Rockmyter och statistiska felslut

Läser i pappersutgåvan av SvD om en undersökning som gjorts av statistiker vid Queenslands University of Technology. Forskarna har jämfört dödligheten hos ett stort antal engelska musiker med dödligheten hos befolkningen i Storbritannien. Analysen, som publicerats i British Medical Journal, ger vid handen att det inte finns någon förhöjd risk för musiker att dö vid 27 års ålder. Fast, skriver man, musikerna uppvisar en överdödlighet vid 20- och 30-årsåldern (lite oklart vad det innebär. För mig i alla fall), åtminstone för dem som var 20 och 30 under 1970-talet. Äntligen, eller? Forskning visar ... Jag är skeptisk.

Varför är det viktigare vad statistiker kommer fram till? Och till vad ska vi ha kunskapen. Detta verkar vara mer av kuriosavärde. För ingen har väl på allvar trott att det skulle vara farligare att fylla 27 om man är musiker, än om man inte är musiker. Eller att faran att dö för missbrukande musiker om/när man fyllt 28. Det vore befängt. Ändå lyfts denna typ av resultat fram. Statistiken ljuger inte. Förvisso (även om det är en sanning med modifikation), men vad är det för kunskap, sann kunskap, vi oss till livs i undersökningen? Att musiker inte löper större risk att dö än andra? Jäääsp. Inte mycket att skriva hem om. Att rockmyter inte finner stöd i forskningen? Det är väl vad ordet myt indikerar, att det är en muntligt traderad föreställning, ingen sanning. Ingen ny kunskap alls, således. Ändå väcker forskningen intresse. Ändå får vetenskapsutövarna uppmärksamhet.

Finns det bara overdersägliga data så är det alltså en nyhet? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Intresset för forskningen handlar inte som sanningen eller om de data som forskarna har. Intresset rör artisterna, döden, drogerna och rockmyten. Det märks tydligt när man kommer till slutet av artikeln, för där kan man läsa följande.

Förklaringen, tror forskarna i British Medical Journal, är bättre behandlingsmetoder vid heroinöverdoser samt en övergång från en musikscen dominerad av hårdare rock till en mer popbaserad sådan under 1980-talet.

Har man bara data kan och får man spekulera lite som man vill. De data man har ger legitimitet även till sådant som forskarna tror. Det är ett otroligt vanligt fenomen. Statistiker, om de bara har någon typ av data som ligger hyfsat i närheten av det man som journalist vill skriva om, får uttala sig om snart sagt allt. Även om sådant som de inte har några som helt belägg för. Det är en mycket olycklig utveckling.

Kvalitativa studier av musiker i den hårdaste av hårda musikgenrer, dödsmetall, ger vid handen att de oftast är renlevnadsmänniskor. Vegetarianer och nykterister. Uttalandet från forskarna i den ansedda tidskriften får med andra ord ge luft åt fördomsfulla spekulationer. Det är högst olyckligt, men en logisk konsekvens av hur värdet på kunskap mäts inom akademin idag. De frågor som allmänheten verkligen är intresserade av besvaras av dem som har de tydligaste siffrorna, oavsett om siffrorna har med frågorna att göra eller inte. Följaktligen är det idag i samhället, konsekvent de som är minst lämpade som får uttala sig. Bara man kan visa data får man folkets öra, oavsett vilket förklaringsvärde datan har.

Slutsats: Man lyssnar mer på vem som talar, än vad som faktiskt sägs. Och den som faktiskt har något viktigt att säga om det man är intresserad av tystas genom att journalisterna bara läser tidskrifter som presenterar statiska resultat. Mot bättre vetande kan man sedan rationalisera bort ett sådant ämne som kulturvetenskap, som har en hel del sant och riktigt att säga om ämnet rockmyter.

Vem tjänar på att det är så?