Orsaken till att jag skriver om det jag tvingas igenom just nu är inte personlig, det är inte det primära skälet även om det känns bättre när jag får sätta ord på det. Huvudskälet till att jag skriver är att jag vill förmedla en bild av det som sker på insidan av Sveriges högsta utbildningsinstans. Sveriges kunskapsvagga, den plats varifrån vetandet emanerar eller i alla fall kanaliseras ut till folket. Akademin, där forskning är vardag och beprövad erfarenhet det högsta goda. Om den platsen, och om det som sker där just nu, över hela linjen, på alla lärosäten i Sverige, vill jag skriva. Jag vill visa skattebetalarna hur deras pengar används, hur kapitalet förvaltas. Jag skriver för att jag oroar mig. Det som händer just nu drabbar inte bara mig, och det som händer mig är inte viktigt i det stora hela.
Akademin ska bantas. Antalet utbildningsplatser ska minskas. Färre potentiella studenter ska få chansen att läsa på högskolan. Och skälet till det är att det antas driva kvalitet. Om efterfrågan ökar, och det gör den om färre har möjlighet, då ökar kvaliteten. Det är ideologin bakom reformen. Om det verkligen fungerar så är högst tveksamt. Utbildning är en komplex verksamhet, och alla är olika, tar till sig kunskaper och lär på olika sätt. Det finns ingen universalmodell som man kan tillämpa. Och när utbildning bedrivs av lärare som känner osäkerhet på om de ska få behålla jobbet eller ej, då går det självklart ut över kvaliteten.
Om och när en högskola ska dra ner, då tar det tid. Och processen är komplex. Man kan inte sparka folk hur som helst, först måste arbetsbrist konstateras. Över den processen har ingen fullständig överblick, och konsekvenser sprider sig som ringar på vattnet. Därför drabbar osäkerheten långt fler anställda än antalet som ska sägas upp. Få kan känna sig trygga, och alla andra tvingas fundera. Mycket fokus tas på detta sätt från kärnverksamheten. 20 procent ska sparas på min arbetsplats, och personal är det man kan spara på. Några är på väg att pensioneras, men övertaligheten kan inte lösas på det sättet. Kunskaper och kompetens är inte fördelat i en organisation på det sättet. Ledningen tvingas säga upp duktiga människor, mitt i karriären också. Det sprider så klart oro i organisationen. När det uppenbarligen inte är någon garanti att man är docent, då kan i praktiken alla drabbas.
Verksamheten skall löpa på som vanligt. Kvaliteten får inte bli lidande. Eftersom många har uppsägningstider på upp emot ett år, och eftersom arbetsbrist är svårt att identifiera och skaffa sig överblick på, tar processen tid. Och fram till den dagen då namnen på dem som får gå presenteras lever hela organisationen med osäkerheten, som går ut över forsknings och undervisningskvaliteten. Studenterna blir lidande när lärarna inte kan lägga allt fokus på kunskap och kvalitet. När man inte vet om man får fortsätta föreläsa på en kurs, då finns färre incitament att skapa kvalitet. Och då har jag ändå bara berört lärarna och forskarna som stannar kvar på arbetsplatsen. Den som kan se om sitt hus, den som har andra möjligheter, tar ofta dem. Nyckelkompetenser kan sluta, om osäkerheten blir för stor. Det löser ju en del av övertaligheten, men till ett högt pris. För utbildningsinstitutionen som helhet dräneras på kompetens och erfarenhet.
Vad man inom akademin, på uppdrag av landets forsknings- och utbildningsminister, sysslar med, är kapitalförstöring av gigantiska mått. Statens kostnad för att utbilda en Docent är mycket stor. Det är inget man snyter ur näven. Först grundutbildningen, som man nu sparar på, sedan forskarutbildningen som innebär fyra år där staten betalar lön, sedan åren som lärare/forskare som krävs för att meritera sig. Och i mitt fall gick högskolan in och betalade mig lön i några månader för att underlätta processen. Det handlar sammantaget om enorma summor. Pengar som man nu riskerar att kasta i sjön. Och det är bara kostnaderna för en enda lärare/forskare. Lägg därtill oron bland lärarlaget, risken att duktiga forskare slutar och kvalitetsminskningen i landets högskoleutbildningar, det faktum att väldigt många fler drabbas an konsekvenserna, än dem som i slutändan får gå. Det handlar om mycket pengar, som hade kunnat användas för att stärka kvaliteten på andra sätt, i väntan på pensionsavgångar och naturliga omflyttningar. Att utbilda kommande generationer, och att forska, det är inte att likställa med produktion av bilar. Ändå är det precis så som landets högsta ledning gör och tänker. För att öka konkurrensen inom landets högre utbildning, för att man tror att kvaliteten ökar. Man häpnar, och jag hade skrattat åt eländet om jag inte vore en av de drabbade och om det inte vore Sveriges forsknings-/utbildningsminister som var arkitekten bakom omorganiseringen.
Det sista jag vill peka på är ledningarna på landets högskolor och universitet. De är själva akademiker, och de har sin skolning i vetenskapen och utbildningen. Att de ska ansvara för denna typ av komplexa omställningar kan bara leda till ökade problem. Det är svårt nog att ansvara för och leda en högskola under normala omständigheter. Och Högskolesverige har aldrig tidigare tvingats genomlida det vi utsätts för just nu. Klart det kommer att bli konflikter, problem och det kommer självklart att sprida missämja bland medarbetarna, som kommer att påverka landets utbildningar och kvaliteten i forskningen, under många år framöver.
Allt detta för att Jan Björklund önskar sig ett Nobelpris, och för att han har fått den befängda iden att konkurrens driver kvalitet. Tack Björklund, för absolut ingenting!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar