Läste boken Niceville i somras och igår såg jag filmen som baseras på boken. Varken boken eller filmen kommer gå till historien som mästerverk, men historien som berättas har en oemotståndlig kraft. Tänkte det kunde passa som utgångspunkt för en bloggpost på temat kultur, makt och konsekvenser.
Handlingen utspelar sig i det tidiga 1960-talets USA, i södern. Jackson, Mississippi, är platsen. Dit återvänder dottern till en plantageägare, efter avslutad collegeutbildning, med drömmar om att bli journalist och författare. Med det perspektiv på vardagen som utbildning ger ser hon annorlunda på det hon tagit för givet. Hon vill förändra ojämlikheten i samhället. Därför ber hon att få intervjua några av de färgade hembiträdena om deras upplevelser av att uppfostra vita barn och att arbeta i vita hem. Det är på inget sätt självklart, men några av dem ställer upp.
Boken och filmen ger oss de färgade kvinnornas perspektiv på söderns raslagar och skillnaden som gjordes (och fortfarande görs) mellan människor med olika hudfärg. Det är ingen vacker bild som målas upp. Men den är heller inte nattsvart, och det ser jag som bokens och filmens största förtjänst. Det som beskrivs är relationer mellan färgade och vita, mellan vita och titta och svarta och svarta. Relationer, fyllda av fördomar och hat, men också varma kärleksfulla relationer. Inget är antingen ont, eller gott. Relationer och konsekvenser av relationer är det som beskrivs.
Niceville är en beskrivning av kultur, av mänskligt handlande. Kultur är som bekant inget annat än resultatet av tankar omsatta i handling. Olikheterna som iscensätts i filmen och som görs överallt mellan människor finns bara i handling, i aktivt görande av skillnad. Det handlar om relationer och det handlar om makt. Överordning och underordning. Disciplinering, av både den som gynnas och den som missgynnas i och av det ömsesidiga görandet av skillnad. Både färgade och vita sitter fast i relationen de bygger tillsammans.
Vithet ger den som passerar som vit fördelar, och den som utpekas som svart nackdelar. Men båda är offer för kulturens kraft. De vita som vill förändra utsätts för repressalier. Och det finns också skillnader mellan vita och vita och svarta och svarta. Bilden som framträder är komplex, vilket gör det enklare att förstå. Och förstå måste man om man skall kunna arbeta för förändring. Kvinnorna som samarbetar i det bokprojekt som intervjuerna resulterar i beskriver sina tankar om och upplevelser av relationen, och historierna rymmer som sagt både värme och kyla, kärlek och hat.
Just detta att det är en komplex bild som framträder gör att den laddas med kraft. Den går inte att värja sig mot. Historien har inga hjältar, men heller inga passiva offer. Alla kämpar och gör motstånd, och både dem som gynnas och dem som missgynnas i och av relationen är aktiva. Att vara vit är ingen garanti för att få ingå i gemenskapen. Niceville är en beskrivning av hur kultur görs, och av konsekvenser av görande.
Både boken och filmen rekommenderas. Den ingjuter hopp och visar hur man med små medel kan verka för förändring. Det krävs inte några stora insatser för att uppmärksamma orättvisor. Ofta kan små medel ge större effekt än stora. Och sanningen i sin enkla form kan många gånger vara fylld med förändringskraft, just för att man känner igen sig. Detta är berättelsens största behållning, tycker jag.
Boken och filmen är också intressant för att det är en skildring där kvinnorna konsekvent är i fokus. Männen finns i periferin. Det är ovanligt, men glädjande. För det gör också något med läsaren och biobesökaren. Ett nytt perspektiv öppnas upp. Jag har länge efterlyst filmer där kvinnor spelar karaktärsrollerna och även om Niceville lämnar en del övrigt att önska gällande detta så är det trots allt fortfarande ovanligt, och därför viktigt att uppmärksamma.
Niceville fyller mig med hopp, på många sätt. Läs, titta, begrunda. Och se på din vardag. Vem är överordnad, när och hur? Vilka konsekvenser ger dina handlingar upphov till, och vad kan förändras? En annan värld är möjlig.
Första steget är att lära sig se samband.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar