Slutet, eller början? Det beror på hur man väljer att se på saken.

Ännu ett år går mot sitt slut. Ännu ett år laddar för att komma igång. Dagarna mellan jul och nyår är tid för reflektion, återhämtning, vila. Nya planer, och eftertankar både före och efter. Hur har vi det egentligen? Vilka är hoten, möjligheterna, vilka är våra kollektiva styrkor, och svagheter? För egen del hänger hotet om uppsägning över mig, och jag balanserar på gränsen. Ska jag ge upp, eller kämpa för det jag tror på? Än så länge kämpar jag, men krafterna jag tvingas kämpa mot är starka, anonyma och hänsynslösa. Lite som i skolan, där hotet om förnedring och våld hela tiden fanns där, djupt nedlagt i skolan som miljö. Att just jag drabbades var en slump, det inser jag idag. Och det gör att jag kan hämta styrka och mod från upplevelser som länge varit ett tyngande ok. Det som har hållit mig tillbaka, kan vändas till något positivt. Blir till en kraft att bygga något av, med, på. Tänker så, och ser fram emot det nya året. Tror på det jag gör, och ångrar inget. Har mycket kvar att ge, och oavsett vad som händer finns det tid. Böcker ska ges ut, skrivas och föreläsningar hålas, forskning skall genomföras. 2013 är på det sättet fyllt med möjligheter, även om molnen hopar sig vid horisonten. Min situation är privilegierad. Viktigt att inte glömma det.

2012 går mot sitt slut. Ett riktigt skitår, och nu handlar det inte om jag, mig och mitt. Nu snackar vi samhälle, globalt och lokalt. Många av oss som har anställning, lön och en ekonomisk buffert att mjuklanda i märker bara av det glimtvis, systemskiftet. Konsekvenserna av sänkt skatt visar sig inte omgående, och de flesta märker inte av dem alls. Samhällskostnaden av att det stora flertalet får det bättre ser inte ut som man tror. Samhällsekonomi är väsensskild från hushållsekonomi. Sambanden mellan intäkter och utgifter är inte linjära, utan komplexa och svåröverblickbara. Om fler förstod hur svårt det är att veta, och hur komplexa sambanden är, då skulle det vara enklare att rösta rätt (oavsett vad man röstar på. Detta är inte en partipolitisk bloggpost, det är en demokratifrämjande text). För det är svårt, oerhört svårt att skaffa sig en helhetsbild över ett komplext system som man dessutom lever mitt i.

Kulturvetenskapens förbannelse handlar om det, om att vara beroende av allmänna medel för att kunna forska om sådant som få inser värdet av. Kulturvetenskap handlar om att bygga upp en förståelse för vilka förutsättningarna är för det levda liv som alla gemensamt är en del av och verkar genom. Kulturvetenskap handlar om samhället som system, som komplex helhet. Och om samband som inte är uppenbara. Att jag betalar drygt 1000 mindre i skatt är ju gott och väl för mig, så länge jag är frisk och har hälsan, så länge jag har ett arbete att gå till och så länge jag och mina kompetenser är efterfrågade och anses värda att satsa allmänna medel på. Som forskande lärare är jag anställd av staten. Min lön kommer från samma hand som tvingas spara för att kunna sänka skatten. Andra exempel på samband, komplexa samband som är mer angelägna än en medelklassakademikers personliga problem, är sjukvården och kriminalvården. Läser i dagens GP om förhållandena på Akuten, till exempel.

Vid ett tillfälle på fredagseftermiddagen stod sex ambulanser i kö utanför Sahlgrenskas akut. I en av bilarna fanns en svårt sjuk patient som klassats "orange", den näst mest brådskande kategorin. 

Trots detta tog det omkring 40 minuter innan patienten togs om hand inne på akuten. Orsaken uppgavs vara att britsarna tagit slut. 

- Det stämmer att många ambulanser kom samtidigt vid 16-tiden. Det var svårt att få fram lediga britsar just då, bekräftar Per Karlsson, biträdande sjukhusdirektör vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, SU.

När jag får 1000 kronor mer i månaden att röra mig med då finns det akuta behov som pockar på uppmärksamhet för mig. Barnen behöver kläder, vi behöver mat och längtan efter en längre resa är stor. Jag menar, är jag inte värt det, efter allt slit under året? Och så måste jag ju spara, för tänk om det händer något. Den extra summan går snabbt åt, när alla mina mer eller mindre akuta behov skall tillgodoses. Så länge jag är frisk finns inget behov av Akuten. Så länge jag är turen att inte bli sjuk är det en onödig kostnad. Plötsligt händer det dock, kan det otänkbara inträffa. Och då tvingas jag konfrontera konsekvenserna av den sänkta skatten. Om det händer, mig vill säga. Poängen är att det inget har med val att göra. Hjärtat följer sina egna lagar, styrs inte av viljan. Mina intjänade tusenlappar gör skillnad, i vård skola och omsorg.

Men det är inte bara akuterna i Göteborg som är hårt belastade. Tillströmningen av patienter har ökat även inom NU-sjukvården, som också drabbats av vinterkräksjuka. 

- Min 79-åriga svärmor, som varit sjuk och inte kunnat äta sedan den 10 december, fick vänta åtta timmar i korridoren på sjukhuset i Trollhättan. Till sist blev hon undersökt av läkare som ville skicka hem henne, berättar Stefan Gustafsson. 

Tack vare att en anhörig med vårdutbildning kunde ingripa blev den gamla kvinnan, som var svårt uttorkad, till sist inlagd. Då fick de också veta att proverna som togs när hon kom till akuten hade försvunnit.

Komplexa samband som är svåra att se, när man fortfarande kan ta beslut om hur man ska/kan/bör göra. Förhållandet mellan mina ökade rörelsemedel och sjukvården som tvingas dra ner på sina kostnader för att anpassa sig till den mindre kostymen är inte uppenbart, och utrymmet för tolkning är enormt. Politikerna står i TV och debatterar, och ingen blir klokare. 1000 kronor mer i plånboken är svårt att argumentera mot, om det man vill är en bättre skola och humanare vård och om priset för det ska hämtas från allmänheten. Självklart, alla veta att det är så. Och politiker lever på väljarnas sympatier. Vi får det samhälle vi förtjänar. En uppenbar kulturvetenskaplig sanning, som av samma logik riskerar att tvingas till tystnad. För den typen av kostnad har samhället kanske inte råd med, när så många andra och mer akuta behov måste tillgodoses först. När industrin ropar på kompetens, och ekonomisk tillväxt är det som gör den i grunden omöjliga ekvationen möjlig. Klart att mjukare frågor, hur viktiga de än är för överlevnaden på sikt, får stryka på foten då. Är det klokt, är det långsiktigt hållbart? Finns ens tid och utrymme att reflektera över den typen av frågor?

Vi måste, vi har ett ansvar. Inför våra barn och kommande generationer kan vi inte sticka huvudet i sanden. Vi har inte rätten att urholka basen för framtiden, kan och får inte försvaga det fundament som allt anat nu och i framtiden vilar på. Ändå gör vi det. För att kunskapen om komplexa samband inte är tillräckligt spridd och utvecklad. Skolan är viktig för att ge barnen möjlighet att ta kloka beslut, och den är en förutsättning för den högre utbildningen och forskningen. Vård behöver alla, förr eller senare, när man minst anar det. Omsorg på ålderns höst krävs för att medborgarna skall känna sig trygga nog att bry sig om och ta ansvar för det allmänna. Samhället är en komplex helhet, som hålls samman av komplexa samband. Om detta forskar jag, och den kunskapen saknas i samhället först när den försvunnit. Lite som akutmottagningen, som alla vill ha och anser är viktig när de själva drabbas.

Ett annat exempel på samband. En ännu mer perifer konsekvens av den nya sköna värld som vi bygger åt oss. Fängelser, brottslingar och kriminalvård (som det väl fortfarande heter, även om det allt oftare talas som straff, som dessutom ständigt ska bli hårdare). Det drabbar väl bara dem som skyldiga äro? Där går det väl att dra ner utan problem? Eller, är det verkligen så? Läste en fängslande artikel om det ämnet i SvD här i mellandagarna. Visserligen handlar det om USA, men Sverige ligger bara några steg efter, så ämnet är aktuellt och viktig att reflektera över. I USA är stora delar av "fångvården" privat, av samma samhällsekonomiska skäl som besparingarna i vården. Valet mellan mer pengar i plånboken, och satsningar på förbättringar för fångarna är enkelt, för alla som inte är insatta i frågan och som förstår de komplexa sambanden vilka bygger samhället.

Utvecklingen är närmast explosionsartad. Från 1970 fram till i år har antalet som skakar galler i USA ökat med mer än 800 procent för att i dag uppgå till 1,6 miljoner amerikaner. Det innebär att landet förvarar runt 20 procent av världens fångar – trots att de enbart står för cirka 5 procent av världens invånarantal. Totalt sitter nu 0,73 procent av den amerikanska befolkningen bakom lås och bom, vilket är en högre siffra än i länder som Ryssland (0,49 procent) och Kina (0,12). I Sverige ligger motsvarande statistiska uppgift på 0,07 procent. 

Att det finns stora pengar att tjäna här behöver ingen betvivla – USA spenderar årligen 74 miljarder dollar på sitt fängelsesystem. 

Den första privata aktören, Corrections Corporations of America (CCA), välkomnades för 30 år sedan till följd av ekonomiska besparingar. I dag utgör CCA tillsammans med GEO Group de största privata spelarna inom den privata fängelseindustrin, och deras tillväxt har varit kraftig.

Privata företag exploaterar det allmänna. Så läser och förstår jag texten. Samma gäller inom vård och skola i Sverige. När fältet ligger fritt för privata aktörer att tjäna pengar på allmänna behov, då händer något. Då förskjuts makten, i riktning mot kapitalet. Då är det inte längre självklart att 1000 kronor mer plånboken blir 1000 kronor mer för mig att använda efter eget huvud. Det som ser ut som en vinst för både samhället och allmänheten kan snabbt förvandlas till stora kostnader, vilket följande passage i artikeln om fängelserna i USA visar. Och nu snackar jag inte om det om behandlingen av fångarna, som dock i sig är värt att uppmärksamma.

Kritiken mot de privata företagen, och inte minst just då CCA och GEO Group, är på sina håll däremot inte nådig. Flera rapporter från människorättsorganisationer och grupper fokuserade just på internernas levnadssituation pekar på en värld där lönsamhet är allt och rehabilitering noll. 

Journalisten Cindy Chang har i en omfattande artikelserie om Louisiana, där var 86:e vuxen sitter bakom lås och bom, visat på hur markant förhållanden skiljer sig mellan statligt drivna fängelser och privata. 

Hos de privata aktörerna återfanns vanligtvis stora rum där 80 till 90 män eller kvinnor bor tillsammans, oftast utan någon aktivitet om dagarna. Varje dag spenderar de privata bolagen dessutom blott 25 dollar per intern, att jämföra med 55 dollar i de delstatliga fängelserna. Och de löner som betalas ut inne på privata fängelserna till de interner som arbetar åt näringslivet eller myndigheterna är minst sagt dåliga, cirka 2 kronor per timme. I ett fängelse som sköts av staten eller delstaten är lönen oftast åtta gånger högre.

Nej, jag snackar om helt andra konsekvenser. Konsekvenser som drabbar dig och mig, alla vi som inte är kriminella, alla vi som gör rätt för oss och som tar hand om varandra. Konsekvenser som går långt utanför kriminalvården, och som påverkar vården, skolan och omsorgen. Läs, och begrunda följande.

– När företagen tar genvägar för att maximera vinsten sker det på bekostnad av internernas levnadsvillkor och säkerhet. När du försöker tjäna pengar på dem så händer det dåliga saker, säger David Fathi, talesperson på The American civil liberties union.
Under fjolåret håvade CCA och GEO Group in över 22 miljarder dollar i intäkter, vilket genererade en vinst på över 1 miljard kronor. 

Bland deras investerare syns flera tunga finansjättar, exempelvis Bank of America och Wells Fargo. Den sistnämnda Wall Street-aktören hade i mars 2012 ett innehav i CCA värderat till 86,7 miljoner dollar, vilket innebar att de var bolagets näst största aktieägare.
För att locka nya investerare går det i deras försäljningsprospekt att läsa att deras verksamhet är en unik möjlighet som är fri från recessionseffekter och det hårda trycket på dem. I exempelvis Kalifornien var fängelsesystemet överbefolkat med 179 procent. 

De årliga vinsterna läggs inte minst på expansion, men också till viss del på lobbyverksamhet, däribland att få politiker att stifta tuffare lagar som gynnar bolagen. För att ett fängelse ska vara lönsamt krävs det enligt uppskattningar en beläggning på minst 90 procent. 

En rapport från 2011 signerad Justice policy institute (JPI) visar att de tre största privata företagen pumpade in över 6 miljoner dollar för att övertala delstatliga politiker.
– Att företag försöker tjäna pengar på att få så många personer fängslade som möjligt är vansinnigt, och det måste få ett slut, säger David Fathi på The American civil liberties union. 

I Arizona hade 30 av 36 politiker som gav sitt stöd till den kontroversiella immigrationslagen – som skulle ge polisen rätt att arrestera en person på blotta misstanken om att han eller hon var illegal invandrare – tagit emot pengar från privata fängelseföretag eller deras lobbyorganisationer.

Folkvalda politiker? Hur mycket styr folkviljan, egentligen? USA må vara extremt i detta hänseende, men Sverige ligger inte långt efter. När våra skattemedel öppnas upp för kapitalet, då ändras spelreglerna för alla. Och det får konsekvenser för alla, oavsett vad man röstar på och oberoende av om man värnar individens frihet eller ej. Vi får i varje läge det samhälle vi förtjänar.

Så går tankarna i mitt huvud, här under mellandagarna. När det finns tid för eftertanke, då ser man sambanden tydligare, om man har lärt sig att se dem vill säga, och om man har tid och ro att ägna dem en tanke. Om man har en dagstidning att hämta inspiration från. Se där ytterligare ett samband, för dessa två artiklar finns det inget stort sug efter. Efterfrågan på denna typ av information är låg, för kunskapen och insikterna rör ju inte mig, kanske kan tänker. Tänk om, säger jag, och finner stöd för den åsikten inom forskningen, egen och andras. Allt hänger i hop, och visst kan man söka kunskap på nätet. Men när det är den enda källan att ösa ur, havet av information på www, då är samhället illa ute. För fler kommer att bry sig om hur det går för Zlatan i PSG, än hur fångarna har det i USA. Fler är mer och oftare intresserade av börskurserna än av läget på landets akutmottagningar. Alla vet att det är så, och att vi får det samhälle vi förtjänar, att det inte går att äta kakan och ha den kvar, eller att vi riskerar att kasta ut barnet med badvattnet när vi klagar på systemet och önskar oss en bättre värld.

Tänk till, tänk om. Gör rätt. Syna samband, väj inte för komplexitet. Se om det egna huset, inte genom att renovera inomhus, utan genom att underhålla grunden. Hjälp dig själv och dina barn genom att sluta förakta brottslingar, se ner på sjuka eller, låta dem som inte har råd med läxhjälp skylla sig själva. Allt och alla hänger ihop, och det jag gör eller låter bli att göra idag kommer att få återverkningar i morgon.

Sensmoral: Kulturvetenskap är samhällsnyttigt, inte på kort sikt, men på lång. Är det hållbarhet vi vill ha, då måste vi värna det som ligger långt fram i tiden och göra vad som krävs, inte se till vår egen situation är och nu och göra det som låter bra. Vi får det samhälle vi förtjänar, på gott och på ont.

2013 är här, vare sig vi vill det eller ej och oavsett om vi är redo eller inte: Gott Nytt År! Tillsammans kan vi bygga en bättre värld, gemensamt. Vi gör det redan, så steget är litet, och det krävs inte mer möda än lite eftertanke.