Komplexitet, det är vad vi har att hantera

Det finns inga enkla lösningar. Börjar med att slå fast detta, ännu en gång, att den enda vägen är en väg som alltid leder fel. Komplexitet är vad som präglar livet och vardagen, kultur, samhället. Komplexitet och paradoxer, livet är fyllt av sådana inslag. Det finns aldrig någonsin rättvisa, det är bara en fåfäng dröm. Tanken är fin, men orimlig och faller just därför. Skall ett hållbart samhälle kunna byggas är detta tankar och insikter som måste tas på allvar. Kultur är inte en ekvation som går ihop, och där debet möter kredit. Kultur är resultatet av kollektiva, icke-linjära processer av ömsesidig tillblivelse. Försöker vi bortse från dessa fundamentala egenskaper, och om vi arrangerar tillvaron efter principer som inte tar hänsyn till livet så som det levs och fungerar, då är vi dömda till problem.

Läget i Cypern borde mana till eftertanke.  Eller lidandet, till exempel i Spanien, som följer i spåren efter politikernas förtvivlade kamp efter att anpassa verkligheten efter kartan. Tron på att mänsklig vilja och organisatorisk förmåga skall kunna övervinna tillvarons komplexitet är stor och vida spridd, men som man brukar säga, en lögn blir inte sann hur mycket den än upprepas. Fast lögn är ett starkt och lite för dömande ord, det handlar mer om förnekelse och oförmåga att ta in relevant kunskap. Det handlar om tillit till experter och auktoriteter och det handlar också om att alla befinner sig mitt i flödet, och således har att hantera informationen i realtid. Och då är det lätt att gå på känsla och intuition, även man vet att den ofta spelar en spratt.

Ett exempel på och illustration till detta är det som händer på Stockholms bostadsmarknad. Jag har sett att man där räknar kvadratmeter när man prissätter lägenheterna, att det tydligen är vad man förhandlar om och låter priset utgå från. Genialiskt, utifrån mäklarnas perspektiv, som nästan helt säkert är de som kommit på lösningen. Räknar man på priset per kvadratmeter låter det inte så mycket, det är först när man vet hur stor lägenheten är som det pris man ska betala uppenbarar sig. Och när affärer ska göras upp snabbt, under press av budgivning och behovet att byta lägenhet, då är det som upplagt för att man tappar bort någon parameter, man går all in för att få lägenheten, och det är först när man skriver på kontrakten och sitter hos banken och snackar ränta som det går upp för en hur mycket man egentligen ska betala.

Henrik Widlund är långt ifrån ensam. Uppskattningsvis har så mycket som varannan lägenhet i landet - och förmodligen en ännu större andel i Stockholmsområdet - felaktiga uppgifter om hur stora de är. I extrema fall har lägenheter visat sig vara 20 procent större än vad som tidigare varit den officiella uppgiften. Att det skiljer mellan två och fyra kvadrat är långt ifrån ovanligt. Och med tanke på att varje kvadratmeter i Stockholms innerstad är värd tiotusentals kronor, är det inte märkligt att intresset för att mäta sin lägenhet har ökat i ett rasande tempo de senaste åren.

– Det har exploderat, vi har säkert tio gånger fler uppdrag i dag än för tio år sedan. Medvetenheten om att varje kvadratmeter är värdefull är jättestor i dag, säger Magnus Gramstrup-Christensen, som driver företaget Svensk Areamätning, som mäter runt 400 bostäder om året i Stockholm.

Stanna upp lite här, och betrakta vad som håller på att ske med hjälp av nyktert analytiska glasögon. Vem har bestämt att lägenhetens pris ska knytas till antalet kvadratmeter?! Läge, funktion och känslan torde vara vad som faktiskt betyder något, och inget av det förändras om det i efterhand visar sig att lägenheten är någon eller några kvadratmeter större eller mindre. För mäklarna, och för köparen och säljaren blir det dock avgörande, men bara så länge man befinner sig i dessa roller, sedan är det totalt oväsentligt. Tycker detta exempel visar klart och tydligt på komplexiteten i vardagen. Att ytan skulle bestämma priset är ett kontingent förhållande, det är möjligt men inte nödvändigt. Och detta beslut gör att företag som mäter lägenheter har fått en marknad att tjäna pengar på. Allt fungerar så länge alla är fixerade vid antalet kvadratmeter. Genom att stirra sig blind på det antalet, och på priset per ytenhet, tappar man fokus på annat som troligen är långt viktigare, medan mäklaren står vid sidan av och ser sin bonus växa. Vem var det som fick oss att börja räkna, egentligen? Och vad är vinsten för oss, som boende, i det långa loppet? Lite kritiskt tänkande, om jag får be.

Priset på lägenhet kan tyckas vara ett i-landsproblem, men det är inte det som resonemanget handlar om, utan om kulturens komplexitet. Det finns andra exempel, andra typer av problem. Straffpåföljd och tankarna kring detta är ett sådan, som kanske är lite mer brännande och allvarligt. Läser ett ganska märkligt resonemang om detta i SvD. Sanna Rayman är författare till krönikan, som handlar om straffpåföljder, som ibland kan uppfattas som provocerande låga. Hon tar sin utgångspunkt i en intervju som gjorts med Martin Borgeke, som arbetar som domare i Högsta domstolen, han säger:

”Det är väldigt lätt att ropa på mera straff. Det är det lättaste som finns. Och man får så lätt folk med sig. (...) Det finns i den mänskliga naturen. Lynchmobben.”

Visst bör vi vara på vår vakt mot lynchjustis. Men lätthet finns också i att kategoriskt avfärda allt utom status quo.

”Jag förstår inte var den kommer ifrån och jag kan inte förstå hur den existerar”, säger Borgeke om bilden av de (för) låga straffen.

...Vi har nu nått den punkt i artikeln då det är lämpligt att läsa första stycket igen. [Här beskrivs ett synnerligen grymt misshandelsfall där offret dessutom med våld hindrats att vittna, och där påföljden blev häpnadsväckande låg]

Det måste inte vara mobbmentalitet att ifrågasätta straffvärden.

Varför detta fokus på straff, på det som händer efter att brott har begåtts. Ingen har mig veterligen kunnat visa att det skulle finnas någon otvetydig korrelation mellan höjda straffsatser och minskad kriminalitet. Ändå detta eviga fokus. Straff ger ingen lindring, det späder bara på våldet i samhället och tvingar alla till hårdare tag. Brott är ett typexempel på tillvarons och kulturens komplexitet och en smärtsam illustration av att det aldrig någonsin finns rättvisa i världen som bebos av människor.

Ett mord till exempel, vad ska det ge för straff? Vad är rimligt, och hur mäter man det? Omöjligt så klart, för skadan är redan skedd. Inget straff kan ge den drabbade sin älskade tillbaka. Och om man anser att dödsstraff är rimligt, hur gör man då med de anhöriga till förövaren? De får sitt barn taget från sig, och deras sorg, vem tar ansvar för den? Som sagt, oavsett vilken ståndpunkt man väljer att ansluta sig till så ger det upphov till komplexitet.

Både och, lite per fokus på helheten, är som jag ser det enda lösningen på ovanstående och andra liknande kulturella problem. Men för att kunna hantera den typen av frågor krävs en väl utvecklad och vida spridd förmåga i samhället, bland alla medborgare, att kunna tänka kritiskt och kunna hantera komplexitet. Det är kunskaper som finns i humaniora och som vårdas av kulturvetare. Tyvärr, eftersom utbildning i Sverige är en ekonomisk fråga, håller vi just nu på att montera ner ämnena inom humaniora och raserar därmed grunden för bevarandet av den oerhört viktiga kompetensen att hantera, för lösa kommer man aldrig att kunna göra, ovanstående problem.

Ingen tjänar på att vi gör som vi gör, alla blir istället förlorare. Tänk om, gör om och gör rätt. Komplexitet kan tänkas bort, men konsekvenserna får vi leva med oavsett hur vi ställer oss till frågan.