Fölster, Björklund, Ask och konsten att strula till Sverige

Förändring har intresserat mig, länge. Hur, var och när är förändring möjlig, och hur kan man lära sig förstå förutsättningarna för olika typer av förändring? När jag tänker på kulturvetenskapens nytta och användbarhet är det ofta där jag hamnar, i olika aspekter av förändring.

Just nu är jag dessutom personligen indragen i en förändringsprocess. Väntans tider, inget är som väntan. Har fruktansvärt svårt att hantera väntan, ovisshet. Utan information försmäktar jag. Om det nu ska hända något, och om alla vet att det är så. Men låt oss sätta igång då. Fast jag vet ju hur spelet fungerar. Det går inte bara att säga upp folk, för vi behövs i organisationen ett tag till. Så länge det finns studenter i programmet behövs lärare med kulturvetenskaplig kompetens. Därför befinner jag mig i limbo. Och för första gången på tjugo år längtar jag helg, redan på måndagen. En ny känsla. En oväntad förändring i och av mitt liv. Försöker tänka så, konstruktivt. Hur kan detta användas, och hur kan det som sker vändas till min fördel?

Det finns aldrig någonsin vägar tillbaka. Förändring har liksom tiden en riktning. Inget kommer att bli som det var efter den våg av förändring som sköljer över högskolevärlden just nu. Det mesta kommer att vara sig likt, men allt är förändrat. Oavsett om jag får stanna eller ej kommer inget att vara sig likt, efteråt. Innan sommaren vet jag besked. Vill jag stanna. För en månad sedan var tanken på att byta jobb otänkbar. Lojaliteten med arbetsgivaren och regionen var självklar och stark. Ett mail, och allt är förändrat. Och så är det väl. Ju mer möda man lagt ner, och ju mer känslor man investerat, desto mer man givit av sig själv, desto större blir besvikelsen. Därför blir kravet på radikala förändringar, efteråt, större. Inget blir någonsin som det var. Det i sig har jag inga problem med.

Förändring, tillblivelse, i sig, är den enda kulturella konstanten. Förändring är inte problemet. Det är hur den genomförs, och varför som det alltid finns anledning att reflektera över. Det är vad jag tvingas till av den omställningsprocess som inletts. Varför, och till vad? Hur, när? Många frågor, inga svar. Just nu, för mig är kulturvetenskapen inte till mycken hjälp, och dessutom är det ju delvis kulturvetenskapen som försatt mig i den situation jag befinner mig. För det som händer är inte personligen riktat mot mig, det är ett slag som riktats mot ämnet kulturvetenskap. Och inom dagens Högskolesverige är lärare/forskare synonyma med sitt ämne. Det spelar ingen roll vad man skrivit om och intresserat sig för, är man kulturvetare då är man dömd. Den synen på utbildning måste förändras. Liksom makten över Sveriges utbildningssystem.

Idag är det en major som dikterar villkoren, dessutom en bildningsfientlig major. Hans vilja är vår lag. Och en annan maktaktör i sammanhanget, som ivrigt hejar på Björklunds reformiver och som pekar ut dess riktning är Svenskt Näringsliv. Där har i alla fall tills nyligen Stefan Fölster varit tongivande, i kampen mot vad man där uppfattar som nonsens. När jag läser dagens tidning på nätet blir jag därför mörkrädd, för där, på Brännpunkt, skriver nämnde Fölster något som skulle innebära en radikal förändring, inte bara inom Högskolesverige, utan även i synen på utbildning. Synen på kunskap som Fölster ger uttryck för skulle innebära ett paradigmskifte i Sverige. Läs, reflektera.

En blandning av protektionism och byråkratisk tröghet tvingar många svenska studenter att avstå från internationella toppkurser för att i stället läsa sämre kurser i högskolan som de är inskrivna i. De som nu anmäler sig till att börja studera i höst riskerar en urholkad förmåga att konkurrera internationellt.

Regeringens olika insatser för att förbättra högskolekvaliteten överskuggas av en dramatiskt ökande tillgång till utbildning i absolut toppklass runtom i världen. När utbildningar i andra länder blir bättre relativt de svenska reagerar också multinationella företag på detta. Forskningsavdelningar hamnar oftare i andra länder. Företag i andra länder lyckas bättre med produktutveckling. Det blir svårare för verksamhet i Sverige att konkurrera.

Bara den som tror att makt är det samma som kunskap kan uttrycka sig som Fölster gör. Bara det som fullkomligt förlorat kontakten med levt liv och som helt saknar kunskap uttrycker sig så om det svenska utbildningssystemet. Jag är också kritisk, men av helt andra anledningar. Och jag vill se en helt annan förändring än den Fölster har i åtanke.

År 2011 var Andrew Ng lärare i en kurs om artificiell intelligens som nådde ut till över 100 000 studenter runtom världen. Framgångarna inspirerade honom att tillsammans med kollegan Daphne Koller, prisbelönt professor inom datorvetenskap vid Stanford, skapa företaget Coursera. Studenterna ges inte bara möjligheten att följa utbildningen genom att se videoinspelningar av föreläsningar och ta del av kursmaterialet online. De kan även få handledning och fysiskt avlägga tentamina. Nyligen har också liknande initiativ som Udacity (också med koppling till Stanford) samt edX (med koppling till MIT, Harvard och Berkeley) lanserats. På kort tid har två miljoner studenter blivit inskrivna.

Detta kan bara den som saknar inblick i och förståelse för kunskap skriva, och så tänker bara den som ser effektivitet och pengaförmering (för förmeringens skull) som det högsta och enda goda. Att ens tänka tanken att en lärare, den bästa, skulle kunna förmedla sina kunskaper till två miljoner studenter, visar hur lite Fölster förstår om kunskapsutveckling och lärande. Fullkomligt obegripligt, och dessutom samhällsfarligt att en människa med makt får så pass mycket inflytande i samhället.

Reforminstitutets syn på kunskap, och på människor är instrumentell och iskall. Det är ett kallt samhälle som Fölster förespråkar och har vigt sitt liv åt att kämpa för. Han tvekar inte en sekund innan han avfärdar allt det som byggts upp i Sverige. Jag håller med om att pedagogiken ständigt måste utvecklas, och att den dessutom måste vara forskningsbaserad, men att likställa forskning med evidens, det gör bara den som inte anser sig behöva sätta sig in i frågan. Det gör bara den som uteslutande ser till sina egna ekonomiska intressen. För Fölster är svensk högre utbildning en kostnad, och alla kostnader ska enligt hans logik elimineras.

På många håll i världen blir utbildning mer evidensbaserad. I åtskilliga försök och studier är resultatet att studenter lär sig mångdubbelt bättre genom undervisningsmetoder där studenter först ser en inspelad föreläsning eller läser en text på egen hand. Sedan ersätts den vanliga föreläsningen av en interaktiv workshop där studenterna svarar på frågor och löser problem. Nobelpristagaren Carl Wieman och åtskilliga andra har experimentellt visat hur detta arbetssätt ger mycket förbättrade utbildningsresultat.

Denna insikt öppnar stora möjligheter även för små regionala högskolor att erbjuda en utbildning i världsklass genom att ersätta sina föreläsningar med MOOC:s och komplettera dessa med interaktiva workshops. Högskolor som ligger efter i denna utveckling hamnar snabbt i ett läge där deras studenter blir mindre attraktiva.

Därför behövs nu en samordnad insats både från svenska högskolor och regeringen att hitta ett smidigt sätt att validera och godkänna högskolepoäng från utländska MOOC:s. Om deltagande i dessa kombineras med lokala workshops eller seminariegrupper kan det dessutom vara en hävstång för att modernisera svensk högre utbildning och föra den närmare en internationell kunskapstopp.

Att en sådan reform skulle förvandla Sverige till en andra klassens nation, där man hänvisas till att sälja sitt arbete billigt, nämns inte med ett ord i artikeln. Fölster tala till en global elit, och han företräder multinationella företag som spelar ut länder mot varandra och som skattar där det är mest förmånligt. För dem är Sverige lika betydelsefullt som en fluga. Ett hinder på vägen mot världsherravälde. Om man hårdrad frågan. En sådan förändring är farlig, men den ligger helt i linje med tanken om effektivisering som problemlösningarnas moder. Liksom den instrumentella, och kallt människofientliga migrationspolitik som just nu debatteras intensivt (bland annat mellan Jonas Hassen Khemiri och Beatrice Ask). Förändringsprocesserna är många, och genomgripande. Alla drabbas, på olika sätt.

Vill vi ha en annan och bättre värld måste vi gemensamt arbeta för den. Stefan Fölster, Jan Björklund och Beatrice Ask arbetar för förändring. Och om den riktning de pekar ut för Sverige ligger i linje med din vision om en bättre värld behöver du inte göra något, bara följa med i den rörelse som växer sig allt starkare.

Förändringen är oundviklig, men dess riktning bestäms av alla vi tillsammans. Ansvaret är vårt, aldrig någon annans.