Avgå Björklund. Det är enda sättet att uppnå ditt mål.

Imorgon är det Nobeldagen. En stor dag. En dag då kunskapen står i centrum. En dag fylld av beundran, över mänsklighetens storhet. En dag då världens ögon riktas mot Sverige. Stolthet, och ödmjukhet. Det är känslor som jag uppfylls av, inför att vara en del av detta. Som medborgare i Sverige är jag en del av det. Och jag är en del av akademin. Kunskapssamhället. Får min utkomst av att producera och förmedla kunskap. Det är ett privilegium, en ynnest, att få vara en del av detta.

Lika stolt och tacksam som jag är, lika oroad över riktningen på Sveriges forsknings och utbildningspolitik är jag. Vi är på väg åt helt fel håll. Inte för att vi inte går i den riktning jag vill (för det kan ingen avkräva någon politiker. Demokrati utgår aldrig från en individs önskningar, och ingen vill nog egentligen leva i sin utopi) utan för att vi rör oss bort från det mål som politiken satt sig föra att uppnå. Kontraproduktiv, det är vad Björklunds politik är. Det han vill och det han gör går på tvärs mot vartannat. Så här blir det, inte för att han är är korkad, för det är han inte. Han är heller inte ensam om att tänka fel. Politiken bygger på ett djupt mänskligt tankefel.

Nobelpris. Svenska Nobelpris, i fysik, kemi eller medicin. Det är vad Björklund drömmer om. Och den drömmen är helt opolitisk. Den är dessutom sympatisk. Jag gillar ambitionen. Den är dessutom möjlig att uppnå. Men vägen man slagit in på för att uppnå målet är helt fel. Björklunds åtgärder kommer inte att leda i riktning, fler Nobelpris. Varför? Jo, därför att det man gör, hela den omställning av utbildnings- och forskningspolitiken som satts i verket, utgår från ett fundamentalt och utbrett tankefel.

Björklund, och många med honom, tänker ett eller några steg för lite. Man stirrar sig blind på miljöerna som idag genererar Nobelpris. Och så försöker man skapa liknande förutsättningar här, för att den svenska forskningen skall ge önskat resultat. Det kommer inte att bli så är jag rädd, och risken är att man slår sönder förutsättningarna för all forskning när man gör som man gör. Man måste tänka ett steg till, och man måste se människan bakom forskarfasaden. En av de tidigare pristagarna, vill jag minnas, har sagt att han fått frågan, vad var det som gjorde att just du fick Nobelpriset? Vilka egenskaper har du, som gör att du fick priset? Tror det handlade om spermadonation, om att man tänkte sig att Nobelpris kunde avlas fram. Han svarade då: Det är inte mig ni ska fråga, det är mina föräldrar, och kanske även deras föräldrar. Det är kloka ord. Viktiga ord. Ord som Björklund bör lyssna på och noga kontemplera innan han driver den svenska akademin i putten. Det kommer inte att generera några Nobelpris.

Nobelpristagare kommer mycket sällan från familjer där föräldrarna fått priset. Politiken kan därför inte bygga på tanken om att försöka kopiera Nobelpristagarnas miljö. En Nobelprisdrivande politik bör istället sträva efter att kopiera (om nu något skall kopieras, vilket är högst osäkert) pristagarnas föräldrars miljö. Det är där förklaringen finns och svaret bör sökas. Inser man det blir det uppenbart att man tänker helt fel idag. Vi kommer inte att få fler pris, vi kommer att få färre. Om politiken inte läggs om.

Forsknings- och utbildningspolitiken som förs idag utgår från två premisser. Den första är att konkurrens alltid är positivt och ger den bästa kvaliteten. Den andra är att Svenskarna är lata och intresserade av fel saker. Med en ledning som har den synen på folket man representerar kommer resultatet, bara av den anledningen att bli sämre, allt annat lika och oavsett vilken politik man väljer. Det ger inga Nobelpris. Redan här bör man alltså besinna sig. Sverige består av vi som lever här och nu, på gott och på ont. Det går inte att driva en politik byggd på önskan om att folket var annorlunda. Och det går inte att tvinga fram andra intressen och önskningar. Björklunds inställning, tänkande och grandiosa hållning är alltså det största hotet mot hans egna mål.

Konkurrens kan vara bra, men den kan lika ofta vara förödande. Per se är den aldrig, antingen god eller ond. Och i utbildningssammanhang är den inte bra. Kunskap kan bara växa i trygga miljöer. Det är grunden. Först när man känner trygghet kan mild konkurrens vara en viktig och nyttig sporre. Den omställning man genomför inom akademin. Besparingskraven och pekandet med hela handen i riktning naturvetenskap. Det skapar inte trygghet, och det gynnar bara de redan starka. Och när man minskar på antalet högskoleplatser, då får man en obehaglig effekt som liksom Björklunds människosyn, leder honom och Sverige bort från målet. När det finns färre platser, när konkurrensen om platserna ökar, då kommer bara dem som har det välbeställt hemma och dem som har utbildade föräldrar att orka strida om platserna.

Alla vet att kunskap är en potential som inte har med socioekonomisk bakgrund att göra. Och när det går prestige i utbildning, då gynnar det inte kunskapstörstande och intellektuellt framstående individer (som skulle kunna få Nobelpris), det gynnar dem med vassa armbågar. Kunskap är en ömtålig blomma. Intelligens en späd växt. Den som tror att det går att driva fram dessa båda egenskaper med hjälp av neoliberala marknadstankar, han eller hon är mer än lovligt korkad. Nobelpris kräver dessutom nytänkande, men den förda politiken söker stordriftsfördelar och gynnar konformitet.

Akademin behöver reformeras, och att återskapa det gamla är inte vägen fram. Om det har jag skrivit åtskilliga bloggposter. Jag håller med om att det finns problem i både skolan och akademin. Men den politik som förs just nu, den är förödande. Och när den dessutom är kontraproduktivt, då blir jag beklämd.

Uppgiven är jag emellertid inte. Jag kämpar vidare för det jag tror på. Kulturvetenskap och en akademi byggd på trygghet, långsiktighet och fritänkande. Till Björklund vill jag avslutningsvis säga: Den enda logiska åtgärd, om du vill få fler Nobelpris, är att avgå. Låt någon som förstår sig på människor och som vet hur man främjar kunskap och stimulerar intelligens ta över.