Dagens Nietzsche, om kunskaps- och kulturförnekelse

Samhälle, kultur, vetenskap, hur fantastiska och obegripliga dessa skapelser än kan tyckas vara är de av människor skapade. Resultatet av mänsklig interaktion, överallt. Det är vad vi har att göra med och måste hantera, alltid. Människans värld börjar och slutar med människan. Hur mycket den tanken än förnekas är den ett faktum. Och förnekas gör det, överallt. Även förnekelsen förnekas, så till den milda grad att även när fakta ligger på bordet väljer man oftast att ifrågasätta budbäraren, heller än att ändra uppfattning. Drömmen om en perfekt värld eller en evig sanning som ligger där och väntar i världen, för oss människor att upptäcka är stor, stark och utbredd. Den drömmen eller övertygelsen tränger sig mellan oss människor och världen vi bebor och har att hantera. 

Det är synd om människorna, skrev Strindberg. I pjäsen Ett drömspel upprepas frasen, det är synd om människorna. Och jag håller med, det är synd om människorna, av den enkla anledningen att vi sällan förstår vårt eget kollektiva bästa. Det är synd om oss människor, för att vi inte förstår det självklara och mest fundamentala av allt: Att vi är utkastade i världen och utlämnade till oss själva. Insikten om detta är inte min, och den är inte ny, men den behöver upprepas, och därför gör jag det här och nu. Läs till exempel Strindbergs förord till pjäsen.

Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. - Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen konsekvens, inga skrupler, ingen lag.

Kloka ord. Jag är kanske en drömmare, sjöng John Lennon, men jag är inte den enda. Kunskapen finns där, insikten om att alla värden är av människa skapade. Ändå finns det en sådan enorm kraft i förnekandet av denna sanning, ändå upprepas lögnen och görs därigenom till en sanning. Till exempel när nya ledamöter till bolagsstyrelser ska rekryteras. När valet ska motiveras, då dyker den upp lögnen, förklädd till sanning. "Vi rekryterar efter kompetens, inget annat." Jo, visst gör man det. Man tror i alla fall det, men det är självförnekelsen som talar. Vad är det för kompetens man söker egentligen? Rekommenderar varmt Carlolina Neuraths krönika i SvD, där hon skriver följande.

Börsbolagens styrelser är högst ansvariga för bolagen. Att sitta i en styrelse ska gå ut på att ställa frågor om affärer, diskutera strategier men framför allt vara ett kritiskt kontrollorgan. Det behövs varierad kunskap och integritet. Det skulle vara intressant att höra hur man motiverar att den varan främst finns hos ett gäng män i samma åldersintervall och liknande karriärer.

De flesta är nog överens om att det vore bäst att undvika lagstadgad kvotering för att få mer jämställda styrelser och ledningar. De flesta är nog också överens om att den som är bäst lämpad för uppdraget ska ha det. Inte den med bäst kontaktnät eller den som redan har fått in en fot i rätt sfär.

Det brukar heta: ”Vi rekryterar bara på kompetens”. Det är inte ett särskilt kompetent uttalade från den som ansvarar för en styrelse där sju av åtta är män. Den bristen på kompetenta kvinnor kan det omöjligt finnas.

Varför ser vi inte? Varför tar vi inte in kunskapen som ligger där, mitt framför ögonen på oss? Det är för att människan är en kulturförnekande, kulturell varelse. Det är synd om människan, för människan vill inte se detta livets faktum och odlar därför sin förnekelse och upphöjer den till sanning. Strindberg visste, liksom Nietzsche, att det är synd om människan. Det mänskliga är bara allt för mänskligt. Samhälle, kultur, vetenskap, sanning är liksom meningen med livet skapat, av människor. för människor.

Det fullkomliga får inte vara tillblivet. - Inför allt fullkomligt har vi vant oss att inte undra hur det blivit till, utan glädja oss åt dess existens som om det genom ett trollslag skjutit upp ur marken. Förmodligen står vi på den punkten fortfarande under inverkan av en urgammal mytologisk upplevelse. Vi upplever det nästan (till exempel i ett grekiskt tempel som i Paestum) som om en gud en morgon lekande lätt byggt sig en boning av dessa oerhörda tyngder: andra gånger som om en själ plötsligt trollats in i stenen och nu söker tala genom den.

Vi upplever det nästan, ja så är det. Alla upplever det inte så, men nästan alla. Och så kan lögnen hållas vid liv, och kritikerna kan ifrågasättas. Tvärsäkerhetens logik och makt är stor. Agnositkerns övertalningsförmåga må vara stor, men argumenten är svaga och därför kommer sådana insikter alltid att framstå som svagare. Men det är just för att de är som de är, inte som människan vill att de ska vara. Bolagsstyrelser består av män för att män är mer kompetenta än kvinnor, det är konsekvensen av rådande övertygelse. Men det är en sanning som få skulle skriva under på. Självförnekelsen och skammen över människans ofullkomlighet tvingar oss att kollektivt acceptera det ofullkomliga, för att det är bättre att leva i en kollektiv lögn än att konfronteras med verklighetens kyla och avsaknad av fundament. Detta vet konstnären att exploatera, liksom män, politiker och andra makthavare. Det viktiga är inte att ha rätt, det är att få rätt.

Konstnären vet att hans verk får sin fulla verkan bara om det kommer oss att tro på en improvisation, en mirakulös plötslighet i tillblivelsen; och därför hjälper han förstås den upplevelsen på traven genom att i sin konst införa element av inspirerad oro, av blint trevande oordning, av något lystrande och drömmande i skaparaktens början, som skall lura åskådaren eller lyssnaren att tro på det fullkomliga som något framsprunget. - Det säger sig självt att det åligger konstvetenskapen att bestämt gendriva denna illusion och påvisa de felslut och ovanor hos intellektet som kommer det att fastna i den fälla konstnären har gillrat.

Det åligger vetenskapen att avtäcka slöjan som vi människor håller upp framför ögonen på oss. Ändå gör vi precis tvärt om, vi arrangerar vetenskapen efter människans bild av hur hur det borde vara. Kulturvetaren, som verkligen vill förstå vilka förutsättningarna för mänskligt liv är, som vill undersöka hindren och möjligheterna för kollektivt liv, betraktas av akademin, av politiken och av makthavarna i samhället som en pessimistisk dysterkvist som bara vill förstöra. Det är synd om människan, som inte ser sitt eget bästa, även när det läggs ut framför ögonen på honom, för det är av hävd och ohejdad vana framförallt män som har problem med sanningar som inte stämmer överens med den karta man bestämt skall gälla.

Den som inte tror mig kan fundera lite över följande exempel på mänskliga, allt för mänskliga handlingar som maskeras till sanning inom ramen för kulturen. Hästköttsskandalen tvingade oss att inse att maten vi köper inte kommer från Källby eller Bjuv, även om det är vad som står på paketen. Det är inte ens oxkött i rätten, fast det är vad som utlovas av företagen som nu läxar upp sina underleverantörer. Men hur är det med grisarna, till exempel. Hur har de levt sina liv fram till slakten? Ett vidrigt liv, om man ska tro Bo Algers, professor i husdjurshygien vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

Det är kött från sådana grisar från Ungern, Danmark och andra länder som Coop, Ica och Axfood frestar med i sina annonser om billig fläskfilé. Det är kött från sådana grisar som Findus stoppar i sina produkter och som Ikea låter Dafgårds göra köttbullar av. Köttbullar som gjorts från djur som föds upp under förhållanden som är undermåliga och olagliga i hela EU. Detta gör man väl medvetna om att det är olagligt kött man köper och bereder.

Att sedan Ikea världen över serverar dessa köttbullar som ”svenska” är ett hyckleri utan like och ett hån mot de svenska bönder som verkligen lever upp till samhällets krav på en anständig djurvälfärd. Ikeas ”svenska” köttbullar gör mig kräkfärdig!

Kvalitet kostar pengar, det är en sanning som inte går att kringå. Hur mycket människan än vill är det ett faktum att man får vad man betalar för, hur tvärsäkert försäljaren än försöker ge sken av något annat. Kunskap kostar också pengar, liksom god journalistik. Vetenskap är liksom journalistik frukten av mänskligt arbete. Stefan Melesko skriver om detta ämne i dagens SvD.

Hur ska denna hårt ansatta resursram ge utrymme för kvalitetsjournalistik? Normalt utgör de redaktionella kostnaderna cirka 25 procent av morgontidningens kostnadsmassa.

Vill vi ha en kvalificerad journalistik, så måste vi se till att intäktsramen är tillräckligt stor. Enbart annonsintäkter räcker inte. Och tidningarna har inte ens försökt tala om att det behövs resurser för att skapa den journalistik som är nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Men det behöver inte vara för sent. Ett kvalificerat redaktionellt innehåll blir knappast billigare bara för att det framställs för distribution via en plattform med en eller flera digitala kanaler.

För att tidningsföretagen långsiktigt ska överleva och få utrymme för kvalitetsjournalistik, så måste de överbrygga klyftan till konsumenterna och skapa större tillit och förståelse för branschens sätt att fungera. Annars kommer möjligheten att skapa värde vara begränsad. Det behövs nya kreativa sätt att interagera med konsumenterna och annonsörerna.

Människan kan ihärdigt förneka fakta, men ingen kommer undan konsekvenserna av det liv vi alla delar. Samhället är resultatet av det vi gör, inte det vi vill. Det är synd om människan, men bara så länge som människan väljer att förneka sig själv kunskaper som finns där mitt framför ögonen på oss alla.

Det är synd om människan, för att människan är människa. Kan vi bara acceptera detta och bita huvudet av skam då ligger vägen vidöppen för ett nytt och bättre samhälle. Det är liksom det vi har nu, mänskligt alltförmänskligt. Kulturvetenskapen kan hjälpa oss att inse detta och förfogar över verktyg för att hantera insikten, men så länge som kulturvetenskapen motarbetas kommer världen att vara en plats fylld av självförnekande, människoföraktande (sannings)drömmare. En annan värld är möjlig.