Dagens Nietzsche. Det ofullständigas betydelse.

Det har gått trögt ett tag här. Har befunnit mig vid gränsen för vad jag fixar. Men så hände något i helgen, som det kan göra ibland. Man kommer till en punkt där det vänder. Når man botten kan man inte falla längre. Att jag skulle befinna mig på botten är en kraftig överdrift, men den situation jag har att hantera på jobbet kan inte bli värre. Och insikten om att jag hanterar det som sker och att det finns vägar fram, medvetenheten om att ingen där kommer åt mig, den kan liknas vid ett slags botten. Då kan det bara bli bättre. Så känns det just nu. Värken i rygg och axlar klingar av, jag kan sova, läsa och tänker klart. Kort sagt: jag fungerar igen. Det behöver jag kunna, för att klara mig helskinad genom det jag tvinga utstå.

Livet är komplext, går sällan på räls, och det finns inga garantier. För kulturvetaren i mig är detta inga nyheter, ändå är det frustrerande att hantera problemen när man är mitt uppe i dem. Insikten om att komplexitet och paradoxer är naturliga inslag i tillvaron och kulturen är ingen tröst, inte just då. Men när det vänder, när insikten sjunkit in och alla korten ligger på bordet blir sådan vetskap nyttig och hjälper en att hitta vägar fram. När levt liv ska hanteras och om det ska göras på ett hållbart sätt är ingen betjänt av något annat än fakta. Världen och livet är som det är, varken mer eller mindre. Bara att acceptera.

Allt som händer har med kultur att göra, och jag försöker se det jag är med om som ett slags deltagande observation, och bloggandet blir då till offentliga fältanteckningar. Tillgängliga för mig och för andra, för alla som kan finna stöd och hjälp i orden. Jag förstår av kommentarerna att jag inte är ensam. Det gör mig glad om mina ord och tankar kan vara till hjälp för någon annan, det är därför jag skriver, för att sätta ord på sådant som är allmängiltigt. Jag är lika mycket privatperson som kulturvetare i detta. Det är två sidor av mig, utan vattentäta skott emellan. Gränsen är flytande, diffus och kontextuell. Liksom kulturen går ekvationen aldrig riktigt ihop. Därav komplexiteten och paradoxerna.

Levt liv och kultur går aldrig att förstå i detalj och fullt ut. Det måste man acceptera, om man skall kunna leva ett gott liv och för att bygga ett hållbart samhälle. Utan väl tilltagna marginaler kan inget system överleva. Effektiviseringar och jakten på marginaler är förödande för helheten. Sitter och skriver detta på en buss. Tanken var att jag skulle åka tåg, men när vi skulle åka gavs beskedet att det var fel på signalerna och övervakningen, och ingen visste när det skulle vara åtgärdat. "Personal är på väg ut ...", det var tecknet för mig som luttrad pendlare. Jag tog en buss istället, till Uddevalla, för att byta där. Blir över en timme sen, men bussen är åtminstone mer tillförlitlig än tågsystemet. Bussen är en, och den tar sig fram där och när det går. Tåget är aldrig ensamt, spåren är sammanbundna och blir det fel på en plats sprider sig problemen över hela systemet. Och eftersom marginalerna är obefintliga räcker det med något litet för att allt ska rasa ihop. Det händer varje vecka, något. Ofta fungerar det, men man kan aldrig LITA på att det fungerar enligt planen och löftena. Alla vet att det är så. Ändå görs inget. För att ekonomer och ingenjörer har makt och kan presentera kalkyler och planritningar för kollektivtrafiken där allt fungerar.

Återkommer ofta till detta att kartan allt som oftast ges företräde framför verkligheten och det liv som levs i vardagen. Och det som händer på Göteborgs Central är ytterligare ett exempel på hur ohållbart samhället har kommit att bli, för att människor har en stark längtan efter att slippa konfrontera verklighetens komplexitet. Om någon säger sig veta hur man kan undvika problem, då lyssnar man, och om det dessutom finns pengar att tjäna, då är svaret givet. Kartan anses gälla, tills motsatsen bevisats. Men då är det för sent att göra något.

Kulturvetenskap handlar som bekant om levt liv, och detta är komplext och paradoxalt till sin natur. Studier av kultur lär den som studerar det levda livet att förstå och hantera komplexitet. Och det behövs inga omfattande kulturstudier för att förstå det ohållbara i kollektivtrafiksystemen i Sverige. En kulturvetare hade aldrig konstruerat ett så pass sårbart system, med obefintliga eller på tok för snåla marginaler. Kulturvetaren, om hen hade fått uppgiften, hade byggt in väl tilltagna marginaler för att möta tillvarons komplexitet och det faktum att kulturella processer aldrig går att räkna på.

Tyvärr hånas ofta den kulturvetenskapliga kunskapssynen, om ämnet inte läggs ner och kulturvetarna avskedas. Det är inte hållbart! Det går att räkna på planetbanor, och rymdraketer kan med precision sändas till månen och mars, för att man där har att göra med fysikens lagar. Men det räcker inte på långa vägar för att hantera mänskligt kulturella problem, för de är inte komplicerade som rymdfärder, de är komplexa och många gånger paradoxala. De utmärks av oberäknelighet och nyckfullhet. Kultur är levt liv, och för att hantera det krävs kulturvetenskaplig förmåga och förståelse för komplexitet. Den nås inte via något ritbord, den kan bara fås genom engagemang och egna erfarenheter, genom att leva livet. Detta visste Nietzsche, kunskapen är på inga sätt ny. Men just därför är det märkligt att motståndet mot och föraktet för kulturvetare är så stort och utbrett.

Kultur måste man, om man verkligen vill förstå, närma sig på andra sätt än tekniska problem. Kulturen visar sig till exempel aldrig direkt. Kultur går som bekant aldrig jämnt upp, är aldrig fullkomlig. Och det är som det är, bara att acceptera. Kultur är och fungerar som följer.

Det ofullständiga som det verksamma. - Liksom figurer i en relief verkar så starkt på fantasin därför att de tycks på väg att träda fram ur väggen men plötsligt, hindrade av något, hejda sig: så kan ibland en reliefartat ofullständig framställning av en tanke få starkare verkan än en uttömmande behandling: det lämnas mer åt betraktarens eget arbete, han eggas att vidareutveckla vad han bara ser som ett spel mellan ljus och skugga, fullborda tanken och själv övervinna det hinder som hindrat den att träda fram.

Förstår man detta, och om denna insikt sprids i samhället, då öppnar sig en rad möjligheter och förändringar till det bättre kan relativt snabbt genomföras. Däri ligger kulturvetenskapens nytta. Inte direkt, klart och tydligt uttryckt, utan indirekt, ofullständigt. Inte för att detta sätt att bedriva vetenskap ger klara entydiga svar, utan just för att kulturvetenskapen ger svar som stämmer överens med de faktiska förhållanden som råder. Kulturvetenskap handlar om levt liv, inte om livet som människan önskar att det ska se ut.