Humanister och naturvetare, samt tekniker av skilda slag, och pedagoger, psykologer och så vidare, borde kämpa mindre om tolkningsföreträde och resurser, och samarbeta mer. För mänsklighetens, samhällets och världens skull. Konkurrens är nog bra, på många områden, men som drivkraft i sökandet efter svaret på frågan om vad det innebär att leva som människa är det förödande.
Konkurrens inom akademin är direkt kontraproduktiv. Den tar fram, utvecklar och premierar människors allra sämsta egenskaper. Konkurrens stänger dörrar till samarbete och bygger murar mellan kompetenser som kommer bäst till sin rätt i samverkan. Mer av samma gynnas, på bekostnad av utvecklandet av ny kunskap. Konkurrens riktar fokus från kunskapen till den som har den. Individen blir viktigare än resultatet av det vetenskapliga arbetet.
Tillför vi pengar till mixen ökar problemen ytterligare, och kunskapen (innehållet och det som faktiskt fungerar och är sant) kommer i skymundan. Den som är bra på att ge sken av, armbåga sig fram och lova runt, kommet att premieras mer än den som faktiskt forskar och ägnar sig åt den vetenskapliga kärnverksamheten.
Ovanstående tankar är resultatet av kulturvetenskapliga studier av akademin och konsekvenserna av den reform av högre utbildning som just nu pågår. Det är sanningen om hur resurserna som läggs på utbildning och forskning används, och den är inte vacker. Akademin bubblar inte av kunskapstörst och det är i gen plats som stimulerar intellekt. Det är en kall plats, fylld av misstänksamhet och missunnsamhet. Tyvärr! Och den som påpekar detta straffas. Humaniora och humanister är bara önskvärd och uppskattad i akademiska högtidstal, till kaffet. Inom akademin stöter vi hela tiden på patrull.
Kritiska analyser av den akademiska världen som sådan, av dem som lever och verkar där är inget man vill lägga pengar på. Makt fungerar på sådant sätt att den som behöver bli granskad mest är den som har mest inflytande, mest pengar och följaktligen den som också har mest att förlora på att bli granskad. Därför motarbetas humanisterna, kulturvetarna och den som vill öppna upp akademin, i akt och mening att öka insynen om vad som händer med resurserna som läggs på forskning.
Nuvarande system för resurstilldelning är inte optimalt. Det missgynnar samarbete och uppkomsten av ny kunskap. Det gynnar murbyggande och osund konkurrens. Akademin av idag är en apparat vars främsta syfte är att underlätta för den som vill göra karriär. Ytan blir här viktigare än innehållet. Det som premieras, mäts och eftersöks är titlar, poäng och examina. På det sättet skiljer sig inte studenterna från forskarna. Allt vilar på och motiveras med en from förhoppning om att detta skall leda till ökat samhälleligt välstånd, men är det så det ser ut? Är det vad vi faktiskt får tillbaka? Mitt svar, som bygger på empiri och erfarenhet, nej! Bara i undantagsfall får vi det, men det är till en mycket hög kostnad. Akademin håller på att bli en bronsstaty med imponerande yta men med tomt inre. Ett äreminne över fornstora dagar.
Det skulle kunna se annorlunda ut. Idag är akademin likt jordbruket en fabrik där man satsat på monokulturell odling och specialiserad inriktning på ett fåtal områden. Alla vet att det inte är hållbart, i längden. Alla vet att kunskap, liksom långsiktig hållbarhet, växer där man minst anar det. Kunskap uppstår i möten, i sammanhang och i oväntade konstellationer och på platser där ingen på förhand kunde ana att just det skulle bli resultatet. Även om den inte är sann manar historien om Newton och det fallande äpplet till eftertanke. Kunskap, riktig, viktig och användbar kunskap kan inte beställas fram. Det går inte att planera för den.
Kunskapssökande är komplext, inte komplicerat. Kunskap och forskning går inte att målformulera. Det går inte att bryta ner kunskapassökandet i delproblem som kan läggas ut och lösas för sig. Kunskapssökande är en komplex process. Den gynnas av öppenhet, prestigelös ödmjukhet, lyssnande och mångfald. Kunskap förutsätter misslyckande, att man kan och får gå vilse ibland. Effektivitet i forskningen kan bara uppnås genom att man bygger miljöer där många olika kunskaper, kompetenser intressen, viljor och visioner kan mötas förutsättningslöst och i en anda präglad av ömsesidig respekt.
Alla kunskaper och färdigheter är viktiga, men inte var för sig och inte i sig. Det är i samverkan deras värde finns. Det samarbetas alldeles för lite över gränser inom akademin idag. Det talas för mycket och lyssnas på tok för lite. Det finns alldeles för mycket prestige och det saknas ödmjukhet. Det debatteras, istället för samtalas. Och ekonomin och ytan är viktigare än kunskapen och innehållet.
Skall detta bli humanioras sista ord i den akademiska världen? Eller är en annan akademin möjlig, önskvärd? Det enda jag vet är att jag kommer att kämpa in i det sista för att min vision om en bättre akademi skall förverkligas. Jag tror på kunskapen, och på människan. Jag tror på framtiden, även om det ser mörkt ut just nu.
2 kommentarer:
en tanke kan vara att det finns en benägenhet att göra problem mer komplexa än de kanske behöver vara.
Ett exempel är den monoinriktade "kampen" till förändring inom samhället i stort.
Kanske är det så att nationalstaten som fenomen överlevt sig självt? Kanske är det på regional och lokalsamhällsnivå förändringar är möjliga.Förändringar nära den verklighet som människor som omfattas av dessa befinner sig. Där påverkan och innehåll kan och får ske och i ett sammanhang och med personer som är kända samt upplevs eller är nära och delaktiga i förändringarnas konsekvenser.
Allt sker inte i Stockholm eller i Universitet "med anor", utan mycket sker ute i landet, Sverige. Akademin är, som du nämner, inte längre vad akademin en gång var. Varför? En förklaring kan vara att forskningsresultaten är för långt ifrån den verklighet den drabbar. En annan att det finns en självgodhet inom akademin som är centrerad till vissa "lärdomsnästen". Om inte människor får vara med är alla förändringar verkningslösa, visst de existerar på ett papper, men få tillämpar förändringsförslag som man inte givits möjlighet att kunna påverka innan beslut.
Ökat, allmänt, engagemang. Jo, det ligger mycket i det Peter. Och det är så jag ser på HVs AIL-profil: Ett verktyg för ökat engagemang och samarbete över gränser, inom en region.
Skicka en kommentar