Tillit och ökade marginaler är en förutsättning för lärande

Just nu fokuseras det på skolan. Det är bra, för det är där som förutsättningarna för allt annat växer fram och förädlas. Skolan och resten av utbildningssystemet är navet i ett välfungerande och demokratiskt samhälle. Viljan att veta är en kraft som bygger samhällen och som borgar för hållbarhet. Kunskap är dock en färskvara, och den går inte att lägga på hög. Kunskap måste underhållas för att vara relevant och levande. Kunskap är inget i sig och går bara att värdera genom hur den används. Även om skolan står i fokus är det inte alltid dessa aspekter av skolan som debatten handlar om. Därför blir jag glad när jag läser DN Debatt idag.

Under de senaste åren har lärarrollen förändrats. Lärare ska göra mer av allt och uppdraget detaljregleras alltmer. Skoldebatten har inte tagit sin utgångspunkt i lärarnas kunskaper och erfarenheter och det som forskningen säger fungerar i skolans vardag. Att lärare nu tar plats i diskussionen om skolutveckling är utmärkt. Oavsett hur vi ser på enskilda politiska förslag, är vi överens om att svensk skola och svensk skolpolitik måste börja ta till vara kraften hos lärarna. Vi måste i betydligt större utsträckning känna tillit till lärarnas kompetens.

Vackra ord och fina tankar. Tillit till lärarnas kompetens, det tror jag också är en väg fram. Men det är en svår väg, och det räcker inte med ord. Det krävs handling, och det krävs radikala åtgärder. För lärarrollen har förändrats oerhört mycket under de senaste åren, och förändringstakten har ökat. Friheten att utgå från det som händer här och nu för att utveckla kunskap, den har kringskurits allt mer, i takt med att new public management har implementerats i skolans värld. Kunskap går inte att mäta. Därför är det enda samhället kan göra att lita på lärarna och dem som forskar. Paradoxalt nog är skolan en verksamhet som försämras och förlorar i kvalitet ju mer de kvalitetssäkras. Hårdare kontroll, och mer detaljerade planer och uppföljningar, leder till sämre kunskap. Enda vägen att bryta mönstret är att lita på lärarna, och att ge dem friheten att utforma sitt arbete helt efter eget huvud. Bara så kan de bli till goda förebilder, som eleverna och studenterna kan se upp till och försöka efterlikna. Kunskap uppstår i relationer, mänskliga relationer.

Kunskap är inget som går att planera för, det enda man kan göra är att arrangera för lärande. Kunskapen och lusten att lära kan bara lockas fram. Det är en ömtålig kraft, som kräver tid, tålamod och tillit. Plötsligt händer det, och ingen kan på förhand veta om, när eller var kunskapen uppstår, eller lusten att lära kickar in. Tillit, att det ordet dyker upp i skoldebatten ser jag som ett gott tecken. Men som sagt, om det bara blir ytterligare ett fint ord som används för att locka väljare, då är det inget värt. Som sagt, skolan behöver en radikal omorganisering. Skolan behöver göras till en nationell angelägenhet. Därför är det glädjande att läsa dagens Brännpunkt, som också handlar om skolan.

Ett nationellt finansieringssystem för svensk skola skulle få betydande effekter rakt in i klassrummen. En skola där det finns många elever med en viss bakgrund skulle direkt få mer resurser – oavsett var skolan ligger, vilken politisk majoritet som styr kommunen eller hur många friskolor det finns i regionen. En sådan koncentration av resurserna möjliggör direkt det som har avgörande betydelse för eleverna; mer lärartid.

Eleverna kommer att få ökad tillgång till sina lärare, genom att dessa kommer att kunna ha mindre klasser. Lärarna får reella tidsmässiga förutsättningar att analysera varje elevs kunskapsutveckling och ge varje elev verkligt framåtsyftande feedback. Det ger varje elev förutsättningar att nå skolans mål.

Skolan är allas angelägenhet, inte ett särintresse bland andra. Skolan ska därför vara statlig. Det är enda sättet att skapa en plats där lusten att lära växer sig stark och kan underhållas. Lärare och forskare är yrken som kräver tillit för att lyckas. Lärande och kunskap kan inte piskas fram, bara lockas. Och om lärarna piskas att prestera något på förhand detaljbestämt, eller om lärare skall kontrollera och följa upp, då hamnar ansvaret för verksamheten på fel plats. Det är i klassrummet och forskningen som lärande och kunskap utvecklas, inte på ledningsnivå. Därför är new public management förkastligt, för det bygger på ett hierarkiskt top-down-tänkande. Lärande och kunskapsutveckling växer underifrån. Här på bloggen finns en serie poster som handlar om rhizom, vilket är en tankemodell som utvecklats för att hantera organisering som växer underifrån. Det är vad som behövs i skoldebatten, lite mer rhizomatiskt tänkande. New public management är motsatsen till detta.

Två problem står skolan inför, och om dessa löses kan Sverige bli en kunskapsnation igen. Det första problemet är den bristande tilliten till lärarna som dagens administration visar. Skolan måste vara en plats med högt i tak, och enda vägen fram är slopade kontroller, inte hårdare. Om vi inte kan lita på lärarna, vem kan vi då lita på. Kanske är det där skon klämmer? Har vi månne byggt ett samhälle där ingen litar på någon, ett samhälle som kontrollerar allt och alla? Ett samhälle som är stängt, och som tar död på allt vad nyfikenhet och lust att lära heter? Skolans fokus på pengar och det ekonomiska utfallet är en delaspekt av detta. Idag förväntas lärarna uppnå ekonomiska mål, och kunskapen ses som en formalitet. Man får det man beställer, och är det en skola med budget i balans man vill ha, då är det vad man får. En skola där kunskapen sätts i första rummet kräver andra visioner, och tillit.

Det andra problemet är den sjunkande läskunnigheten i landet. Det är ett mycket allvarligare problem, för det är inte isolerat till skolan. Här måste alla ta ansvar. Föräldrar kan inte överlåta ansvaret för läsandet på skolan. Läsande är en färdighet som måste övas och underhållas ständigt. Och det kräver tid, tålamod och tillit. Det finns inga genvägar. Allt hänger ihop.

Båda problemen kan kokas ner till ett: Samhällets fokus på pengar och ekonomi. Fram till någon gång runt 1980 var pengar ett medel för att uppnå andra mål, men sedan dess har det varit ett mål i sig. Ett samhälle som har som viktigaste mål att hålla sin budget är ett torftigt samhälle. Det blir ett samhälle där kunskap ses som en kostnad, inte en investering. Tid för läsande och lärande förvandlas till marginaler som kan skäras ner, i effektivitetens namn. Där och när ekonomin blir ett mål kommer kunskapen och läsandet, liksom lärandet att utarmas.