Som nybliven docent och i ljuset av hotande ekonomiska neddragningar har jag under hösten allt mer kommit att fundera över den akademiska världen. Mycket är sig likt, men tänker jag på hur det det såg ut när jag var student i början av 1990-talet är förändringen ändå markant. Vad är det för värld, vart är vi på väg?
Akademin, så som jag tänker mig den, skall vara en plats där användbar kunskap produceras och kommuniceras med resten av samhället. En kreativ miljö där man löser svåra, angelägna problem. En samhällsinstitution där man fostrar människor till att klara dessa uppgifter. Det är ett ideal att sträva mot i alla fall, men är det så det ser ut? Nej, tyvärr är det inte så.
Det är med oro jag ser på den miljö jag finns och verkar inom och som jag dessutom är en företrädare för. Som docent har jag ett ansvar för att verka för en akademi värd namnet. Min lojalitet ligger hos uppdraget (sökandet efter användbar kunskap) och hos studenterna, inte med akademikerna. Faktum är att jag känner mig allt mer förfrämligad inför den akademiska kultur som jag lever mitt liv i och genom. Akademin håller på att tas över av andra krafter än dem som värnar kunskap. Idag är det helt andra världen som premieras och ställs i förgrunden. Kunskap talas det väldig sällan om. Liksom ifråga om infrastrukturen, vården och skolan är det ekonomin som kommer i första rummet. Konsekvenserna av detta oroar mig.
Förmågan att dra in pengar är viktigare än förmågan att kommunicera relevant och samhällsnyttig kunskap. Det är naturligtvis inte så man säger, men konsekvensen av handlandet är just det. Det förutsätts finnas ett kausalt samband mellan en bra (vad det nu är) forskningsansökan och bra (i betydelsen användbara) kunskaper. Men ingen har undersökt om det är så. Ingen vet alltså om det antagandet, som hela den akademiska världen vilar på, är sant och riktigt. Man förutsätter att det är så. Men jag vägrar tro att jag är ensam om att ha kollegor som äger förmågan att erhålla pengar men som uppvisar stora brister vad gäller forskning och publicering av resultat. Money talks, som bekant. Följaktligen har denna grupp forskare makt. Deras förmågor premieras, lever vidare inom akademin och påverkar därigenom hela miljön. Har man fått pengar en gång ökar chanserna betydligt att man får pengar igen.
När, eller om akademin helt och hållet genomsyras av det tänkandet, då är det ingen akademi längre. Den dagen då akademin sätter ekonomin före kunskapen, då har den transformerats till en penninggenererande koloss bland andra i ett samhälle som sålt sin själ till djävulen. Pengar för pengarnas skull, överallt, alltid. Det är ett skrämmande samhälle. Där är vi inte ännu, men vi är på god väg.
Akademin är fylld av andra fenomen som pekar i samma oroande riktning. Helårsprestationer och examina är viktigare än kunskaper. Det är ett annat exempel där yta försiggår innehåll. Titlar och utmärkelser, formella kompetenser hos personalen, istället för aktuella kunskaper som används och är nyttiga idag. Det är ett annat. Sammantaget gör detta att den som har högst formell kompetens (= titel) alltid har mest att säga till om, mest makt över utvecklingen och verksamheten. Oavsett om hen är aktiv eller om hen har slutat läsa, forska och hänga med. En trött gammal professor som helt tappat kontakten med verkligheten har alltid mer makt och inflytande än en kunskapstörstande docent som vill vara med och utveckla sitt ämne i riktning ökad samhällsnytta.
Den som har makt har också makt över kunskap. Och de två främsta bevisen på makt inom akademin idag är pengar och titlar, ytfenomen som går att mäta och räkna. Inte förmågan att forska, och de kunskaper man faktiskt besitter, inre kvalitativa egenskaper. I den bästa av världar finns det kausala samband mellan yta och innehåll. Tyvärr lever vi inte i den världen. Dagens akademi präglas av en ängslighet. Ingen vågar lita på någon, allt måste kontrolleras. Och bara det som kan kontrolleras är värt något. Därför blir det som det blir, även om ingen vill ha det så egentligen. När det hålls tal och vid akademiska högtider är det alltså svunna ideal som hyllas, för i den dagliga verksamheten gäller det först och främst att man har en budget i balans. Det är viktigare än allt annat. Självklart blir kunskapen lidande, och i förlängningen är detta förödande för hela samhället. Kort sagt, nuvarande system för högre utbildning och forskning är inte långsiktigt hållbar.
Man skulle kunna tänka sig andra fördelningsprinciper för forskningsmedel. Självklart förstår jag att pengar är en förutsättning för verksamheten och jag menar absolut inte att ett sådant ämne som humaniora måste få kosta pengar, men pengar skall vara ett medel inte ett mål. Det är fullt möjligt att utarbeta och anamma principer som lägger större vikt vid utfallet av arbetet än vid löftena som ges initialt. Och man skulle kunna bedöma kompetens på andra sätt. Till exempel skulle professorstitlar och andra akademiska utmärkelser kunna vara relaterade till vad man faktisk presterar här och nu. Idag kan man leva på gamla meriter. Alla gör inte det, men skrämmande många. Professor skulle då vara en titel som bara den har som, och bara så länge han eller hon, producerar ny kunskap i en takt och en omfattning som uppfyller de krav man kollektivt kommit överens om.
Mer fokus på innehåll, och mindre på yta. Det är vägen som leder till en hållbar och samhällsnyttig akademi. Jag sökte mig till forskningen för kunskapens skull, för möjligheten att lära, lära om och och lära nytt. Jag vill ständigt utvecklas, växa och utmanas. Inte förvalta uppnådda resultat. Jag vill samarbeta, gärna över gränser, inte konkurrera. Som den akademiska världen ser ut idag hindras jag att göra detta, leva så. Vägrar tro att jag är ensam om att hysa denna önskan, men ensam är precis vad jag känner mig. Det kulturella klimatet inom akademin tystar ovanstående tankar, och premierar det rådande. Dessutom är det så att kampen för djup och kvalitet är svår att vinna om man kämpar mot krafter som verkar för kvantitet och yta.
Flyktlinjer är en plats för utvecklandet av tankar och tekniker som kan användas i arbetet med att leda akademin i önskad riktning. Tillsammans når man längre om man är ensam. Alla synpunkter på detta, och på annat som faller inom är välkomna. Vi som tror på kunskap, kritiskt tänkande och kvalitet, vi måste göra gemensam sak och höja våra röster. Jag är övertygad om att vi är fler än vi tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar