Vem bygger samhället, och vad?

Läser i tidningen om chefer som ser till sitt, så till den milda grad att deras ersättning för utfört arbete överträffar de vildaste fantasier. Samtidigt uppmanar de sina anställda att ta sitt samhällsansvar och hålla igen i löneförhandlingarna. Läser vidare om att svenska arbetares löner är högst i EU, och förundras över att detta presenteras som ett problem. Sedan hittar jag en artikel om amerikanska banker som vuxit sig så pass stora att ingen vågar utmana dem juridiskt, vilket gör att de i princip kan göra vad de vill. Tänker på vad detta kan bero på, och vad det gör med oss alla. Vem är det som bygger samhället, och vad är det för krafter som driver på utvecklingen?

Hittar även uppslag till resonemang i dagens Under Strecket, som handlar om adelsmannen Henri Saint-Simon (1760–1825), som också var en äventyrare, som avsade sig sin titel och blev revolutionär under Franska revolutionen. Han sysslade med markspekulationer, var publicist, filosof och utopisk socialist. Finner intressanta paralleller till dagens Sverige.

Men Saint-Simon såg samtidigt tydligare än sina föregångare bland upplysningsfilosoferna att ett nytt samhälle – industrisamhället – höll på att växa fram, och att detta nya samhälle krävde ett nytt tänkande, nya förhållningssätt och institutioner, plus en helt ny syn på sociala relationer. Det var således ingen tillfällighet att den tidskrift som Saint-Simon gav ut hette L’Industrie, för det nya samhälle, som han såg framför sig, var ett samhälle grundat på industri, teknik och vetenskap. ”Hela samhället vilar på industrin”, skriver han. Det var företagsledarna, industrimännen, som skulle fullborda den revolution som hade mognat fram under lång tid, men som spårat ur under terrorväldet. Saint-Simon utgör med andra ord en viktig förbindelselänk mellan upplysningen och det moderna projekt som bara några decennier senare skulle komma att formuleras av bland andra Karl Marx, Friedrich Engels och Auguste Comte.

Med företagsledarnas girighet i åtanke blir Saint-Simons tanke intressant, den visar dels att det är omöjligt att sia om framtiden, dels att det som ansågs gott och pekade i rätt riktning vid en tidpunkt i historien och inom ramen för en kontext, i en annan tid kan uppfattas helt annorlunda. En grov generalisering och förenkling av läget i Sverige idag, och av den allmänna uppfattningen om vad Sverige är för ett land, är att det är ett industriland. För det är till bilbyggande, flygplanstillverkning, läkemedel och liknande företag som tilliten finns. Det är exporten som ska lyfta Sveriges ekonomi. Därför blir storleken på arbetarnas löner intressant. Det är när Svenska varor säljs på en global marknad som problemen med "höga" löner för vanligt folk blir ett problem. Frågan vi samfällt bör ställa oss, och det är en fråga som bara vi som arbetar kan ställa oss själva (företagsledarna kommer inte att resa den, av högst egoistiska skäl), är: Vill vi fortsätta vandra längs den vägen? Pekar det i riktning framåt, uppåt och får vi ett hållbart samhälle om vi konkurrerar med låga löner? Är inte industrisamhället en återvändsgränd, av sociala, ekonomiska och ekologiska skäl?

Innan jag går vidare i tanken och lämnar mitt anspråkslösa bidrag till frågan om vad som får ett samhälle att röra sig i en eller annan riktning finns det en poäng med att uppehålla sig ett tag till hos Saint-Simone, som var ett slags föregångare till Marx.

Det feodala samhälle, som Saint-Simon med egna ögon sett omstörtas, hade dominerats av samhällsklasser – adeln och prästerskapet – som inte längre kunde svara upp mot de krav som ställdes av den framväxande klassen av fria producenter, affärsidkare, handelsmän och industrifolk. Saint-Simon menade också att ett samhälles politiska struktur och förhärskande ideologi utgör en återspegling av de härskande samhällsklassernas intressen. Ideologier är med andra ord inte ett grundläggande fenomen som kan förklara historiska förändringar. De är själva något determinerat, de är bifenomen. Och om den tanken förefaller bekant, så beror det förmodligen på att vi möter den igen hos Marx i form av påståendet att ideologier – religiösa såväl som världsliga – tillhör ”överbyggnaden”, inte ”den ekonomiska basen”.

Tänker igen på företagsledarna och på samhällets syn på arbetares löner, och på hur väl detta tänkande går att förklara med hjälp av historisk materialism. Mycket talar för att tänkande styrs av den materiella situation den som tänker befinner sig i, och då blir det inte konstigt att förstå chefernas löner, för de jämför sig med varandra, inte med resten av samhället. Och de utgår från sin situation, och alla krav och måsten som den genererar. Girigheten är inte en moralisk fråga, och går följaktligen inte att bemötas med moraliska argument. Det krävs andra ingångar till frågan för att kunna diskutera problemet. Åter till Saint-Simone, eller till Lars O Eriksson som skrivit artikeln om honom.

Hur var det då med Saint-Simons socialism? Det råder inget tvivel om att han underströk behovet av social rättvisa. Det gamla feodalsamhället såg han som ruttet, inte bara till vissa delar, utan i sin helhet. Men Saint-Simon hade samtidigt föga förtroende för den politiska demokratin. Det idealsamhälle han ville se realiserat var i huvudsak en meritokratisk teknokrati, inte en demokrati. Han pläderade sålunda för att alla skulle ges lika chanser att efter sin förmåga och sina färdigheter lämna produktiva bidrag till samhällsutvecklingen och till det allmänna bästa. Viktiga positioner skulle tillsättas efter förtjänst och skicklighet, inte efter börd eller förmögenhet. Saint-Simon pläderade dock inte för en jämlik fördelning av inkomst och förmögenhet. Han uppmanade inte heller, som Marx och Engels, de egendomslösa, arbetarna, proletariatet, att gripa makten. Saint-Simon menade istället att tiden var mogen för industriidkarna och företagsledarna, innovatörerna och vetenskapsmännen att ta över styrelsen av samhället, organiserat som ett effektivt industriföretag. Även om dessa idéer var väldigt radikala för sin tid, så torde idag, liksom igår, mycket få kalla detta för socialism.

Se där, ett annat sätt att tänka. Tjänstetillsättningar efter förtjänst och skicklighet. Låter bra, men problemet är att det är precis vad man anser sig leva efter i styrelserummen, vilket visar sig i motviljan mot att kvotera in kvinnor. Att kvotera in män, eller att bara leta efter kompetens inom gruppen män anses inte vara ett problem. Och när de argumenten inte biter, då finns ändå maktkortet kvar att spela ut. Vi gör som vi vill, för det är våra pengar. Det är en farlig väg, och när företag blir så pass stora och mäktiga att de i praktiken står över lagen, då är det fara å färde. Inte för makten, men för folket. Läser vidare om Saint-Simone.

I sitt sista arbete, ”Le Nouveau Christianisme” (Den nya kristendomen), som utkom samma år som han dog, hävdar han att kristendomen, fattad som ett system av teologiska och metafysiska dogmer, visserligen hade spelat ut sin roll, men att kristendomen, uppfattad som en etisk eller moralisk lära, hade en viktig funktion att fylla även i det nya, teknokratiska industrisamhället. Den skulle ge mål och mening åt tillvaron och skapa en känsla av samhörighet bland medborgarna. Som ett lite rörande exempel på hur Saint-Simons anhängare, saint-simonisterna, efter hans död tolkade hans etiska budskap kan nämnas att de gick klädda i en blå arbetsblus som knäpptes i ryggen. Detta som en påminnelse om att varje människa är beroende av andra.

Avsaknaden av mål och mening, och av känslan av samhörighet i samhället är påtaglig idag. Det är kulturella inslag som aldrig blir obsoleta, alla samhällen behöver något slags kitt för att hållas ihop. Och pengar fungerar dåligt som moralisk kompass och sammanhållare. Pengar sliter istället isär samhällen, och om pengar är målet då ligger fältet öppet gigantiska företag med enorm makt, som gör vad som faller dem in, vilket Google visat prov på i veckan när man ville stoppa ordet ogooglebar. Bara det att Google försökte är illa nog och borde mana till eftertanke, men det exemplet visar också att samhället växer underifrån, genom allas agerande, i vardagen.

En sak som Saint-Simon lär oss är att samhällssystem bara består så länge de förmår leverera det medborgarna kräver att de skall leverera. När så inte längre är fallet – feodalismen illustrerar detta väl – då sopas de förr eller senare obönhörligen bort av historien. Och hur väl mår den parlamentariska demokratin i krisernas Europa? Om systemet med folkvalda politiker resulterar i en permanent överbudspolitik, vilken i sin tur genererar astronomiskt växande skuldberg; om miljontals människor varken har eller kommer att få något arbete, vad händer då? Jo, då hotas i det långa loppet också demokratin. Idag tror jag att åtskilliga håller med den Saint-Simon som säger att ”regeringar låter sig ledas av principer som är totalt förbrukade och helt diskrediterade, på så sätt att alla åtgärder som vidtas är illa utformade, även när intentionerna bakom dem är goda”. Fast å andra sidan, om alternativet är meriterade, icke-folkvalda teknokrater, hoppar vi då inte ur askan i elden?

Demokratin är hotad, av folket, för att folket inte bryr sig tillräckligt mycket om det ansvar och de plikter som följer med demokratin. Frågan om vilket samhälle vi ska ha, och hur det ska styras är alltid en fråga för folket, för det är folket som har makten, oavsett om de tror det eller ej. Ingen makt kan någonsin kontrollera ett folk, det går bara så länge som folket tror att de är kontrollerade och själva bidrar till kontrollerandet.

Jag har inga lösningar, men en massa tankar på och ingångar till resonemang som skulle kunna leda till lösningar på den kris som världen just nu är mitt uppe i. Ekonomi är en sådan sak som jag funderar mycket på. Jakten på profit och önskan att förmera sitt kapital, tror jag är fundamental. Det är en naturkraft, en gemensam resurs som kan utnyttjas i samhällets tjänst. Det är dock en kraft som måste regleras, på något sätt, för att undvika att ledare sätter sina egna löner eller att företag få växa sig så pass stora och mäktiga att det blir företagen som får makt över samhället. Konkurrens kan vara bra, på samma sätt. Men inget är någonsin bra alltid, överallt, till allt. Den enda vägen leder alltid fel.

Hållbarhet kan bara uppnås genom att olika metoder används, i kombination och parallellt. Det är blandningen och människors omsorg om varandra, sammanhållningen som gynnas av att klyftorna är små, som gör samhället hållbart. Socialism är lika illa som kapitalism, om det är det enda svaret på hur samhället ska byggas. Inga enkla lösningar är någonsin LÖSNINGAR på samhällsproblem, vilka alltid är komplexa.

Upprepar därför mitt mantra: Samhället behöver humaniora, och bildning som är en förutsättning för att läsa och förstå den skatt av bevarade tankar som historien och arkiven är fyllda av. Saint-Simone och andra tänkare som idag glömts bort av den stora massan ger os inga svar, men vi får något att tänka på. Och det i kombination med tid för eftertanke gör att vi lättare upptäcker missförhållanden i samhället och världen. Tänk om det var vad vi ägnade Påsken åt, att läsa klassiker och åt att samtala om det vi läser och det samhälle vi lever i och genom handlingar i vardagen är med om att bygga.