Kunskap kan inte beställas eller beordras fram!

Läser i DN idag, i en debattartikel författad av forskare och företrädare för Kungliga Vetenskapsakademin, att det reses allt tydligare krav på ökade satsningar på grundforskningen. Det håller jag med om. Det är rätt väg att gå om man vill öka chanserna att möta de problem som mänskligheten står inför. Forskning måste vara fri, annars kvävs allt det som skulle kunna blomma ut och bli något stort och viktigt.

Håller också med om KVA analys av och hållning i frågan om vad det är som driver forskning och var kunskapen uppstår. Man skriver

Satsa på individerna. Den enskilda individens kreativitet och kompetens måste alltid stå i fokus. Det är forskare som forskar, inte nätverk eller centrumsatsningar. KVA anser därför att en ökad andel av de statliga forskningsmedlen bör gå till enskilda forskargrupper med nyskapande idéer. KVA anser att Vetenskapsrådet bör ges en större del av de statliga forskningsanslagen så att fler enskilda kreativa forskare får möjlighet att satsa på nyskapande grundforskning. Det är inte minst viktigt att satsa på unga forskare med nya, djärva idéer.

Mycket av det som förs fram i debattartikeln är bra och pekar i rätt riktning. Även inställningen till rörlighet inom akademin kan jag ställa upp på.

Motverka inavel, locka internationella forskare. Rörligheten i det svenska forskarsamhället är inte tillräcklig. Staten måste utreda vad som kan göras för att stimulera ett bättre utbyte mellan Sverige och omvärlden, men också mellan forskningen, näringslivet och förvaltningen. För att motverka intellektuell inavel bör Sverige ta chansen att rekrytera framstående internationella forskare. Tack vare det förhållandevis goda budgetläget har Sverige de kommande åren en unik möjlighet att attrahera framstående utländska forskare när andra länder skär ned sina forskningssatsningar. Det tillfället får inte försittas.

Annat är jag däremot tveksam till, eller, bättre uttryckt, jag har svårt att se att det ena följer av det andra. Som här, där man resonerar om kvalitet. Här finner jag en hel del paradoxer.

Kvalitetssäkra de statliga forskningsanslagen. Den svenska staten och andra offentliga organ anslår förhållandevis stora resurser till forskning. Problemet är att miljarderna inte alltid kommer till största möjliga nytta. Forskningspropositionens stora möjlighet är att se till att resurserna används mer effektivt. Två åtgärder står i förgrunden:

• KVA anser att regeringen bör se till att det upprättas enhetliga vetenskapliga kriterier vid fördelning av all statlig forskningsfinansiering. Staten ska föreskriva öppen konkurrens och sakkunnig granskning av fördelningskommittéer som består av vetenskapligt meriterade ledamöter. Om forskningen är inriktad på bestämda problem eller sektorer ska man naturligtvis kräva att projekten är relevanta för ändamålet, men relevansen får aldrig bli en ursäkt för att ge pengar till vetenskapligt undermåliga projekt.

• Det nuvarande systemet för fördelning av resurser till universiteten garanterar inte att resurserna hamnar i de miljöer där de gör störst nytta. Förenklade modeller med ett fåtal nyckeltal hittar inte de originella och nyskapande insatserna. Den internationella erfarenheten är att det inte finns några enkla mekaniska genvägar till framgång. Fördelningen av anslagen måste innefatta en återkommande granskning av utomstående sakkunniga, en väl definierad vetenskaplig så kallad peer review-utvärdering av alla offentligt finansierade forskningsbidrag.

Å ena sidan anser man att forskningen måste kvalitetssäkras, och å andra sidan säger man att det inte finns några enkla mekaniska genvägar till framgång. Men är inte systemen för kvalitetssäkring just det, mekaniska genvägar till framgång? Det är i alla fall min erfarenhet. Som jag ser det, och jag finner stöd för den analysen i det som förs fram i debattartikeln, även om jag som sagt inte håller med om allt i den, är det idag alldeles för mycket fokus på forskningsplanerna. Detta fokus ger upphov till just de problem KVA pekar på. Av ängslighet och misstro mot forskarna ger man bara medel till den som vet vad man skall komma fram till. Och då blir det stora nyheter när någon lyckas kamma hem stora anslag. Det tankefelet finns också hos dem som förespråkar kvalitetssäkring. Den skall garantera att målen uppfylls, vilket rimmar illa med talet om grundforskning.

Forskning måste vara förutsättningslös. Det går inte att planera för framgång, den går bara att upptäcka i efterhand! Först när man förstår det och först när de tankarna genomsyrar forskningspolitiken, först då finns det förutsättningar för en forskning som är mänskligheten (och inte forskarna) till gagn. Två saker glömmer man eller misslyckas man med att förstå i debattartikeln. Det är följande:

1. Kvalitet kan bara upptäckas i efterhand. Utvärderingar av och uppföljningar av forskningsresusultatet, istället för granskning av ansökningarna om medel, det är vad som driver kvalitet. Frikostighet i utdelningen, i kombination med rigorösa kontroller av resultatet, det är vägen som leder mot det mål med forskningen som pekas ut av KVA. Vad som krävs för att uppnå målet är ett helt annat sätt att tänka kring kunskap, nytta och forskningens roll i samhället. KVA sitter fortfarande fast i ett förlegat tankesätt, men man är på god väg. Sjukdomsinsikt är första steget mot förändring.

2. Man glömmer även en fundamental insikt rörande forskning. Det är att forskning bedrivs av människor, med allt vad det innebär. Forskare, liksom alla andra människor, drivs av olika mål. Sökandet efter kunskap är ett. Äregirighet ett annat. Det ena leder till ökad insikt, det andra till ökad makt. Och det är omöjligt att utifrån avgöra vad som är vad och vem som drivs av vad. Forskning är en social verksamhet, på gott och ont. Mobbing och uteslutning förkommer, också. Alla forskare är inte, alltid, besjälade av sökandet efter kunskap. Alla ser sig inte som soldater utsända i striden för mänsklighetens överlevnad. Det finns det som bara vill ha jobbet kvar till pensioneringen. Genom att konsekvent bortse från dessa premisser och genom att avfärda dem som forskar om vetenskapens humanistiska aspekter rör man sig bort från målet.

Skall man uppnå de mål som efterlyses behöver man satsa även på humanvetenskaplig forskning!