Saab i Trollhättan. Det går lite tungt nu. Eller, om vi ska vara ärliga, det ser nattsvart ut. Allt fler verkar vara överens om att det nog är dags att kasta in handduken, oavsett om Viktor Müller har ytterligare ess i rockärmen eller inte. Vad man behöver nu är klara besked, ett avslut. För framtiden behöver man veta vad som gäller. Dödläget, det förlamande tillståndet av apati som man befinner sig i just nu är förödande. Både för de anställda och för kreativiteten. Ett konkursbeslut skulle tvinga alla inblandade till nyorientering, och det är otroligt viktigt. För Trollhättan, för de anställda, för Högskolan Väst och för VG-regionen. Den potential som finns samt kunnandet och kompetensen som allokerats riskerar att upplösas om Saab försvinner, om en plan för potentialens tillvaratagande saknas. Det finns en uppenbar risk för detta, om man inte tänker nytt.
Nytt måste man tänka. Nya visioner är otroligt viktigt att formulera. Samtidigt är det av avgörande betydelse att inte sticka huvudet i sanden. Processen som lett fram till det läge man står inför nu har bjudit på en rad nyttiga erfarenheter som bör användas kreativt i uppbyggnaden av det nya. Det är lätt att måla i svart. Önskan bort och viljan att glömma är stark. Men för att kunna stå bättre rustade till nästa gång är det viktigt att inte kasta ut barnet med badvattnet.
Viktor Müller, till exempel, som sågs som en hjälte när han kom. Han riskerar att pekas ut som syndabock, om/när konkursen är ett faktum. Det vore inte bara synd, det skulle dessutom innebära att man for med osanning. För Viktor Müller har inte agerat ensam. Han må vara hjärnan bakom upplägget och den som utarbetat och rent praktiskt genomfört förhandlingarna. Men han är bara en aktör i ett mycket större system. Och det är sammanhanget han verkat i och genom som inte lyckats leva upp till de förväntningar som knutitis till honom som person. Lika lite som en hjälte (om han lyckas) är han alltså en syndabock (om han misslyckas). Han är en exceptionell person, med en imponerande kreativitet och arbetsförmåga. Oavsett hur det går med Saab är han värd all respekt. Problemet är att man tillskrivit honom mer agens och makt än han (eller någon annan, enskild aktör) någonsin kan ha. Det behövs fler människor av Viktor Müllers kaliber, men mindre av tron på hans och andra ledares förmåga.
Den insikten är central. Ingen människa är en ö. Alla är delar av olika sammanhang, sammanhang som går in i och ut ur varandra. Och sammanhangen i sin tur består av såväl människor, teknologier och materialitet som av tankar, metaforer och föreställningar. Det är dessa komponenter sammantaget som bygger helheten. Så, även om Viktor Müller och alla andra tror på och ser honom som ledaren, så är det hela sammanhanget som ansvarar för och möjliggör effekterna som realiseras i det kollektiva handlandet. Det är så, oavsett vad någon enskild del av helheten anser om saken. Och tänker man så behöver Viktor Müller inte anses förbrukad om Saab går i pytten. Han kan istället utgöra en oundgänglig resurs för byggandet av något nytt. Förutsatt givetvis att han själv kan leva med bilden av honom som en av kuggarna i maskineriet. Män som han brukar ha ett ganska stort ego och vill bli betraktade som solitära genier.
Högskolan Väst ligger i Trollhättan och är en del av sammanhanget Saab. Högskolan är en plats där kunskap växer fram, och kunskap är vad företagen lever av att göra pengar på. Så det nya som växer fram efter Saab, om det nu går åt skogen, skulle kunna börja på högskolan. Det skulle kunna börja redan nu. Och för de som blir arbetslösa kan HV bli en hamn att vila i. Ett retreat att hämta kraft från, innan man kastar sig ut i nya äventyr. Vill man så går det. Bara i tanken finns det gränser, det har Müller visat. Högskolan sitter inte fast i några licenser och är inte i behov av pengar på samma sätt som Saab. HV är en del av samma region som Saab och har följaktligen ett intresse av att kunskapen och kompetensen stannar kvar i regionen. Övergången kan, om man tänker rätt kring hur kunskap genereras, bli smidig. En kursändring och reparation av fartyget, snarare än ett haveri och nybyggnation. Och det tjänar alla inblandade på. Arbetsintegrerat lärande, som är HVs syn på kunskap, kan förstås på det sättet, som en kunskapsprocess i ett sammanhang. Med flytande gränser mellan högskolan och det omgivande samhället kan kompetensen som finns på Saab behållas i regionen.
Det är inte nattsvart. Det finns hopp. Allt handlar om hur man väljer att se på och tolka det som sker och vilka möjligheter som finns. Jag ser ljust på framtiden, inte för att jag är omedveten om problemen och hoten utan för att jag tror att det finns möjligheter överallt och för att det ökar chansen att det går väl. Slutar man tro vet man ju hur det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar