Köpare, säljare eller förlorare? Vad säger Erik Olsson, egentligen?

Kan inte släppa den där mäklarannonsen. Den som finns i SvD idag, och som jag sett tidigare också. Den där man frågar: Vad betyder 8,2% för dig? Annonsen som säger att: "Hos oss [Erik Olsson] får du bäst betalt." Man syftar på Erik Olsson-metoden, som enligt oberoende undersökningar, "ger våra kunder Bäst Betalt." Vad är detta ett tecken på?

När jag växte upp på 1970-talet omgavs jag av arbetare. Fostrades jag i en arbetsetik. Först sparar man, sedan handlar man. Det var så det såg ut. Så det var. Då, på 1970-talet. Det var inte bättre då. Bara så det såg ut och så man tänkte. Det samhälle jag växte upp fungerade i grund och botten varken bättre eller sämre än det jag lever i nu. Det vara bara annorlunda. Vill vara tydlig med det. Jag är inte nostalgisk. Man tänkte bara annorlunda. Först arbeta, sedan konsumera.

På 1980-talet började man låna mer. Och man började låna för att konsumera. Återbetalningen sköts på framtiden. Arbeta kan man göra sedan. Så kom samhället att förändras. Vi fick en konsumtionsetik. Först handla, sedan betala. Tyvärr innebär den strategin att man inte bara måste betala, i efterhand, för det man konsumerat. Man måste dessutom betala ränta. Priset blir högre. Men det tänker man inte på. Eller det tänker det flesta inte på, inte alltid i alla fall. Den aspekten hamnar liksom i skymundan. Glöms bort. Det är inte sexigt att vara efterklok. Roligare att leva här och nu, utan att oroa sig för morgondagen. Och har man dessutom lite pengar på börsen, eller om man äger en bostadsrätt, ja då är man i hamn. Då finns ingen risk.

Det är så det ser ut idag. Men det börjar hända saker. Världens finanser skakas i grunden. Den ekonomiska kartan skrivs om, i hast. Problemen man brottas med handlar till stor del om skulder. Ränta på lånade pengar som nu skall betalas tillbaka. Eurokrisen tvingar fram ett annat medvetande, en annan etik. Det är inte långsiktigt hållbart att låna till konsumtion. Förr eller senare måste man betala priset. Och det går inte att betala med lånade pengar. Kanske har världens politiker kommit till den insikten, kanske inte. Men det verkar i alla fatt råda konsensus om att det inte går att fortsätta på den inslagna vägen.

Då dyker det upp annonser, frän mäklare, som säger sig sitta inne med lösningen. Sälj din bostad med hjälp av Erik Olsson-metoden. Då får du 8,2% mer betalt. Du kan handla mer. Renovera badrummet, till exempel. Eller unna sig en semesterresa. Det låter väl bra? Vem vill sälja sin lägenhet för 8,0% mindre, när man kan få mer? Ingen så klart! Men hur går kalkylen ihop? Går den ihop? Vad får detta tänkande för konsekvenser, och vad visar annonsen på, egentligen? Vilken underliggande kulturell information bär den här typen av annonser på? Vad går att utläsa mellan raderna?

Det är säljaren som adresseras. Mäklare som Erik Olsson är uttalat lojal med säljaren. Det ligger för det första inte i linje med god mäklarsed. Den säger att

Mäklarens roll är att agera som oberoende part mellan köpare och säljare. Det vill säga - mäklaren är en medlare som ska se till att både köpare och säljare är nöjda med affären. Trots att de arbetar på uppdrag från säljaren är det mäklarens uppgift att hjälpa båda parter till en god affär.

Bara här borde man reagera. Men det faktum att man kan, och har så gjort en tid, annonsera på detta sätt säger något om det sammanhang vi lever i. Ingen ser sig som köpare, alla vill ha så mycket betalt som möjligt. Alla tror sig om att kunna tjäna på transaktionen. Men det förutsätter att man låter Erik Olsson sälja bostaden, och att man köper av någon annan. Och om alla tänker så finns ingen bostadsmarknad. Alla kommer att vilja sälja hos den som ger bäst betalt, och då hamnar alla hos Erik Olsson. Förutsatt givetvis att ingen hittar på en bättre metod. Den som både säljer och köper hos Erik Olsson får betala både mer för bostaden man köper, och i arvode till mäklaren. Alla, utom Erik Olsson är förlorare här. Det är vad annonsen skriker ut. Ändå kan man fortsätta. Varför?

Vad annonsen visar, den kulturella information den bär på, är att alla identifierar sig med säljaren. Det är vad konsumtionsetiken gör med oss. På den marknad jag gjorde mina första bostadsaffärer var det köparen man identifierade sig med. Då var det regel att man prutade. Men det var i en tid präglad av en arbetsetik. Idag är det regel att det blir budgivning, att priset trissas upp istället för ner. Det är så det blir i en konsumtionsetik. Vem är vinnaren? Mäklarna, så klart. Ingen annan. Alla som bor och som behöver flytta agerar ju på samma marknad. Man köper och säljer vid samma tillfälle. Inte för inte har mäklaryrket seglat upp som drömyrke och inte för inte tar mäklarhusen över allt fler av de lokaler i bottenplan där det tidigare låg affärer. Vill vi ha det så, egentligen?

Vad är vi, köpare eller säljare? Svaret är, både ock. Vilket gör oss alla, utom mäklarna (och möjligen pensionsförvaltarna), till förlorare. Det är vad annonsen i tidningen säger oss. Det är budskapet som skriks ut. Men för att se denna typ av samband behövs kunskap. Kulturvetenskaplig kunskap. Analytisk förmåga, och kritiskt tänkande. Den kunskap som Svenskt Näringsliv i somras ville få att se som hobbykunskap, utan värde på arbetsmarknaden. Men i vems intresse talar man, köparens, eller säljarens?

Vem tjänar på att vi ser oss själva och det samhälle vi lever i, som en värd fylld av framgångsrika säljare? Dem som redan har pengar, det är svaret. Inte minst alla vi som har barn som behöver en bostad bör besinna oss. Ta ett steg tillbaka, tänka till. Vilket samhälle vill vi ha? Vilken värld? Vad är ett långsiktigt hållbart, kollektivt handlande?

Med fler kulturvetare på betydelsefulla positioner ökar chanserna att vi får en bättre och mer hållbar värld.