Ingen kommer undan kulturen. Den finns och verkar, precis överallt. Att sticka huvudet i sanden och låtsas som om det går att bortse från denna fundamentala utgångspunkt för mänskligt liv, det är inte bara idiotiskt. Det är förödande och det får konsekvenser både på lång och kort sikt. SJ, tänk på SJ, och tänk på spåren, växlarna och luftledningarna. Tänk snö, is och kaos. Alla som drabbats av detta förstår att underhåll och långsiktigt tänkande är viktigt. Lika viktigt är det att lära sig se och förstå kultur.
Humanioras uppgift handlar om just detta, om att undersöka kultur och om att sprida insikt om kulturens verkan och betydelse. Det är en grannlaga och viktig uppgift. Kunskaper om kultur behövs överallt, inom alla verksamheter. Där det finns människor, där finns det kultur. Och där finns också behov av kunskap om kultur. Detta säger jag inte för att det är mitt arbete. Jag säger det för att det är en insikt som håller på att gå förlorad. Jag säger det av omsorg om mänskligheten, om livet på jorden. Jag är orolig och värnar om mina barn och eventuella barnbarn.
Framtiden är en öppen fråga. Och just därför viktig att förstå och undersöka. Humanioras betydelse för och roll i arbetet med att skapa en långsiktigt hållbar framtid går inte att underskatta. Det krävs ingen djupare undersökning för att komma till den slutsatsen. Alla vet detta, egentligen. Ändå går utvecklingen i precis motsatt riktning. Varför blir det så? Arbetet med att undersöka svaret på den frågan är humanioras viktigaste uppgift och samtidigt dess största utmaning. Problemet ligger nämligen på samma plats och är identiskt med lösningen. Det handlar, liksom ifråga om allt annat som rör kollektivt mänskliga frågor, om kultur. Humanioras moment 22, om man så vill.
Att undersöka kultur. Att arbeta med att förstå varför det blir som det blir, när och där det egentligen skulle kunna bli helt annorlunda, det är vad humanioraforskarna sysslar med. Och svaren finns överallt. Det gäller bara att lära sig se. Paradoxen är att inget är dolt, kulturen finns mitt framför ögonen på oss alla. Det är bara det att vi inte förstår det. Och just därför är det förenat med inte så lite frustration att försöka upptäcka kultur. Humanisterna ger alltså människor, inte vad de vill ha (raka svar på enkla frågor), utan vad de behöver (fördjupad förståelse för komplexa problem och processer). Att se kulturens kraft och verkan, dess fundamentala betydelse för livet så som vi känner det, är omtumlande. Kunskap om kultur är jobbig att tillägna sig. Just för att det handlar om vardagen, det invanda och för att svaret ligger mitt framför ögonen på den som försöker, är det ofta frustrerande. Därför tror många att de vet, och anser därför att humaniora är överflödigt och kan bortrationaliseras. Inget kunde vara mer felaktigt.
Varför blir det så här. Svaret är enkelt att formulera, men svårt att förstå. Precis som med kulturen. Ekonomi och kultur är två sidor av samma sak (det kan arbetet med Slussen, i Stockholm illustrera). Och när fokus allt mer ligger på pengarna kommer det att framstå som om ekonomer är viktigare än kulturvetare. Och eftersom ekonomi är det verktyg som används för att organisera snart sagt allt i samhället kommer humanisterna, inom det kulturella sammanhang man verkar inom, att bortrationaliseras av ekonomiska skäl. Argumenten för nedskärningarna på humanioraområdet är alltså i grund och botten kulturella. Ett moment 22 som heter duga.
När humanister försöker sprida insikt om detta och liknande frågor då stöter man på patrull. Inget konstigt med det, för den som inte förstår vad man behöver kan uppleva det som att det är humanisterna som inte förstår. Jag får ofta frågan, varför krånglar ni till det så? Varför inte förklara så att alla förstår? Men det är ju just det som är problemet. Kultur finns överallt, det är bara det att få ser den och dess inverkan i vardagen. Att förenkla är ingen lösning! Det krävs istället möda att lära sig se, men när man väl lärt sig det är det omöjligt att förstå vad det var som var så svårt innan. Den som förutsätter att allt kan populariseras och förklaras enkelt, han eller hon är den som allra mest behöver insikt om och förmåga att se, kultur. Men det är samtidigt han eller hon som minst efterfågar den kunskapen. Och när ekonomi är det enda som räknas, då blir konsekvensen förödande. Inte för humaniora egentligen, utan för samhället.
Den dagen då humaniora försvinner från akademin och när den humanistiska kompetens som finns i samhället har utarmats, då lever vi i ett helt annat samhälle än det vi tar för givet idag. Då ligger fältet vidöppet för helt andra hänsyn än mänskliga. Den dagen då eknomin tagit över, då finns inte längre några argument för att behålla något mänskligt. Då kommer mäniskan att bortrarionalisera sig själv, med glädje, entusiasm och öppna ögon. Vi är med stormsteg på väg dit. Titta bara vad som händer i äldrevården när ekonomin får styra. Vilka hänsyn tas där, i första hand? Samma i skolans värld? Ekonomin, boende, politik, och så vidare. Pengar/kultur, kultur/pengar.
Vi får inte det samhälle vi vill ha med mindre än att vi tillägnar oss och utvecklar samt vårdar de kunskaper vi behöver. Vi får helt enkelt det samhälle vi förtjänar! Det finns inga genvägar här, bara hårt och mödosamt arbete. Viktigt arbete, med abstrakta verktyg. Bara så kan man lära sig se kulturen och förstå dess kraft. Och den kunskapen och de insikterna är nödvändiga i arbetet med att bygga ett långsitikgt hållbart samhälle. Humaniora behövs alltså och är nyttigt (århundradets understatement). Framförallt är humaniora och humanistisk kunskap en förutsättning för livet och det samhälle som vi idag tar för givet. Glöm heller inte att det är i samhället och kulturen som alla de där nobelpristagarna i fysik, kemi och medicin som Björklund drömmer om växer upp och fram.
Att avveckla humaniora av ekonomiska skäl är bokstavligen att såga av den gren man sitter på och är beroende av. Gör om, gör rätt. Innan det är försent, för då är det verkligen för sent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar