Igår hände något på jobbet. Först blev jag förvånad, sedan arg, därefter rädd, och sedan, med lite perspektiv, oroad, indignerad och ledsen. Saken i sig kan tyckas som en bagatell, men då händelsen rör allas vår grundlagsskyddade rätt att yttra oss, väljer jag att skriva om den. Utifrån ett principiellt och högskoleövergripande perspektiv. Det som hände var följande: På väg till mitt rum stoppades jag i korridoren av min chef, som sa att jag var tvungen att ta bort länken till min blogg i signaturen på min arbetsmail. Det finns en regel om att man inte får länka till något privat, upplystes jag om (men jag hittar ingen sådan regel, hur jag än letar på högskolans hemsida, i alla fall ingen tydlig regel som jag omgående kan tolka till arbetsgivarens fördel). Som sagt, ingen stor sak egentligen. Ingen har försökt tysta mig. Det enda jag uppmanats till var att ta bort en länk, från signaturen i mailen. Och denna bloggpost, låt mig vara tydlig med det, är ingen kritik mot någon enskild. Frågan är emellertid principiellt viktig, och det är så jag vill att texten läses, som ett inlägg i debatten om yttrandefriheten i Sverige.
När jag kom till mitt rum och när det gick upp för mig vad jag uppmanats till tog jag först bort länken, och sedan gick jag en lång promenad. Obehagskänslan var stor och svår att skaka av sig. Den finns fortfarande kvar. Väl tillbaka mailade jag först facket och bad om råd, och sedan chefen. Jag berättade hur jag kände, och meddelade att jag inte hittar någon sådan regel på hemsidan, och att ingen meddelat mig om att det fanns någon sådan regel. Då fick jag omgående ett svar med en ursäkt för hur uppmaningen framförts, och några timmar senare söktes jag upp på rummet. Där informerades jag om att ledningen inte har några synpunkter på det jag skriver på bloggen. Jag fick även en lite fylligare förklaring till hur frågan väckts och delgavs tankar om dess orsak. Utan att peka ut någon var andemeningen i det hela att jag är kritisk på bloggen, oklart till vad dock, och att det var detta som utlöst händelsekedjan.
Länken har funnits i mina mail i snart två år, och jag har skickat vid ett flertal tillfällen mailat till olika människor med ledande ställning på min arbetsplats. Dessutom har den som är ansvarig för forskningsinformationen godkänt att det finns en länk till bloggen på högskolans hemsida, där jag presenteras. Bloggen är inte personlig. Jag ser Flyktlinjer som ett led i högskolans uppdrag att sprida forskningsinformation till allmänheten, och som ett led i arbetet med att kritiskt granska den kultur och det samhälle vi alla lever i. Därför har jag hela tiden trott att det varit i enlighet med gällande regler, och ingen har heller tidigare antytt något annat. Inget har skett i det fördolda. Men så för några veckor hände något. Jag informerades då om att jag och mina kulturvetarkollegor utreds för övertalighet och riskerar att bli av med våra anställningar. För mig har det varit jobbigare än jag kunnat ana att hantera detta, och gränsen mellan det privata och personliga har varit extra svår att upprätthålla. Och jag har länge varit kritisk till Sveriges utbildningspolitik. Kritiken har dock aldrig riktats till någon annan person än den ytterst ansvarige, nuvarande forsknings- och utbildningsminister. Det jag är kritisk mot är konsekvenserna av den förda politiken. Jag sitter emellertid i styrelsen för högskolan, som lärarrepresentant, och jag har stått bakom besluten som tagits på styrelsemötena, även om det inneburit att det program där jag jobbar har lagts ner. Jag har aldrig haft några formella invändningar mot styrelsens arbete, även om jag inte alltid håller med om allt. Det är så en demokrati fungerar. Man får och ska vara kritisk mot politiken, men man måste ändå rätta sig efter besluten som tas och arbetet måste skötas klanderfritt. Det är principen jag levt efter. Och jag skulle aldrig kunna se mig själv i ögonen om mitt handlade skulle gå ut över kvaliteten i forskningen eller undervisningen. Den som läst inläggen här på Flyktlinjer vet jag älskar mitt arbete och att jag varit stolt över och lojal med högskolan och det omgivande samhället. Jag försvarar kunskapen och det kritiska tänkandet med mitt liv.
När jag stoppades i korridoren och när jag förstod anledningen till att ärendet kommit upp, att jag skriver kritiskt på min blogg om högskolesverige, då tappade jag fotfästet. Och nu kommer jag att få leva med osäkerheten och oron länge. Vad handlar detta om egentligen? Vad innebär det att arbeta som stadstjänsteman, i en statlig myndighet? Vad är högskolans uppdrag? Vilka rättigheter och skyldigheter har jag och vi alla som arbetar där? Jag läser följande i dokumentet, Att arbeta i staten.
Som statligt anställd har du yttrandefrihet. Det innebär att du har rätt att berätta vad du vet om myndighetens verksamhet för utomstående, så länge det inte rör sekretessbelagda uppgifter. Du har också rätt att lämna uppgifter till massmedierna. Det kallas för meddelarfrihet. Du kan själv skriva artiklar, insändare i tidningar och uttala dig i radio, TV eller andra medier i vilka frågor som helst. Det gäller även frågor om din arbetsplats – så länge du inte utger dig för att vara företrädare för myndigheten i fråga.En högskola är en myndighet, inget företag. Högskolan har inga hemligheter, vi arbetar alla på skattebetalarnas uppdrag. Och vi förvaltar gemensamma medel. Jag och ledningen har samma uppdrag, att producera kunskap och att säkerställa samhällets intellektuella återväxt. För att klara detta uppdrag krävs transparens, och som anställd på en statlig myndighet har man dessutom en skyldighet att kritiskt granska verksamheten. Uppdraget är att förvalta och utveckla, inte att tjäna pengar. Och offentlighetsorincipen gäller alla och hela verksamheten. Därför blir en till synes liten sak, som en uppmaning i korridoren om att en anställd ska plocka bort en länk till sin blogg, till något mycket större och viktigare. Bara misstanken om att ledningen för en statlig myndighet försöker hindra anställda från att förmedla kunskaper och insikt om verksamheten är allvarlig, för man tummar på en av demokratins viktigaste principer. Jag har aldrig utmanat yttrandefriheten, har aldrig testat gränserna för rättigheten att uttrycka mina åsikter. Och jag har aldrig gett sken av något annat än att det jag skriver om är mina privata åsikter.
Kulturvetenskap är en kritiskt granskande vetenskap, som idag är hotad på många sätt. Detta är jag kritisk till, just för att det handlar om demokratins grund. När ämnen som bygger på kritiskt tänkande och som vårdar den analytiska kompetensen, som har som uppdrag dels att granska olika maktordningar i samhället, dels värna mångfald och öppenhet, drabbas av nedskärningar av ekonomiska skäl då oroas jag som företrädare för ämnet. Självklart gör jag det, allt annat vore galet. Makten måste granskas, det är oerhört viktigt. Läser till exempel om Påven i dagens tidning, vilket får fungera som en dagsaktuell illustration till vad som kan hända om makt inte granskas. Jag arbetar mot samma mål som ledningen för högskolan, alla anställda har samma uppdrag, och vi arbetar i medborgarnas tjänst. När ledningen försöker hindra en enskild anställd från att nå ut med resultatet av sina granskningar eller åsikter om bland annat verksamheten, då är det allvarligt. Och det är just det att detta drabbar mig personligen, i min roll som kritiskt granskande forskare, som är det principiellt viktiga och det mest allvarliga. Hade högskolans ledning valt att gå ut med ett allmänt meddelande, till alla anställda, om denna regel, som jag alltså ännu inte vet om den ens existerar, då hade saken varit helt annorlunda. Nu stoppades jag i korridoren, och fick en personlig reprimand, av för mig överordnad, som dessutom ansvarar för min fortsatta anställning.
Det jobbigaste är dock att någon i ledande ställning på min arbetsplats på detta klantiga sätt försöker hindra mig att nå ut med mina tankar om det som är allas gemensamma ansvar och ägodel. Högskolan är den plats där kunskapen som samhället är beroende av skapas. Därför är det oroväckande, och lägg därtill det som händer på Högskolan i Gävle, som jag skrev om i helgen, så blir det till allvarliga signaler om att något håller på att hända i högskolesverige. Gagnar det samhället och kunskapsutvecklingen, det är frågan jag vill resa? Det är vad allt detta handlar om? Vilket samhälle vill vi ha, vad är yttrandefrihet? Bara misstanken om att vara oönskad på arbetsplatsen är tillräcklig för att påverka mig. Jag är hotad som det är genom utredningen av övertalighet, och kan inte skaka av mig känslan att dessa båda saker hör ihop. Är det så det ska vara i Sverige? Är det något man bara får ta, liksom dem som får visa legitimation i Tunnelbanan?
Yttrandefriheten och demokratin är bräckliga konstruktioner, och måste försvaras. Därför skriver jag detta, för att väcka frågor och för att söka stöd. Jag väljer att stå upp för det jag tror på. Problemet är litet för mig personligen, men frågan är principiellt viktig och den rör oss alla, för högskolan är vår gemensamma angelägenhet. Och framtiden blir vad vi gör den till, den skapas i och genom våra handlingar, när vi väljer att agera eller inte agera.
Vilket land vill du leva i, och vad är demokrati för dig?
7 kommentarer:
Obehagligt. Jag skulle vilja veta hur precis beslutet rättfärdigas, med vilka argument. Men det är väl det som är saken - det kanske inte fanns något hållbart argument, därför vagheten i "för kritisk". Ja, det känns tyvärr bekant. Jag gick en gång en språkkurs där man bland annat skulle skriva små essäer, mestadels utgående från statistiskt material angående olika samhällsfrågor och med en på förhand given problemställning. Detta var som övning inför ett nationellt språkprov, uppbyggt på samma sätt. Då fick jag veta att jag inte skulle vara "för kritisk" i mina texter, när jag t ex ifrågasatte och problematiserade premisserna (statistiken och hur den framställdes, problemställningen)för det "fria" skrivandet, som till på köpet skulle vara "akademiskt" resonerande. Läraren var välmenande och tänkte väl på att öka mina chanser att klara det nationella provet, när han gav mig rådet att inte vara "för kritisk". HUR kunde denna situation uppstå? "För kritisk" i förhållande till vad? Kanske jag skall nämna att språkkursen jag gick inte var på en "vanlig" spåkskola, utan på ett "språk och integrationscenter". Det var den enda möjligheten till språkkurs på orten, i Danmark. "Integration" fick verkligen en speciell, och mycket negativ, klang för mig efter detta. Kanske det också bedrivs försök att "integrera" dig?
Eddy, det här är något av det jävligaste jag hört talas om! Du är ju en alldeles utmärkt företrädare för det akademiska bildningsidealet, kritisk, modig och fritt tänkande! Alla borde ha skyldighet att bete sig som du! Men något håller på att hända på Högskolan Väst, något riktigt illa! Men att förbjuda en anställd att ha en länk till en blogg i sin signatur är ju för fasiken brottsligt! Snudd på grundlagsbrott! Du borde faktiskt anmäla saken till öh... JO eller JK, jag vet inte vem som har hand om det!
Tack Ann-Helen och Per för stöd och tankar. Detta är principiellt viktigt, och det handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha. Och det samhälle vi skapar i vardagen, genom det liv vi lever och de val vi gör. Kultur är en konsekvens av handlingar, och den kultur vi lever i idag, den är inte vacker. Ända sättet att ändra på det är att stå upp för det man tror på, i vardagen.
Hallå igen!
Känner mkt väl igen det du upplever. Din chef har "begått tjänstefel", som det heter. Men eftersom det var "korridorsnack" blir det svårt att bevisa. Keep on rockin!
varm hälsning, Bengt Tjellander,f.d.skyddsombud HiH
Tack Bengt! Skönt, i eländet, att höra att man inte är ensam. Och så klart att vara stadsanställd, där det faktiskt finns lagar och regler som måste följas! Tillsammans är vi starka!
Usch blir ännu mer bekymrad över det samhällsklimat vi lever i.
Vill gärna stödja dig - om inte på annat sätt så genom att ge dig helt rätt i dina påståenden. Jag är själv en Orvar, dessutom ekonom och numera penschis. Att vara pensionär tycks vara den enda någorlunda säkra framtiden!
Kan MEDBORGARLÖN vara ett bra alternativ för er andra som är ute på marknaden och kämpar?
Skicka en kommentar