Trött idag. Har ingen riktig plan. Börjar skriva ändå. Bläddrar i dagens tidningar. Tänker med hjälp av verktyg, kulturvetenskapliga verktyg. Ser mönster. Känner oro, men också glädje och hopp. Applåderna igår, efter att Tomas Tranströmer fått sitt välförtjänta Nobelpris värmer än. Han kan som ingen ge perspektiv på människoblivande och subjektets roll i den helhet som samhället och världen utgör.
”Trött på alla som kommer med ord, ord, men inget språk / for jag till den snötäckta ön. / Det vilda har inga ord. / De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! / Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. / Språk men inga ord.”Sammanhang, överallt sammanhang. Det är vad som betyder något. Inte enskildheterna. Språket disciplinerar, liksom kulturen. Alla vill vara sig själv nog, ingen vill lyda. Ändå är det just lyder vi gör, alltid och överallt. Det är vad männiksoblivandet oundvikligen handlar om. Viktigt just därför att vi utvecklar kunskapen om detta, och att vi inte bara satsar på Fysik, Kemi och Medicin.
Perspektiv behöver vi, inte minst på livet, om vi skall kunna uppnå långsiktig hållbarhet. Många röster, olika frågor och metoder för att öka vetandet om människan och hennes roll i världens blivande. Intressant att det var just Tranströmer och den, just innan utnämningens tillkännagivande bortgångne, Ralph M Steinman som hamnade i blickfånget. De kan sägas illustrera vad allt handlar om egentligen, men som vi allt för ofta glömmer bort. Livets försvinnande skörhet. Det är och det är nu vi lever, och det gäller även i framtiden. För alla, oavsett vad man gör. Det är ett faktum som förenar oss alla. Därför är det också glädjande att man verkar ha fått till ett klimatavtal, sent om sider. Vi får se vad det blir av det, men bara det att man kunde enas ingjuter hopp.
Tecken till oro finns dock. Faran är aldrig långt borta. Ingen kan eller får slå sig till ro. Kampen måste alltid gå vidare, kampen för långsiktig hållbarhet. Och ett viktigt led i den kampen handlar om hur vi skall se på oss själva som individer. Som delar i ett kollektiv, ömsesidigt beroende av varandra. Eller som autonoma subjekt omgivna av likasinnade, som man kan höja sig över, om man bara spelar sina kort rätt. Jag är en varm anhängare av den förra bilden, men den senare visar sitt fula tryne överallt. Dess underliggande människosyn är svår att värja sig från.
Det som fick mig att reagera idag är en annons för mäklarfirman Erik Olsson. I annonsen nämns en metod, en cynisk och djupt missvisande metod. Erik Olsson-metoden, som är allt annat än långsiktigt hållbar. Den metoden bygger bygger på tanken om att människan är autonom, och att man kan skaffa sig fördelar på andras bekostnad. Det är en naiv tanke. Metoden går ut på att ge säljaren i en bostadsaffär 8,2% mer för sin bostad, vilket innebär att köparen får betala 8,2% mer, om man köper sin bostad via mäklarfirman Erik Olsson. Ingen verkar dock tro att någon skall identifiera sig med köparen. Ingen vill vara en looser, därför blir alla förlorare. Det är bara ett exempel på vad en konsumtionsetik kan göra med oss människor. Inte för inte är det artikeln om lånen och lönen för 2012 som har mest läsare på DN. Men i en värld där alla vill vara vinnare, blir alla istället förlorare. Bara genom att ge kan man få, i ett långsiktigt hållbart samhälle.
Läs inte bara Tranströmer i jul, begrunda även kulturens roll för människoblivandet. Fundera kring vad det innebär att vara en människa, ensam och tillsammans? Den kunskapen behövs, om man vill bygga ett samhälle och en värld där alla ses som resurser och inte som tärande kravmaskiner. Allt handlar om vem i den kollektiva processen vi identifierar os med. Köparen eller säljaren? Sanningen är den att vi alltid är både ock, köpare och säljare.
För att fortsätta vara människa behöver man andas både in, och ut. Därför är luften vi andras, och miljön vi lever i centrala komponenter. Liksom kulturen. Allt och alla behövs. Ingen kunskap är mer värd än någon annan. Det är kombinationen av kunskaper som är det viktiga.
Samtalen mellan kunniga människor med olika kompetenser. Det är vad jag brinner för och tanken jag kämpar om att ge uppmärksamhet åt. Samtal, till skillnad från debatt. Och som det verkar var det just detta man insåg, i Durban, i sista minuten. Först när man slutade debattera nådde man en lösning. Indabas uppvisar stora likheter med den vetenskapssyn som förfäktas av Bruno Latour, Matters of concern som jag skrivit om tidigare.
Ett nytt sätt att arbeta ledde fram till resultatet. FN-mötet lånade förhandlingsteknik från de sydafrikanska byråden, indabas, berättar Ek.Med det sagt går jag ut i världen. Behöver tänka, på framtiden. Både min och världen, akademin och ekonomin. Framförallt behöver jag andas, in och ut. Livet är här och nu, på gott och på ont. Det enda vi kan göra är att ta vara på det vi har.
Framtiden är en öppen fråga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar