Ett ögonblick

Glädjen är borta. För första gången känner jag så, att glädjen över att få åka till jobbet inte finns där. Överfalls av känslan, varför ska jag bry mig. Arbetsgivaren bryr sig uppenbarligen inte, inte om något annat än ekonomin. Och som det verkar ser det likadant ut i vården. Mina 20 år i akademin har inte alltid varit en dans på rosor, men hela tiden, även genom jobbiga perioder, har det funnits en grundglädje att hämta kraft och inspiration från. Kunskapen, det hedersamma uppdraget, har givit mig kraft att orka. Stoltheten över att få syssla med kunskapsproduktion. Den har hela tiden funnits där. Nu är den borta, och kvar finns bara en enda stor känsla av besvikelse. En helt ny känsla. I akademin vill säga. För känslan som sådan är jag plågsamt bekant med. Känslan av att det man jobbar med inte betyder något, att tiden man lägger ner på det man gör är bortkastad.

Kanske kommer känslan tillbaka, kanske inte. Kanske kommer glädjen tillbaka, men den kan lika gärna vara borta för alltid. För akademin har förändrats. Kunskapen har förskjutits allt mer i bakgrunden, till förmån för ekonomin. Det ser likadant ut i vården. Enda skillnaden är att där är riskerna högre, och konsekvenserna mer kännbara och tydliga. Dåligt utförd vård, på grund av påtvingad stress och avsaknad av marginaler, kan leda till döden. Dåligt utförd undervisning, av precis samma skäl, leder inte omedelbart till något annat än klagomål från ambitiösa studenter. Härigenom kan kunskapen i samhället komma att utarmas, utan att någon inser hur långt det går och hur illa det är ställt. Så länge ekonomin är ordning är allt frid och fröjd. För så är det bestämt, att om budgeten är i balans finns inga problem. Det är budskapet från ansvariga politiker, och den som klagar på förhållandena. Den som ser riskerna och som oroar sig. Den riskerar att pekas ut som problemet. Så tystas effektivt all kritik, och fasaden som döljer tomheten där inne i vården, skolan och den högre utbildningen, kan fortsätta att ge sken av att det inte finns någon som helst anledning till oro.

Glädjen är borta. Den har ersatts med tomhet, oro och en känsla av att det snart är för sent att göra något. Kämpar med hoppet om att det ska vända, att ljuset i tunneln ska visa sig. Just nu är det emellertid mörkt som i graven. Den som har pengar och makt lever dock livets glada dagar, på alla andras bekostnad. För så fungerar det när allt fokus ligger på ekonomin, då är allt frid och fröjd, om bara siffrorna i bokföringen är på plus. Eftersom det är det enda man intresserar sig för, och eftersom man utgår från att allt annat följer automatiskt om bara budgeten är i balans, kan ansvariga vifta bort all kritik. Kritikerna pekas ut som osolidariska, bråkmakare, kommunister eller andra epitet. Men vem är det som bryr sig egentligen, och om vad bryr man sig?

Jag förstår att det inte går att ösa pengar utan kontroll över alla verksamheter. Jag inser lika väl som alla andra att ekonomin är grunden i det system som samhället valt för att administrera livet och vardagen för medborgarna. Men till skillnad från ansvariga politiker ser jag inte ekonomin som målet, utan som medlet. Jag vill rikta fokus mot innehållet, istället för mot ytan. Jag uppriktigt sagt rädd. Rädd för vad som ska hända nu. Kommer glädjen att återvända, finns det hopp. Eller är allt nattsvart? Just nu har jag ingen aning. Jag lever på hoppet, och tar en dag i sänder. Mår skit, men måste ändå prestera. För att jag har ett kontrakt med samhället som jag aldrig kommer att bryta. Lever på hoppet om att allt kan vända, lika fort som hopplösheten visade upp sitt fula tryne här i förra veckan. Läser om en intressant fotoutställning, på Fotografiska i Stockholm. Man ställer ut 250 bilder av Henri Cartier-Bresson.

Kan allting i vårt liv hänga på ett enda ögonblick? Kärlek, hälsa, karriär? Den franske kardinalen de Retz menade på 1600-talet att allt, politiken inräknat, har sin avgörande stund. En bråkdels sekunds oaktsamhet och det rätta tillfället har gått oss förbi.

Ett ögonblick, och allt är förändrat. Två skott på Sveavägen och inget är sig likt. Självklart kan det vända igen, lika fort. Känslan av glädje kan återvända. Så klart är det så. Men just nu är det nattsvart. Just nu är varje dag en kamp. En kamp med inspirationen, rörande sådant som gjorts av glädje och med en inspiration som bara funnits där. För att jobbet har känts viktigt. För att jag trott att att det jag gjort har varit uppskattat. Nu känns det inte så. Att läget var allvarligt har varit känt sedan länge, och jag har levt under press i över ett år. Så när beskedet kom, då var det som att klippa av en gummisnodd. Som att sticka hål på en ballong. En vision krossades. Ett ögonblick. Kanske kan en tur till Stockholm råda bot på allt. Kanske ...

Uttrycket ”det avgörande ögonblicket” har i moderna tider förknippats med mästerfotografen Henri Cartier-Bresson (1908-2004). Fotografi är att trycka ner fingret på utlösaren i rätt ögonblick, var hans definition. Enkelt och oändligt svårt på samma gång. Det rätta ögonblicket (grekernas kairós) kan nämligen varken räknas ut eller förutspås. Oftast vet vi däremot när det har gått förlorat. Att fotografera är ett tillstånd, en fråga om öppenhet och en förmåga att glömma sig själv, förklarade Cartier-Bresson i en intervju för John Berger. Han beskar aldrig sina bilder utan komponerade dem i sökaren. Det som räknas i ett foto är dess helhet och enkelhet, menade han och citerade Cézanne: ”När jag börjar tänka är allting förlorat.”

Jag ser här en definition av kultur, och bestäm,mer mig för att detta citat får bilda utgångspunkt för det tal jag ska hålla om en stund här. Uppdraget är att inleda ett heldagsarrangemang, att inspirera och öppna upp för ny-tänkande. Rubriken är: Frigörande tankar med Eddy Nehls. Måste fixa det. Tänker fixa det. Ingen ska kunna beslå mig med att inte göra mitt jobb.

Klart jag fixar det. Jag har förberett mig i över 20 år på just detta.