Har svårt för alla ryggmärgsreaktioner som okritiskt tillåts passera mun och tangentbord. Alla åsikter som inte bottnar i en analys av faktiska förhållanden är djupt problematiska. Om man redan på förhand vet, varför behöver man då vetenskap och analys? Ändå är det lite för vanligt med den typen av argumentation, idag, i samhället och i akademin. Kanske på grund av tidspress och krav på effektivisering? Farligt är det hur som.
Till exempel åsikten att högern har fel för att den är blå. Om man avfärdar Moderaterna, av historiska skäl, då har man slutat lyssna, tänka och analysera omvärlden. Varje dag är en ny dag, med nya förutsättningar, nya handlingar och följaktligen ny politik. Sverigedemokraterna må ha historiska kopplingar till problematiska organisationer och företeelser, men det är vad de säger idag, här och nu, som skall analyseras. Varför kan man inte lita på att det räcker?
Det är en viktig princip som håller på att luckras upp. Vi lyssnar mer på vem som talar, än vad som sägs. Och det finns en utbredd beröringsskräck i samhället. Allt för många går, allt för ofta, på autopilot. Den kritiska förmågan håller på att utarmas. Och när medierna effektiviserar sin rapportering (genom att, till exempel köpa nyheter från byråer) får vi höra samma nyheter från fler håll, vilket urvattnar bevakningen. Allvarligare är att det dessutom, i förlängningen, utarmar den kollektiva förmågan att kritiskt granska politikens konsekvenser. Jag har sagt det förr, och säger det igen: Det finns inga genvägar. Effektivisera det som går, men gör det inte till en allmän princip. Då förlorar samhället det nödvändiga skyddet både mot oönskade och oväntade samt framförallt oväntat oväntade, effekter.
Politiker, oavsett partitillhörighet, är (i normalfallet och oftast) kompetenta människor. Och politiken drivs av en vilja att göra gott. Det är så. Det måste vara utgångspunkten för vidare samtal, annars hamnar vi i ett konspirationstänkande som är motsatsen till kritiskt tänkande (och, det slår mig nu, är kanske en oväntad konsekvens av effektiviseringen i skolan, att man saknar förmågan att se skillnad mellan paranoid kritik, som konspirationsteorier är, och sund kritisk granskning?). Vi har de politiker vi kollektivt förtjänar, och dem måste vi lita på. Gör vi inte det är vi som samhälle ute på ett mycket farligt och sluttande plan. Utan kollektiv tillit till de folkvalda, i kombination med kritisk granskning av den förda politikens konsekvenser, är vi alla illa ute.
Ett exempel, dels på hur det skulle kunna se ut, dels på hur man kan uppmärksamma konsekvenser är följande artikel från DN som som synar inkomstfördelningen i Sverige och dess konsekvenser. Moderaterna visar där att man faktiskt tror på det goda i sin politik och bryr sig om vilka konsekvenser den ger upphov till.
– Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen, säger moderate finansministern Anders Borg.Okej, om det är vad Moderaterna verkligen vill, då har vi något att samtala om. Att misstro deras goda intentioner är kontraproduktivt. Ingen vill lyssna på någon som inte tar det man säger på allvar eller som förutsätter att man ljuger. Moderaterna vill nog, och jag väjer att lita på Anders Borg. Och just därför är det problematiskt att den förda politiken ökar klyftorna. För som det stor i DN, konsekvensanalysen av de senaste årens politik ger vid handen att,
Endast en grupp, tiondelen med de lägsta inkomsterna, gick back. De hushållen tappade 5,5 procent eller 350 kronor i månaden efter skatt och inräknat bidrag.Moderaterna håller alltså med om att det är ett problem. Det borde man som kritiker ta fasta på. Debatten borde handla om riktiga siffror och belagda konsekvenser, inte om och utifrån ryggmärgsreaktioner. Fast det är samtidigt svårt att göra så inom ramen för en debatt. Samtal däremot, främjar kritiskt tänkande som utgår från faktiska siffror och iakttagbara konsekvenser.
Samtidigt har de tio procent av befolkningen som tjänade mest ökat sina inkomster med drygt 23 procent eller över 7.300 kronor i månaden efter skatt och med socialförsäkringar inräknade.
Skillnaderna består i stort även när kapitalinkomster räknas in.
Högerpolitiken låter bra på pappret, men mycket talar i praktiken för att individens frihet paradoxalt nog gör den rike rikare och den fattige fattigare. Den typen av samband borde journalister granska mer, och sådana frågor borde oppositionen ta fasta på. Kritik av moderaterna för att de är moderater leder bara till förflackning av samhället. Vänstern har alltid varit mer intellektuell än högern. Däri ligger politikens kris, inte i vilken färg man har.
En bättre skola, är en förutsättning ett hållbart samhälle. Men för att uppnå det målet måste synen på kunskap och utbildning förändras. Långsiktigt hållbar kunskap kan inte effektiviseras, den måste få ta sin tid. Annars kommer bara den som redan har kunskaper att klara betygen. Och det gör de ju ändå. Är det pengar man vill spara bör man lägga ner skolan helt. Det är en annan paradox som högern har att hantera.
Det finns fler paradoxer. Och med en generellt ökad förmåga till kritiskt tänkande i samhället (läs fler kulturvetare) kommer fler att kunna granska både politikens konsekvenser och journalisternas bevakning av samhället. Bara så kan man bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.
Mer fokus på vad som sägs, och på konsekvenser. Mindre på vem som talar!
7 kommentarer:
En märkligt utgångspunk att alla politiker vill gott och därför ska vi bara genom analys och debatt informera våra folkvalda vart de brister i sin godhet. Självklart för att de kan rätta till detta och åter göra gott. Eller?
Jag tror inte heller att politiker (oftast) vill något direkt ont. Men du faller på din definition av gott. Du tar det som något absolut när det egentligen är någonting relativt till olika samhällsgrupper.
Anders Borg visste mycket väl att sänkta skatter skulle öka klyftor. Precis som DN skrev om är han en smart påg. Borg gjorde gott för de bättre ställda som kunde konsumera mer. Skattesänkningarna var inte till för de sämst ställda i samhället och jag tror inte att Alliansen är speciellt intresserad att göra gott för denna samhällsgrupp.
Kanke är lite otydlig Pelle. Det jag vill åt i bloogposten är ryggmärgskritiken mot allt som inte målats i den färg man själv föredrar. Och godhet är så klart ett relativt begrepp. Inget kan någonsin vara gott, i sig. Även den man ogillar kan hysa goda tankar, och kan vilja väl. Men bara för att man vill väl betyder inte att det blir bra. Kanske Alliansen medvetet försämrar för de mindre bemedlade, men jag är som sagt skeptisk mot konspirationsteorier. Högerna fokus är tydligt på dem som har, men det betyder inte att de måste förakta dem som inte har. Det kan vara så att de saknar förmåga att förstå eller intresse av analyserna av samhället, av konsekvenserna av deras politik. Det visar sig i så fall i handling, eller i brist på handling. Och det kan och bör medierna intressera sig för. Det, mer än färgen på partierna. Vi får de politiker vi förtjänar. Det är ett faktum som är svårt att komma förbi.
Anders Borg och moderaterna med sin tes, måste mötas av oppositionens antites. Det är möjligt Eddy, att du redan nu ser någon syntes, men vi ska inte motsätta oss vår kära Hegel.
Detta är ett ämne som berör. Det är inte läge att analysera, utan att agera. Ifall jag nu tycker att deras politik är av en dålig idé måste jag skrika. Analyserande och reflekterande försvinner i dagens blåa mediabrus.
Vad är det för syntes du har kommit fram till Eddy?
En kommentar till:
Vem har sagt något om konspirationsteorier? Högern har helt enkelt kommit på man måste prata åtgärder mot utanförskap istället för skattesänkningar. Man måste prata om marknadsstimulerande åtgärder istället för botförande av förmögenhetsskatt. Man måste prata om kärnan i välfärden istället för nerdragningar.
Jag hoppas innerligt att folk vid någon tidpunkt ser igenom detta.
Syntesen är, tror jag Pelle, att det inte håller att bara kritisera. Jag är inne på din linje. Aktion, det är vad jag tror på. Men jag tror inte längre på agitation, på gator och torg. Jag tror heller inte på media, tyvärr. Det brusas allt för mycket, och det beror tyvärr på att det reageras lite för mycket med ryggmärgen och lite för lite med hjärnan. Dålig politik ger som jag ser på saken upphov till dåliga konsekvenser. Och det är dessa som borde uppmärksammas. Vändas och vridas på, och kopplas till den oliktik som förs. Att skrika: Fel, fel, fel. Eller att göra som S bara vara motvalls, utan egen politik. Det leder inte till annat än ett generellt missnöje med politk i allmänhet. Som i Italien, och det vore förödande. Jag tror verkligen inte att Moderaternas väg är den rätta. Just därför tror jag på att agera på det sätt man kan. Analysen är mitt verktyg, men det behövs så klart andra också. Syntesen skulle då vara: En mer intresserad och kritiskt påläst allmänhet. Bara så får vi en politik som är takt med vad vi som kolektiv verkligen vill!
Ibland antar kritiken en ton av konspiration, men jag hoppas som du att fler ska se igenom politiken. Den är på inget sätt ogenomtränglig.
Jag håller med dig Eddy.
Politik tenderar att utformas efter principen minsta gemensamma nämnare. Politik reduceras till ett par floskler som cirkulerar i media. När vi på det får en överdrivet högervriden (julrim?) dagspress, växer problemet.
Oppositionen är alltså långtifrån utan skuld. Precis som du säger nöjer dom sig med att agitera istället för att agera. Genom att ta fram egna förslag och driva dessa sätter man dagordningen, inte genom att enbart kritisera.
Skicka en kommentar