söndag 4 december 2011

Svaret, eller svar? Nej, fråga!

Svaret, det har mänskligheten sökt sedan begynnelsen. Ett svar, på livets uppkomst och universums mysterium. Fortfarande är det så sökandet efter kunskap är organiserad, som ett sökande efter ett svar. Det finns en rad olika kandidater, som alla slåss för sin version och tolkning, men alla är överens om att svaret är formulerat i bestämd form singular. Akademins hela infrastruktur är uppbyggd efter denna princip. Tyvärr är den felaktig. Det finns inget bestämt svar. Det finns inte ens flera olika, men lika giltiga svar. Det enda som finns och betyder något är frågorna och frågandet.

Den som frågar är ovidkommande. Subjektet bakom är underordnad arbetet med, frågorna. Och det är misslyckandena som leder till ökad kunskap, inte svaren. Att misslyckas anses inom rådande paradigm vara negativt, om det inte är katastrofalt. Att ha rätt anses vara det högsta goda. Den som misslyckas blir ensam. Han eller hon pekas ut som boven, och ingen vill förknippas med syndabocken. Det borde vara precis tvärt om. Den som misslyckas borde ses som en hjälte, för ur misslyckandet går det att lära sig för framtiden.

En annorlunda och bättre akademin har insett detta. Den som arbetar i sådan akademi ställer frågor och undersöker misslyckanden. Svaren är av underordnad betydelse, och misslyckandena är det som genererar rubriker. En sådan akademi hyllar inte kunskapen. Där är vad man inte vet som är det högsta goda. Och den som misslyckas får därför vänner och uppskattning för han eller hon bidrar till ökat vetande.

Tyvärr ser det inte ut så idag. Inom akademin premieras vetandet, i bestämd form. Och bara den som vet vad skall komma fram till kan räkna med att erhålla medel att forska för. Forskningsansökningar där exakt antal intervjuer inte anges, eller där man säger sig vilja undersöka ett fenomen med en öppen och sökande ansats, returneras med hånfullt nedsättande kommentarer. När, undrar jag, skall man vara betrodd att få forska? Jag har av systemet tilldelats den näst högsta akademiska graden, docent. Betyder det att jag av samma system anses vara kompetent att forska? Nej. Planen för mitt arbete nagelfars, och hittar man mista lilla glidning eller oklarhet i ansökan får jag avslag. Slutsatsen kan inte bli annan än att systemet inte vet sitt eget bästa, och att det är paradoxalat till sin struktur. Akademin är som kulturen, den premierar den som har makt. Och inom akademin är det den som är i sanningen som har makten. Och i sanningen är bara den som anslutit sig till dogmen om kunskapens singularitet. Ett fåtal forskare lägger beslag på de flesta medlen, och deras arbete går ut på att producera samma svar om och om igen, på olika sätt. Det samlade vetandet utarmas på detta sätt. Mer av samma gör att akademin sluter sig inom sin själv, och världen där utanför blir ointressant.

En akademi vars uppgift är att misslyckas och att sprida erfarenheterna av misslyckandena, det är en akademi jag tror på och verkar för. En akademi som ger pengar till den som vill försöka, och till den som inte vet men som vill undersöka. Det är en akademi som motarbetar alla försök att äga kunskap och stänga inne vetande. Resultatet av det vetenskapliga arbetet är vad som premieras, inte ansökan av medel. Och erfarenheterna av misslyckanden och förmågan att ställa frågor, det är vad odlas bland utövarna av vetenskap. Kunskapen, den sprids i samhället. Medborgarna, de som via skatterna har finansierat akademin, får av vetenskapen hjälp att hjälpa sig själva. Experter anses här med rätta vara egoister som håller inne med vetandet. Den som kan förklara och sprida kunskap till många, han eller hon är en hjälte.

Detta är ett sätt att tänka kring byggandet av ett samhälle. Det är inte det enda sättet. Och jag säger inte att det är så här det är, jag ställer frågan: Ligger det inte något i ovanstående tankar? Vad säger du, och hur ser dina tankar ut? Jag vill inte predika, jag vill samtala. Och jag blir glad om det visar sig att jag har fel. Lycklig blir jag om samtalet kring mina tankar och idéer kan leda till något annat och bättre.

Bara den som vågar misslyckas kan lära sig något, så sa Håkan Hult (pedagogikprofessorn från Linköping) på ett seminarium i fredags. Vackert, klokt, men samtidigt sorgligt att den kunskapen inte får genomslag i skol- och forskningspolitiken. Alla vet att det är så, ändå gör man som man alltid har gjort. Varför? Det skulle jag vilja forska om, men den typen av frågor genererar inga forskningsmedel.

2 kommentarer:

Joel Kuhlin sa...

Rakt och ärligt, uppskattar dina reflexioner "innifrån" maktens korridorer.

Själv är jag religions studerande och kan uppleva samma problematik med akademin, från mitt begränsade perspektiv.

Som du lyfter fram är det en fråga om makt, pengar och "kontrollerad" kunskap.

Om du vågar tänka fritt, hur skulle en fritänkade akademi kunna finansiera sig själv osv? Vilken relation kan en sådan akademi ha till staten etc?

Tack för en mycket tänkvärd "post"

Eddy sa...

Tack Joel, och det var en intressant fråga. Den tar jag med mig och svarar på i morgonens bloggpost.