Kunskapsproduktion som är BÅDE effektiv och produktiv

Orden ger mitt liv stadga. Ord är tankar, innehåll som fått form. Läsa/skriva är det som hjälper mig genom det jag måste gå igenom, oavsett vad detta något är. Tankar kan inte bara stängas av. Tankar tränger sig på, liksom världen ständigt pockar på uppmärksamhet. Kultur kan ingen ta ledigt från, för den finns och verkar även i ledigheten. Kultur är liv, levt liv. Som vetenskap och arbete är kultur på det sättet fatalt, för om det krisar på jobbet drabbas kulturvetaren hårt. Och den som ser och förstår kultur blir dessutom lätt förfärad över det som sker, för man ser och förstår. Samtidigt som man tvingas leva med konsekvenserna av det som i grund och botten skulle kunna se annorlunda ut. Där är jag nu. Det är vad jag går igenom. Läsa och skriva är min medicin. Texter om samhället ger styrsel åt livet, och fördjupad förståelse för vardagen och samhället. Texter finns i överflöd. Och med åren har jag övat upp förmågan att veta var chansen att hitta något intressant är god. Under Strecket, i Svenska Dagbladet är ett sådant ställe. En plats att återvända till. Plötsligt händer det, där oftare än på andra platser. Idag är en sådan dag. Det handlar om resurshushållning, som får bli ämnet för dagen.

Rubriken till texten, som är skriven av Karin Brunsson (Företagsekonom), är; Effektivitet ger inte alltid önskad effekt. Den får mig osökt att tänka på Sveriges högre utbildning. Hur är den organiserad, och vad är dess mål? Brunssons artikel hjälper mig att sätta ord på tankarna. Och för en stund kan jag släppa mina problem, och lyfta frågan till ett lite mer principiellt plan. Det som sker handlar ju inte om mig, det är en struktur. Konsekvensen av den politik som förs. Fler borde läsa, och reflektera över följande. Om det är ett långsiktigt hållbart samhälle vi vill bygga, där det finns mångfald och där jämställdheten är väl utvecklad. För att nå dit måste man hushålla klokt med resurserna som finns och som man tar tillgång till. Kultur, samhällen och organisationer byggs av det som finns här, i och genom det som sker nu. Överallt, alltid.

Varje år får tiotusentals studenter vid svenska universitet och högskolor lära sig att skilja mellan begreppen effektivitet och produktivitet. Effektivitet betyder att göra rätt saker; produktivitet (eller ”inre effektivitet”) däremot att göra saker rätt. Studenterna får lära sig att effektivitet är viktigast, eftersom den organisation som bara satsar på produktivitet riskerar att producera varor eller tjänster som det inte finns tillräcklig efterfrågan på. För organisationer som vill bli långsiktigt framgångsrika räcker det inte med produktivitet; de måste fungera effektivt.

Förhållandet mellan effektivitet och produktivitet måste hanteras, vare sig man vill det eller ej. Ingen kommer undan den delikata situation som uppstår mellan det som är rätt, och det som görs rätt. Det är en komplex situation, en situation som kräver god analytisk förmåga. En situation som kräver att man kan hantera komplexitet. Dagens högre utbildning brottas med just detta problem. Vad är rätt, och hur ska det göras på bästa sätt? Inget är självklart, det vet alla. Ingen kan veta med bestämdhet, varken vad som är rätt, eller hur uppgiften ska lösas. Det vet alla som bara ägnat frågan/problemet en liten tanke. Och då kommer kulturvetarens kunskaper väl till pass. För hen är bra på att hantera komplexitet, och duktig på kritiskt tänkande. Det är kombinationen av dessa egenskaper, inte var och en för sig, som är det unika med kulturvetenskaplig kompetens.

Problemet idag, i den politik som driver landets forskning och högre utbildning, är att man väljer antingen eller, istället för både ock. Och man gör det för att man har fått för sig att så ska man göra. Men varför då, undrar jag? Vem har bestämt att sanningen, överallt, alltid, är formulerad i bestämd form singular? Ingen har bestämt det, det är bara så det är. Ett resultat av akademisk kultur, och maktkamp mellan olika ämnen. Det är orsaken till att det ser ut som det gör, och att förhållandet mellan olika ämnen ser ut som det gör. Det är även förklaringen till att vissa ämnen får större genomslagskraft än andra, och att vissa ämnen är mer prestigefulla än andra. Orsaken till att Björklund väljer en politik som helt och hållet är inriktad på effektivitet är denna kulturella övertygelse. Denna blinda tilltro till, ja till vadå? Till makten, ytterst. Tomheten.

Det är inte hållbart, och för att bryta mönstret och för att hitta en ny väg måste man oftare tänka både ock, och mer sällan antingen eller. Ett bra sätt att organisera utbildning är att kombinera effektivitet och produktivitet, samtidigt som man inser vikten av hantera komplexitet, istället för att eliminera den. Detta kräver en särskild kompetens. Kulturvetenskaplig kompetens. Och det är något jag tänkt på länge, och även fått chansen att jobba med under det senaste året. Kombinationen mellan Företagsekonomi och Kulturvetenskap. Det är en spännande kombination, en dynamisk relation som gynnar alla parter. För det vi har att hantera är gemensamma resurser. Pengar och personal, studenter. lokaler och kunskap. Alla med sina unika behov, förutsättningar och begränsningar.

Numera är det inte lika självklart att organisationer tjänar på att producera så mycket som möjligt till så låga kostnader som möjligt. Alla slags organisationer – företag, myndigheter och föreningar – måste ta hänsyn till vilken efterfrågan det kan finnas på de varor eller tjänster de tillhandahåller. I överflödssamhällen, lika väl som i samhällen där det råder brist på det mesta, har det blivit viktigt att skilja mellan produktivitet och effektivitet.

Om man utgår från att efterfrågan är den samma, oavsett om det handlar om lyxbilar, färdigmat eller kunskap, då är man illa ute. Ändå är det precis vad man gör idag. Allt i samhället behandlas på samma sätt, och målet är överallt: Effektivitet. Lösningen som alla använder sig av är att koncentrera sig på en sak, en enda sak. Men när man gör det i högskolesammanhang då leder det fel. Den enda vägen leder alltid fel i forsknings- och utbildningssammanhang, för det är komplexa verksamheter. Verksamheter där väldigt lite är givet på förhand. Användbar kunskap kan inte beställas fram. Den känns igen först när den finns där, och när sammanhanget och tiden är mogen. Kunskap är komplext, och därför behöver man kombinera, och hantera samtidigt, effektvitet och produktivitet. Framförallt måste man inse att innehållet i och definitionerna av begrepp som produktivitet eller effektivitet är givna på förhand. Innehållet blir vad vi gör det till. Det är ett resultat av kultur.

Argumenten för att det är bra för organisationer att hushålla med sina knappa resurser tycks uppenbara: de som slösar med knappa resurser förbrukar resurserna i onödan. Med god hushållning hade en del av resurserna funnits kvar. De hade kunnat användas till mer av det man redan har använt resurserna till eller för något annat vällovligt syfte. De hade kunnat sparas till ett senare tillfälle eller bevaras för all framtid. De hade kunnat skänkas bort till någon annan. När effektivitet definieras som att göra rätt saker på ett produktivt, resurssnålt sätt får begreppet moraliska övertoner. Det blir självklart att sparsamhet är en dygd.

Utgår man från att den enda vägen är den rätta vägen hamnar man som synes lätt i cirkelresonemang, och ut ur dem finns ingen väg. Detta menar Brunsson är vad som hänt på många ställen inom företagsekonomi. Både studenter och lärare utgår självklart och oproblematiskt från att sparsamhet är en dygd. Och man gör det med Björklunds goda minne, för i hans värld är högskolan en organisation som alla andra. Den skall spara pengar, för att det är bra och det enda rätta. Effektivitet är den enda vägen, det är alla övertygade om. Man är så pass övertygad om att man vandrar längs den rätta vägen att man inte bryr sig om att höja blicken för att se vart vägen leder. Och den som har gjort det. Kulturvetaren till exempel, som ropar; Hej, vänta lite. Stopp, låt oss reflektera lite. Får vi verkligen det vi vill om vi gör som vi gör? Finns det andra vägar som är bättre och vars mål är mer tilltalande? Hen blir betraktad som obekväm, alternativt galen. Den som vågar ifrågasätta kommer att få problem. Kulturvetaren tystas. Man skjuter budbäraren för att budskapet inte var det man beställt. Men kanske att man lyssnar på en Docent i Företagsekonomi? Jag gör det i alla fall, och läser hennes exempel och tankarna om problemen med stor behållning. Hon skriver följande.

Som analytiskt begrepp är effektivitet oproblematiskt, och det är också så det brukar läras ut till studenterna. Problemen uppstår när begreppet operationaliseras. Då blir det tydligt att effektivitet behöver en bestämning. Saker och ting är inte effektiva i största allmänhet; de är effektiva för någon. Därtill krävs en bedömning: någon måste bedöma vad som i en given situation är effektivt och vad som inte är det.

När effektivitet blir en fråga om avgränsningar och bedömningar blir det också besvärligt att lära ut. Många läroboksförfattare avstår följdriktigt från att ge klargörande exempel på vad som i enskilda fall ska betecknas som effektivt. I stället koncentrerar de sig på att lära ut instrumentell rationalitet. Det är det slags rationalitet som Max Weber kallade Zweckrationalität, en målinriktad och beräknande rationalitet, där det finns regler att lära ut för hur beslutsfattare ska resonera och bete sig.

Där är vi idag. Vi lever i och med, hyllar samfällt, en målinriktad, kallt beräknande rationalitet. Den enda vägen får inte ifrågasättas, det är viktigare än allt annat. Men kunskapen då, hur går det med den? Vem värnar innehållet i det som produceras så effektivt i landets högskolor och universitet? Är det bara jag som ser att vi är på väg käpprätt åt fel håll? Läs följande exempel, och fundera på vilket samhälle du vill ha? Vilken framtid skall vi sträva efter, egentligen? Är det självklart vad som är bra eller dåligt? Nej, därtill är frågan alltför komplex. Bara med en förståelse för detta, och med en väl utvecklad förmåga att hantera komplexitet, kan en sådan sak som kunskapsförsörjning i och för hållbarhet lösas på ett bra sätt, genom kombinationer mellan olika typer av kunskaper och kompetenser.

Då blir det också klart att produktivitet inte nödvändigtvis är en förutsättning för effektivitet. Tvärtom kan olika perspektiv innebära att lägre produktivitet kan bedömas leda till högre effektivitet. Några exempel illustrerar detta resonemang:

•När forskare talar om att organisationer behöver ha resurser för att kunna lösa interna konflikter och förnya sitt produktsortiment talar de om organisationer i allmänhet. Organisationer som har extra resurser – och inte bara nätt och jämnt klarar av sin aktuella produktion – har större möjligheter att klara externa påfrestningar och bli långsiktigt framgångsrika. (På engelska talar man om ”organizational slack”.) Lägre produktivitet ger allmänt sett högre effektivitet. För en enskild organisation, där produktivitet är en förutsättning för effektivitet, blir det dock attraktivt med en slimmad organisation, till exempel enligt managementkonceptet ”lean”. Långsiktig framgång förutsätter korsiktig framgång – och med lite tur kan enstaka organisationer ändå lyckas på sikt.

•När svenska Posten år 2009 argumenterade för att det blev effektivare om 527 brevlådor monterades ner i Stockholm var det sin egen produktivitet företaget hänvisade till. Visserligen argumenterade Posten för att färre postbilar och mindre bilkörning för att tömma lådorna också var bra för klimatet, men man tog inte hänsyn till brevskrivarnas situation. För dem hade ett mindre produktivt postverk kunnat vara effektivare. (Och för klimatet hade det antagligen varit bäst om Posten hade tagit bort samtliga brevlådor, inte bara i Stockholm utan över huvud taget.)

•När en inspektör på ett äldreboende klagar över att måltiderna har blivit för effektiva har hon också ett annat perspektiv än organisationens. Inspektören tycker att måltiderna går för fort. Det blir slamrigt och otrivsamt när personalen börjar diska medan de gamla fortfarande äter. Inspektören vill uppenbarligen se lugn och trevlig samvaro under måltiderna som ett kriterium på effektivitet. Även i detta fall skulle sämre produktivitet – långsammare servering och avdukning – leda till högre effektivitet. Vad inspektören fann var i stället organisationens syn på effektivitet, som innebar att ju förr måltiderna var överstökade, desto bättre. Då leder hög produktivitet till hög effektivitet: personalen och de äldre får tid att göra annat än att servera måltider och äta.

•När journalisten Maciej Zaremba hittar orimliga produktivitetsberäkningar och konstiga effekter av nya styr- och organisationsformer (new public management) i sjukvården utgår han från ett patientperspektiv, snarare än ett sjukhus- eller landstingsperspektiv. Då blir det inte självklart att hög produktivitet leder till hög effektivitet; tvärtom skulle det nog vara effektivare om sjukvården inte var så produktiv – och över huvud taget mindre inriktad mot ekonomiska incitament. (Av Zarembas artiklar i Dagens Nyheter framgår att man även inom vården gör olika bedömningar av vad som är effektivt.).

Exemplet skulle kunna vara en högskola också, för det är samma grundproblematik man brottas med där. Hur skall ekonomin lösas på effektivast möjliga sätt, samtidigt som produktiviteten är den bästa möjliga? Ett komplext problem, utan givna svar. Det enda man kan veta är att det inte finns ett enda svar, det bästa. Det är en omöjlig dröm. Ändå är det den vi jagar efter, och alla som ser problemen och pekar på dem försöker man utrota. Fast faktum kvarstår, och vi får alla leva med konsekvenserna.

Mot ett renodlat organisationsperspektiv – den unika organisationens, Postens, äldreboendets eller sjukvårdens – står perspektiv som även inkluderar en eller flera intressenter, som ägare, kunder eller patienter. Men för organisationer är organisationens bästa den värdering som organisationens medlemmar ska utgå från. Redan Fayol framhöll att företagsledare måste vara beredda att fatta obehagliga beslut och till exempel säga upp en trogen medarbetare som tidigare varit till stor nytta för företaget, men som inte lägre klarar sina uppgifter. Hundra år senare resonerar chefer på samma sätt. De motiverar uppsägningar med att de tänker på sin organisations framtid i första hand och kan använda det positivt laddade ordet effektivisering som argument för neddragningar, nedläggningar eller outsourcing av verksamheter till fattiga länder.

Samhället är som bekant alla vi, tillsammans. En enskild organisation kan göra sig av med sina anställda, kan driva effektiviteten till max. Men det handlar bara om att lämpa över problemet till någon annan, om man ser på saken utifrån ett samhällsproblem. Och det är väl det som är frågan eller problemet som vi har högskolor och universitet för att lösa. Hur organiserar vi utbildningen och forskningen för att på effektivaste och mest produktiva sätt möjligt tillgodose samhällets behov av kunskap. Vad är rätt sak att göra, och hur gör det på bästa sätt?

Jag vet inte, men jag vill gärna vara med i arbetet med att lösa problemet. Jag vet att jag har kunskaper och kompetenser som är användbara, och jag har tålamod att och är prestigelös nog för att samverka med människor som har andra kunskaper, andra preferenser och som kommer från andra kulturer. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas, genom samverkan, och i en öppen och konstruktiv andra där behovet av gemenskap betonas. Vi är alla mitt i det som sker, tillsammans. På gott och på ont, och oavsett hur vi ser på saken.

Konsekvenserna av det vi gör idag får vi alla leva med imorgon. En sak vet vi, och det är att den enda vägen leder fel. Läs Karin Brunssons Under Strecket, så förstår du problemet bättre. Lösningen får du dock inte, den skapar vi gemensamt.