Dagens Nietzsche, om läraryrket och andra kontrollfunktioner i samhället

Ständiga förbättringar och effektiviseringar. Högre, snabbare, längre, mer, mer, mer. Det är mantrat för dagen, för oss som lever här och nu. Det ska inte bara effektiviseras, utan även effektiviseringsgraden ska öka. Snabbare, snabbare, snabbare. Det är inget nytt, det är gårdagens nyheter. En ständigt ökande hastighet har varit tendensen genom hela mänsklighetens historia. Strävan efter framsteg och snabbare behovstillfredställelse, efter ständiga förbättringar och effektivare distribution och transporter verkar vara inbyggd i det mänskliga genomet, eller kanske det ska ses som ett resultat av kombinationen mänsklig biologi och kultur. Hur som helst är det sorgligt, när pressen på marginalen och jakten på effektivitet drivs på så pass effektivt som det görs idag. 

Läser Nietzsche, och finner där tankar som förtjänar att förmedlas. Tankar som manar till eftertanke, som behövs idag mer än någonsin, även om jakten på effektivitet redan då var pressande, för dem som levde då. För oss som betraktar det samhället i ljuset av våra erfarenheter och upplevelserna av att leva som människa i dag är det en idyll präglad av eoner av tid som framträder. Allt är dock som bekant relativt. 

Lugn fruktbarhet. - Andens födda aristokrater förivrar sig inte; deras skapelser mognar och faller en stilla höstkväll från sitt träd, utan att begärligt slukas, firas och därefter trängas undan av något nytt. Att vilja skapa oupphörligt är vulgärt och vittnar om fikenhet, avund, ärelystnad. Den som är något behöver egentligen inte göra något - och uträttar ändå mycket. Det finns en högre art ovanför den "produktiva" människan.

Produktivitet, av vad? Hur ofta ställs den frågan, vi ska vara effektiva, ska producera och kapa kostnader. Sänka räntan, höja lönen, minska skatten, byta telefonabonnemang, elavtal och sänka utgifterna. Men till vilken nytta? Vad ska vi göra med vinsten, pengarna som blir över? Vet vi det, eller har vi under vägs förlorat förmågan att reflektera över den typen av frågor? Är det inte just detta som kunskap är och handlar om, förmågan att tänka kritiskt om det vi gör med oss själva och varandra? Idag bygger vi en skola som snarare späder på problemen, än ger om verktyg och förmåga att hantera dem.

Läser om lärarfackets kamp för förbättrade villkor, men jag ser bara fokus på ekonomin. Lönerna måste upp, lyder uppmaningen. Minst tio tusen mer i ingångslön. Mer pengar, för att det antas öka anseendet i yrket. Men vad bygger den föreställningen på för faktaunderlag? Det kan lika gärna bli så att höjda lärarlöner driver på lönekraven för andra verksamheter än mer, och så förlorar lärarna ännu mer tid, som hade kunnat användas för att arbeta med utvecklingen av kunskaper och insikter som behövs för att utveckla sådana mänskliga egenskaper som Nietzsche talar om. Tyvärr ser jag inget av detta i kraven från lärarfacket.

I kommande löneöversyner måste betydande steg tas mot en höjning av lärarnas löner med minst 10 000 kronor i månaden. I dag startar många lärare sitt yrkesliv med en lön på cirka 20 000 kronor i månaden, att jämföra med andra akademiska yrken med lika lång utbildningstid, som startar vid 30 000 kronor i månaden. Vi kommer att utgå från 2012 års lönevärde och kommer att indexera detta belopp tills vi uppnått vårt mål.

Det är orimligt att tänka sig att den svenska skolan ska vara en attraktiv framtida arbetsgivare för dagens studenter, när exempelvis civilingenjörer tidigt i sitt yrkesliv har en lön på drygt 33 000 kronor, vilket är mer än vad slutlönen är för många gymnasielärare med 40 år i yrket.

Om mer i lön är den enda förbättringen man kräver har man bara uppnått en enda sak, lärarna kommer att tjäna med för att få vara en del av samhällets nedmontering. Och det tror jag ingen sann lärare vill vara en del av. Jag är övertygad om att lärare drömmer om andra saker. Självklart ska lärare tjäna bra, liksom vårdpersonal och andra yrken som utgör basen för odlandet och upprätthållandet av det mänskliga i samhället. Jag vill se större betoning på ökad frihet för lärare, vidgade marginaler och minskad administration. Tid för eftertanke, i yrkesvardagen, det är vad som behövs för att den destruktiva trenden ska brytas, och för att kunskapen skall kunna växa till sig i samhället. Mer pengar och ökat fokus på ekonomi leder i helt fel riktning.

Ser en oroväckande tendens här, inom just de yrken som borde vara de mest eftertraktade och högst värderade i ett mänskligt samhälle. Vad är det lärare, vårdpersonal, polis, arbetsförmedlare och anställda i socialtjänsten allt mer och allt tydligare får hålla på med, för att få behålla sin lön?

Betygsättning, kontroll, granskning av duglighet, rapportering av resultat, ska och får aldrig bli huvuddelen av skolans uppdrag. Då blir det moraliskt nedbrytande för personalen, vilket ingen lön i världen kan kompensera för. Inom vården händer samma sak. På akuten sorteras människor efter angelägenhetsgrad, och det är ekonomin för avdelningen som styr vem man har råd att ägna uppmärksamhet. Polisen jagar papperslösa i tunnelbanan och alla som inte ser ut som en Svensk förväntas se ut skall kontrolleras, så ser uppdraget ut. Har någon funderat på vem som vill utföra den typen av tjänster, eller vad sådana handlingar gör med den som utför dem? Socialtjänsten, samma där. Glöm detta att hjälpa och förstå, idag handlar det om att sätta blåslampan på alla som inte kan klara uppehållet. Arbetslinjen, arbetslinjen, arbetslinjen. Det ska löna sig att arbeta, och när det inte gör det, då måste man försämra för dem som har det sämst ställt. Arbetsförmedlingen? Lika dant där, kontroll och granskning.

Alla utom företagen granskas i det nya Sverige som växer fram. Människorna är det som får betala priset för att kartan inte stämmer överens med verkligheten. I effektivitetens och rationalitetens namn sorterar vi bort allt fler av medborgarna, samtidigt som vi sorterar bort allt fler avvikande beteende. Innebörden i begreppet människa snävas allt mer in, och ju mer kontrollen utökas, desto snävare blir gränserna och utrymmet på insidan minskar. Likt en damm som sakta töms på vatten håller samhället på att utarmas på liv, för att rädda ekonomin.

Anställda på migrationsverket tar emot mutor, busspassagerare riskerar att få nobben om de inte ser svenska ut, allt fler företag säljs ut och kontrollen över den svenska ekonomin förläggs utanför landets gränser, av ekonomiska skäl och i enlighet med rådande marknadslogik. Och hur man ska se på det som händer i Cypern kan ingen veta, är det en föraning om vart vi är på väg, eller ett beklagligt undantag? Hur som helst så löser man alla problem med det som är upphovet till problemen, lånade pengar. Allt detta för att tron på kontrollens undergörande verkan och makt är orubbad.

Mindre kontroll leder till mer mänsklighet, och först när den tanken sjunkit in, först när den insikten mognat och fallit till marken kan vi hoppas på en hållbar lösning på problemen. Först när vi bygger ett samhälle där ALLA kan och har tid att se varandra i ögonen, och där det finns marginaler nog att ta vara på tillfällena som alltid finns för att utveckla kunskap. Det enda som kan och bör kontrolleras är effektiviseringens härjningar, för det är denna som försatt oss i den situation vi befinner oss i.