Dagens Nietzsche, om levt liv, konst och vetenskap

Ibland behöver man skakas om. Rubbas i sina cirklar, för att få lite perspektiv. Lått att fastna i tankebanor, speciellt om man inte får input, utan är hänvisad till den information och de tecken man har, som färgats av känsloläget man lever i. Det var vad som hände, i helgen och igår, på färjan över till Danmark. Läget är lika osäkert som förut, men jag har fått ett lite annat perspektiv, lite annan information. Och det i kombination med att jag får distans till situationen som sådan, när dagar läggs till dagar, och inte minst en riktigt god natts sömn, gör att jag äntligen kan fokusera. Ärendet är överlämnat till andra. Det finns inget jag kan göra, mer än att se till mig och de uppgifter som måste utföras. Jag är fortfarande skakad, men nu står jag upp, på andra sidan av beskedet. Jag står stark, och vet att jag klarar mig, oavsett vad som kommer ur denna soppa.

Limfjordens vatten ligger spegelblankt utanför fönstret. Är här med forskarkollegorna, i Marifusprojektet. Vi ska samla intryck, information och material till projektet. Tre intensiva dagar tillsammans med turistföreningen, för att se och uppleva vad man har att erbjuda här. Precis vad jag behöver, lite perspektiv. Något helt annat att lägga energin på. Något intellektuellt utmanande, istället för grubblerier. Forskning är mitt liv. Viljan att förstå är stark. Och den är min, önskan att fördjupa kunskaperna. Det är en kraft som kommer inifrån mig, den är djupt känd, och har inget med min arbetsgivare att göra, eller den svenska akademin. Jag vet mitt värde, och om arbetsgivaren inte ser det, eller inte förmår utnyttja den kraften. Ja, då är det hens problem. Viljan att förstå, förmågan att söka kunskap, och önskan att sprida vetande och främja klokskap är min. De egenskaperna och förmågorna följer mig, dit jag väljer att gå. Så känner jag nu. Här i Danmark, med distans till allt som finns och händer där hemma. Obeskrivligt skönt.

Utvilad och klarare i huvudet kan jag läsa igen, och även om programmet är späckat finns det gott om tid att göra det och att blogga innan det är dags att kasta sig ut i empirin. Läser Nietzsche, och utanför fönstret ser jag månen, även om solen skiner och morgonen rodnar, om jag får bli lite poetisk och föregå läsprojektet lite. Morgonrådnad är nästa bok i Nietzsches samlade verk. Här och nu läser jag Mänsklgt alltförmänskligt. Och det är kanske precis det jag upplevt under den omtumlande, skitjobbiga veckan som gått. Känslorna som rördes upp och som jag tvingats hantera var/är mänskliga, de finns och pågår i huvudet. Mänskligt, allt för mänskligt är det att gå igång, rusa åstad och göra sig bilder. Oundvikligt, så klart, för en människa att reagera så. Men det i sig betyder inget. Den typen av reaktioner har inget med det som händer i världen att göra, inte direkt. Ändå är mänskliga reaktioner och konsekvenser av människors sätt att vara, just vad som gör världen vi lever i till det den är. Och det är just det jag studerar, bland annat med utgångspunkt i Nietzsche, som jag överlåter ordet till, innan jag avslutar denna reflektion över kulturen.

Konstnärens sanningskänsla. - Vad gäller klarläggandet av sanningar har konstnären en svagare moral än filosofen; han vill inte alls bli berövad glänsande, djupsinniga uttolkningar av livet och värjer sig mot nyktra, enkla metoder och resultat. Skenbart kämpar han för människans högre värdighet och betydelse; i själva verket vill han inte uppge de för hans konst mest verkningsfulla förutsättningarna, alltså det fantastiska, mytiska, ovissa, extrema, känslan för det symboliska, överskattningen av personen, tron på något mirakulöst hos geniet: han finner det alltså viktigare att bevara sin typ av skapande än att i varje enskild gestalt inrikta sig på sanningen, hur glanslös den än ter sig.

Liv är skapande, inte bara mänskligt liv. Kultur är tillblivelse, och sanningen om kulturen är att den inte alltid ser ut som eller blir som det var tänkt. Kultur är inte, den blir, och slumpen spelar en stor roll i tillblivelseprocessen. Därför ser kulturvetenskap lite annorlunda ut än andra vetenskaper, för att det som studeras är något annat planetbanor och hjärtceller. Kultur är resultatet av levt liv, i hela det kollektivt levda livets vidd och komplexitet. Och det är vad kulturvetaren har att hantera och försöka förstå, förutsättningarna för förändring, förståelse för skapandet av liv. Därför behöver kulturvetare hämta inspiration från olika håll, inte bara inifrån akademin, utan även från konsten och det levda liv som allt och alla är en del av och påverkar med sina handlingar.

Viljan att veta mer om livet, i hela dess vidd och alla dess aspekter är och kommer att vara stark. Den insikten vilar jag i. Den känslan bär jag med mig. Jag vet mitt värde, och går vidare, stärkt.

Mot nya äventyr!