i dagens DN, ännu ej på nätet) nära dig. Även i Tyskland är genomslaget förödande, ”En android träffar jorden”, skriver Der Tagesspiegel, som finner utställningen ”överväldigande på ett mjukt sätt”. 

Överväldigad kan man även bli av popnostalgins potential som framkallare av positiva känslor och kommersiell publikmagnet. För tillfället tycks ingen fråga om det föreligger någon möjlighet att på stora institutioner med forskningsuppdrag som V&A se på populärmusikhistoria ur ett mer kulturkritiskt och mindre feelgoodcentrerat perspektiv.

Sista meningen i citatet fångar mig. Bowie får så klart göra som han vill, och jag har inte ens hört skivan. Är den bra, tänker jag, så kommer den att göra väsen av sig. Bra musik fungerar så, den tar sig fram, förbi och genom bruset. Och över detta styr inte mer eller mindre creddiga skribenter. Bra musik får spridning, oavsett. Men detta med feelgood alltså, det har jag funderat på ett tag här. "En film för hela familjen", eller lågvattenmärket, Hela Sveriges fredag. Det som passar alla passar ingen. Visst finns det goda exempel, lyckade poplärkulturella produkter, som Shreck, till exempel. Det är inte EN film för hela familjen, det är en film med många parallella berätelser, som talar till olika publiker, samtidigt. Ingen kompromiss, en syntes.

Feelgood passar som hand i handske med rådande ekonomiska logik, där alla satsar allt på sken och yta. Det ska se bra ut, det är det viktiga, hur det som säljs uppfattas. Den och det som sprider glädje antas få andra på gott humör, och glada konsumenter gör av med mer pengar. Alla blir därmed nöjda och glada och allt blir bra. I teorin och på pappret fungerar det så, men hur är det i praktiken? Är det någon ansvarig som bryr sig om att titta efter, som orkar reflektera? Vad hände med kulturkritiken?

Kritik kräver engagemang, och det tar på krafterna. Tuggmotstånd och gnissel är motsatsen till feelgood. Men det är nödvändigt, om det är ett SAMHÄLLE vi ska bygga, en gemensam värld som fungerar som skydd och stöd för såväl fattig som rik. Feelgood riskerar att förleda oss att tro att allt är bra, när det i själva verket håller på att gå fullkomligt åt skogen. Enda trösten är att när det verkligen är illa, och när vi är riktigt nära, då finns det krafter att mobilisera. Bara för att det ser illa ut betyder inte att det kommer att gå åt skogen. Men det är också kulturvetarens enda tröst. Och det behöver man påminna sig om ibland. Det kommer nog inte att gå fulkommligt åt skogen, men det är en klen tröst. För det är ju inte bra som det är. Oavsett hur bra David Bowies nya skiva är, eller hur glad man blir när man kommer ut från bion efter den senaste Göta Kanal-filmen. Allt skulle kunna vara så mycket bättre, inte bara på TV4, utan på riktigt. Lite mindre feelgood är en väg att gå. Att fler frivilligt väljer bort det enkla till förmån för det komplexa.

Det finns inga enkla lösningar. Nu hoppar jag lite men det handlar om samma tendens i samhällen, om viljan att se det som är positivt, in absurdum. Tänker på det jag fick höra av en kompis, vars bror jobbar som lärare på ett friskolegymnasium. Brodern skulle löneförhandla, sa kompisen, och på den skolan vad det så att lärarnas lön bestäms utifrån vilka betyg eleverna får?! Jag vägrar tro att det är sant, men bara misstanken om att det skulle kunna vara så gör mig livrädd. För det finns inget sätt att komma förbi den typen av problem. Betyg är och kan aldrig bli en exakt vetenskap, det är oundvikligen en bedömningssport. Ändå läggs så oerhört stort fokus på betyg idag, för att det är enda sättet att MÄTA kunskap. Men vem bestämde att mans skulle göra det? Kunskap kanske inte ska mätas, kanske inte går att mäta? Betyg leder till gott humör för alla, om de blir bra. Eleven, föräldrarna, läraren och skolan. Hallå, någon annan än jag som ser vad vi har att göra med här? Och det blir värre för dåliga betyg gör alla (utom möjligen läraren) på dåligt humör. Feelgood, indeed. Men risken att man får äta upp den känslan är uppenbar. Skrattet fastnar i halsen, sedan, längre fram. När de förmodade kunskaperna ska omsättas i en yrkesvardag, eller i ledningen av samhället. Att ta lättvindigt på denna fråga är som att kissa i byxorna för att bli varm. En dålig, dålig, vana.

Feelgood tar fokus från och tränger sig mellan oss, medborgarna, och samhället. Feelgood förleder oss att tro att allt är i sin ordning. Och, vad värre är, feelgood låter oss inte öva på att hantera motgångar eller besvikelser, som alla vet hör livet till. Sådana egenskaper behövs, förr eller senare. Och finns de inte då blir det sämre än vad det hade behövt bli. Är det vad vi håller på att bygga för oss, ett luftslott eller en kuliss? Ett samhälle som lovar runt, men håller tunt?

Jag är oroad, ingen tveka om det. Men jag vill inte tillbaka, pekar inte på en väg tillbaka till 1970-talets socialrealism. Så behöver det inte vara, även om skratt för skrattets skull inte är vägen fram. Humor är ett mäktigt vapen, om det används som sådant. Om den som är roligt bara fikar efter bekräftelse för egen del, söker skratt för skrattets skull, då växer tomheten. Och lägger man därtill en accelererande ekonomisering av snart sagt hela samhället samt ett tilltagande fokus på form och yta, då är det svårt att vara hoppfull.

Men låt oss inte vandra längre ut på den vägen, inte just nu. Det är ju fredag, och helg. Jag har examinerat uppsatser, tillsammans med kollegor och studenter som tagit uppgiften på största allvar. Allt är inte svart, aldrig någonsin är det så. Det finns ljus överallt, och fullkomligt åt skogen kommer det aldrig att gå. Så länge det finns liv, finns det hopp. Det är ingen klyscha. Det är ett faktum. Kvalitet vinner ALLTID, i det långa loppet. God kvalitet går inte att hindra. Det är filmen Searching for Sugarman ett fullkomligt lysande exempel på. Den berättelsen ger mod, och tro på framtiden. Det fyller en med glädje, inifrån och ut. Den visar att det finns hopp, även om det ser mörkt ut och tar tid.

Eftersom det är vi som i och genom våra tankar och handlingar skapar samhället och kulturen, och eftersom alla, om de bara tänker lite på saken, håller med om att kvalitet betalar sig i längden, kommer ett annat samhälle att vara möjligt. Det finns här redan i morgon, om bara tillräckligt många av oss vill det. Men vägen dit går inte genom tomma skratt, utan via omsorg och engagemang.

Avslutar där, lite mitt i. Det blev kanske inte det mest fokuserade inlägget, men orden och innehållet kommer från hjärtat. Återkommer i morgon, med nya tankar. Om vad vet jag inte just nu, men det kommer på något sätt att handla om kultur.