Språket är det som skiljer människan från resten av djurvärlden. Språket är vårt, aldrig mitt. Språket preciserar tanken, och tanken preciserar språket. Det handlar om en ömsesidig process av tillblivelse. Jag blir jag när jag samtalar och när jag skriver och blir läst. Jag är mitt språk, och språket är mitt. Tvingas tänka på det, ofta. Kan aldrig bara skriva det som kommer upp i mitt huvud, för jag kan aldrig lita på att det jag tänker är det samma som det som blir skrivet. Dyslektikerns dilemma, ängsligheten över att aldrig kunna lita på språket, varken det skrivna eller lästa. Och samtidigt den befriande, jublande känslan av att trots allt kunna få till en text som läses, och till och med uppskattas av någon annan. En ständig kamp. Det är mitt liv, med orden och språket.
Oroas över vad som håller på att hända, och sörjer över den krympande tiden som finns för skrivande, tankeutveckling och språklig omsorg. Allt oftare möter jag texter som inte håller måttet, obegripliga texter, omständliga texter, texter som svämmar över alla bredder, eller texter som komprimerats till ointagliga borgar av instängd mening. Glädjen över att hitta en vacker text och tillräckligt med tid att förlora sig i den är obeskrivlig. Är en värdefull gåva. Det är ett av livets största glädjeämnen, ett vackert språk och möten med människor som lägger sig vinn om att uttrycka sig sig väl. Författare som faktiskt läser, och som läser sina egna texter, noga. Författare som bryr sig om hur de blir lästa och vad som faktiskt står på det papper eller i den fil de lämnar ifrån sig. Känns som det är ovanligt idag, men det kanske bara är jag som höjt min preferensnivå.
Vill inte ge sken av att jag är bättre, eller att jag skulle skriva vackrare än andra. Jag kan inte avgöra det, saknar den förmågan. Men just för att jag lider av dyslexi, om än i en mildare form, uppskattar jag texter som har en rytm och en melodi och som inte är allt för tillkrånglade. Texter som som läsaren flyter igenom, texter som inte bjuder motstånd. Det är vad jag själv strävar efter att författa, men jag kan aldrig slå mi till ro. Kan aldrig känna mig helt säker på att det är vad jag själv lyckats åstadkomma. Därför skriver jag ofta, och mycket, för att hålla förmågan vid liv, för att smida medan järnet är varmt. Och tacksamheten över att bli läst och nå ut med mina tankar, den känner inga gränser. Flyktlinjer är min oas i tillvaron, en plats där jag har kontroll och där jag kan och får tänka och skriva precis som och vad jag vill. Överallt annars känner jag mig kontrollerad, övervakad och instängd.
Mer eller mindre obegripliga texter kommer ständigt i min väg, och som lärare/forskare har jag ingen möjlighet att värja mig. Vissa texter måste jag ta mig igenom, även om texten är fylld av obegripligheter, oklara syftningar, ofullständiga meningar och upprepningar. Och jag tänker här både på texter som skrivits av studenter och av kollegor. De finns överallt, författarna som inte själva verkar läsa det de skriver. För om de gjorde det skulle de skämmas, över vilken bild de ger av sig själva. Jag brukar säga till studenterna att om ni ställer er framför spegeln när ni ska möta någon betydelsefull människa för första gången, om ni bryr er om hur andra ser på er, då är det EXAKT samma sak med språket. Om ni inte ens själva vill läsa texten som ni ska lämna ifrån er, varför tror ni att någon annan ska vilja göra det?
Dagstidningarna har för länge sedan avskaffat korrekturläsare, och allt fler litar allt oftare till datorns rättstavningsprogram. Det leder till förflackning, och till utarmning av språket. Det skrivs mer än någonsin och uppfinningsrikedomen är enorm. Språket är dynamiskt och utvecklas ständigt. Språket som sådant kommer aldrig att dö, men i takt med att OMSORGEN om det skrivna ordet minskar, utarmas tanken och den kulturella förmågan att uttrycka sig och upplevelserna som alla tvingas göra och gör i en allt snabbare takt.
Språket och tanken hänger ihop, är två sidor av samma sak. Och om allt mindre omsorg om och möda läggs på att vårda språket. Om utvecklingen går allt för fort, kommer allt fler att förlora allt mer av sina mänskliga förmågor. Språkliga klyftor blir till kilar som drivs in i kulturen och splittrar befolkningen. Kulturen och språket hänger liksom språket och tanken ihop. Omsorgen om språket avspeglar sig i kulturen. Vi får den kultur och det språk vi "betalar" för, i form av möda och tid.
Paradoxalt nog skrivs detta lite på språng. Ser att klockan går, och inser att jag måste avrunda här. Återkommer kanske lite senare idag. För detta är en ovanlig dag. En dag då jag har lite mer tid än vanligt. Tyvärr har jag också mer småuppgifter att hantera än vanligt. Men då jag själv bestämmer när jag gör det jag ska och måste finns alltid tid för lite eget skrivande. Klarar mig inte utan det. Behöver det, dels för att inte förlora förmågan att skriva, dels för att kunna tänka.
Jag blir jag genom orden och mina läsare. Tack för att ni finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar