Vad är ett samhälle? Hur kan det som benämns samhället organiseras? Var går gränsen för samhället; vad ska räknas som insida, utsida? Det är viktiga frågor som inte bara behöver ställas, utan även utredas, om man vill uppnå långsiktig hållbarhet. Här kommer kulturvetenskaplig kompetens till sin rätt. Inget ska ledas i bevis. Ingen bästa praktik ska försvaras. Ett samhälle är en komplex helhet, och det präglas av en hög grad av självorganisering. Det är utgångspunkten för allt vidare arbete. Förståelse för vilka parametrar man har att ta hänsyn till.
Samhället är som sagt en komplex helhet och det består av en lång rad olika aktörer, människor så klart, men även teknologier, materialitet och immateriella aspekter som på ett eller annat sätt påverkar blivandets riktning. Allt går inte att räkna på, alla modeller som används i arbetet med att förstå helheten måste vara öppna. Det är det viktigaste att förstå och förhålla sig till. Komplexa processer måste förstås som just komplext dynamiska processer. Kännetecknande för komplexitet är att den inte går att bryta ner, den måste förstås som den emergent helhet den är. Förstår man detta och att samhället är just det, en emergent, komplext dynamisk och i hög grad självorganiserande helhet, då har man kommit en lång bit på vägen i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.
Även om samhället inte bara består av människor så är det av och för människor det skapats. Det är annars en vanlig missuppfattning att den posthumanistiska förståelse som här presenteras skulle bortse från människorna. Inget kunde vara mer felaktigt. Posthumanism är fortfarande en vetenskap om och för människor. Det är bara ett lite mer förutsättningslöst sätt att gripa sig an uppgiften att försöka förstå den helhet som brukar benämnas samhället. Ett mer adekvat sätt att arbeta.
Människor är viktiga, men inte den enda aktören som finns och gör skillnad i världen, samhället. Men det är till människorna jag vänder mig. Människorna har förmågan att med stöd i information, något immateriellt, ändra sitt sätt att handla. Självorganiserandets riktning kan därför påverkas, men inte styras. Det går inte att bestämma riktningen och sedan tro att det blir som man bestämt. Men det går att öka medvetenheten om att tankemodellerna som finns och omhuldas i det kulturella sammanhang som samhället utgör, påverkar utfallet av helhetens blivande.
När jag växte upp präglades samhället, grovt generaliserat, av ett vi-tänkande. Samhället då var mer kollektivt då. Kollektiva lösningar fanns det åtminstone gott om i vardagen. Mina föräldrar ställdes kort sagt inför färre val. TV, radio, el- och telefontrafik samt en massa annat ägdes och drevs av det allmänna, för kollektivet. Alla satt, kan man säga i samma båt. Samhället präglades åtminstone mer av vi, än jag. Jantelagen håll alla individuella ambitioner tillbaka. Det allmännas väl och ve gick före enskilda individers önskningar. Det var så det var, så man tänkte, när jag växte upp. På gott och ont.
Idag syns en betydande glidning, i riktning: Jag. Dagens samhälle vill se och strävar efter individuella lösningar i allt högre grad. Vi lever idag i ett jag-samhälle. Jag skall kunna välja och välja bort. Jag skall få mina behov tillfredställda, av någon annan. Om jag inte vill, orkar eller anser mig hinna, städam passa barn eller vad det nu kan vara, då skall jag ha möjlighet att välja bort dessa moment i vardagen. Det är samhällets uppgift idag, att säkerställa detta.
Det var inte bättre förr. Viktigt att än en gång påpeka det. Bakåt går inte att röra sig, bara framåt. Allt är annorlunda idag jämfört med då. Bara det faktum att jordens befolkning idag är dubbelt så stor som den var på 1960-talet talar sitt tydliga språk. Och med internet och nya resvanor påverkas naturligtvis även samhället och kulturen. Men det betyder inte att man måste acceptera allt som sker. Jag ser en fara i jagcentreringen. Den är inte långsiktigt hållbar. Ett samhälle är per definition en kollektiv lösning, och hur mycket man än önskar det, som individ, så går det inte att erbjuda alla individuella lösningar. Valfrihet är det inget fel på, men till vilket pris?
Frågan vi måste ställa oss är vad vi är beredda att offra för valfriheten. Och kanske viktigare ändå, är den överhuvudtaget möjlig? Jag är djupt influerad av Spinoza här, och menar att individens frihet bara går att realiseras genom att ge upp sin autonomi inom ramen för ett samhälle. Riktig frihet går bara att nå om man är trygg, och det är samhällets uppgift att tillhandahålla trygghet. När jag tänker mig att mina önskningar alltid skall kunna realiseras, att det är samhällets uppgift att erbjuda mig valfrihet, då har det hänt något betydelsefullt. Då har ansvaret för det allmänna förskjutits bortom min horisont. Då är det någon annan som skall lösa mina problem. Och då är det inte ett samhälle jag lever i , då är det i en grupp med enskilda individer som alla kämpar om utrymme. För att jag skall få krävs att någon annan gör. Det finns inga genvägar här, ingen kaka som går att äta men ändå ha kvar.
Jag-samhällets paradox är just detta att någon ändå måste göra det jag inte vill, orkar eller anser mig ha tid till. Denne någon är påfallande ofta någon som jhäämtas utifrån. Någon som är villig att göra det jag inte vill, för det pris jag anser tjänsten är värd.
Jag-samhället ser jag som en konsekvens av det välstånd som skapades av min föräldrageneration, efter det andra världskriget. Jag-tänkandet uppstår inte som en önskan inifrån individer, det är en konsekvens av samhällets självorganisering. En effekt av blivandet som alla är en del av. Men det är en återvändsgränd. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle av individer. Ett samhälle kan bara leva och fionnas om dem som ingår i det ser sig som delar av ett kollektiv. För att jag skall kunna få måste jag ge, och ju mer jag ger desto mer kan jag få. Paradoxalt nog är det så det fungerar.
Samhällen är per definition en kollektiv lösning. Utan medvetet ömsesidigt beroende individer finns inget samhälle. Jag-samhället är en utopi. Och visst kan man sträva efter ökad valfrihet, men utan kollektivet och värnandet om det har vi inget samhälle.
Det är en av alla viktiga insikter som finns inom kulturvetenskapen. Vi kan välja att lyssna och lära, eller att bortse från dessa fundamentala fakta. Valet är ditt, och mitt. Och vi får leva med konsekvensen av våra val, oavsett hur vad vi vill eller hur vi än ser på saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar