Läser SvD på nätet och hittar en artikel om caféerna i Wien på 1800 och det tidiga 1900-talet. Har alltid trivts på café och sörjer det faktum att jag allt för sällan har tid att få kontinuitet i besökandet. Det är bara den allt för korta stunden på morgonen, på Centralen i Göteborg, innan tåget till Trollhättan, som det finns tid att sitta ner och läsa med någon typ av regelbundenhet. Annat var det när jag var student. Då tog jag spårvagnen på morgonen, från Kortedala, ner till Brunnsparken och promenerade bort till Ahlströms. Där satt jag sedan ett par timmar och läste, medan lokalen sakta fylldes med folk. Sedan drog jag vidare. På lunchen promenerade jag, i väntan på lediga bord, och smälte den inhämtade kunskapen. För det lärde jag mig snabbt, att man kan inte sitta hur länge med en kopp kaffe som helst. Inte om det är fullt. Ägaren bedriver så klart inte välgörenhet. Men när lunchgästerna återvänt till sitt arbete fanns det plats för en fattig med kunskapshungrande student igen. Jungrens hamnade jag ofta på, innan jag tog mig an backen upp mot Humanisten. Där jag förberedde mig för kvällens föreläsningar.
Det var så mina dagar som student såg ut, när jag väl hittat ett upplägg som passade mig. Läsning, på café, på dagen, och föreläsning på kvällen. Det var mitt sätt att få ut mesta möjliga av den dyrbara tid jag köpte mig för pengar från CSN. På café upptäckte jag att sorlet hjälpte mig att hitta koncentration och hålla fokus. Hemma, ensam eller i en tyst läsesal på UB, får jag panik. Tankarna far som blixtar genom huvudet och intrycken är svåra att sortera. På café där det är lagom stimmigt lägrar sig ett lugn och kunskapen som böckerna ger kan sorteras och bearbetats. Tänk om jag förstått det när jag gick i grundskolan. Nu är det inte så, och bättre sent än aldrig. På café, alltså, hittade jag vad jag behövde för att förlösa min potential. Därför är det med glädje jag läser Lisbeth Lindeborgs artikel, som avslutas så här.
En avslutande fråga är om kaféerna har någon särskild betydelse i dag. Svaret är nej. Det slags människor som befolkade kaféerna finns inte längre. ”Generation Starbuck” som med coffee-to-go hetsar från den ena upplevelsen till nästa har inte tid för den koncentration som utmärkte kafébefolkningen för hundra år sedan. De som alltså vill återuppliva kafékulturen måste anpassa sig efter det som är wienerkaféets egenart: tid för kreativitet och utrymme för inspiration. Följaktligen var den bärande frågan på en utställning på Museum für Angewandte Kunst i Wien sommaren 2011, i anknytning till ett forskningsprojekt om kafékulturens framtid: ”Wie schnell darf ein Kaffeehaus sein?” – ”Hur snabbt får ett kafé vara?”.När jag satt mer regelbundet på café var det på anrika ställen med tillhörande konditori och egna bagare. Idag är det i princip bara Ahlströms som håller stilen. Braütigams, Petterssons, Palays, Pettersens har försvunnit eller förvandlats till oigenkännlighet. Med dem försvann också den cafékultur som jag förknippar med lärande. Jag läser som sagt fortfarande, men det är på en annan typ av plats än dem jag hittade och trivdes på då. Visst finns Ahlströms kvar, men det ligger lite utanför mina vägar idag, tyvärr. Liksom Jungrens, fast dit går jag oftare. Idag trivs jag nog allra bäst på fiket som ligger i Nils-Erikssonsterminalen. På Espresso House, inne på Centralen, där trivs jag inte alls. Hög musik och klämkäck personal som instruerats att alltid fråga, alla om de vill ha något mer. Fast man står med jämna pengar, och uttryckligen har sagt att det var en kopp, svart, bryggkaffe man ville ha. Ändå får man frågan: Skall det vara något mer?
Synd att det har förändrats, i den riktningen. För därigenom har en kultur försvunnit, eller vad är hönan och vad är ägget, egentligen? Kontentan av det som hänt är att det finns allt färre platser kvar i världen för läsning, samtal och kunskapsutveckling. När man bara får en stund här och där, på tåg, i väntan på tåg eller på något eller någon annan. Då går något viktigt förlorat. Tid och plats för eftertanke och reflektion. Jag är privilegierad som kan ägna mellandagarna åt just det, reflektion och eftertanke. Vart är vi på väg, som värld och som samhälle? Vad skall hända med Humaniora, på Högskolan Väst och i akademin? Vad är en människa, kunskap och makt? Sådana frågor hör inte hemma på, eller trängs undan (mer eller mindre medvetet) på ställen som är byggda för snabba möten, hastiga energitankningar eller två minuters vila innan man drar vidare till nästa affär. Är det skiftet från en arbets-/kunskapsetik, till en konsumtionsetik som slagit igenom i det offentliga rummet?
Olyckligt att det blivit så, att tiderna och platserna för eftertanke och reflektion har krympt. Vet inte om det är därför som Björklund och andra fått för sig att det går att effektivisera utbildning. En treårig utbildning tar tre år, varken mer eller mindre. Och det spelar ingen roll hur mycket man läser under de där tre åren, det är tiden i utbildningssystemet som räknas. Läser man mindre får det så klart konsekvenser, men den som läser mer fördjupar bara eller kanske vidgar sitt vetande. Men en treårig utbildning tar tre år. Utbildning är inte det samma som ett antal kurser, böcker och föreläsningar. Det är först och främst en mognadsprocess. Tid, eftertanke och något att reflektera över. Det är vad utbildning handlar om och går ut på. Effektivitet är därmed omöjligt att införa i utbildningssystemet. Effektivitet utarmar kunskaperna, försämrar förmågan till reflektion och leder till ett dåligt rustat samhälle. För att möta framtidens utmaningar och problem vilka ingen idag kan ana (och det handlar inte om brist på fantasi, det är en fundamental egenskap i världen. Att den inte går att förutse på sikt), krävs att befolkningen har tillräckligt med kreativitet, nog med kunskaper och en väl utvecklad kollektiv förmåga att reflektera över tillvaron. Det får man inte om man har sitt primära sikte inställt på shopping och beställer en latte, to go.
Fler caféer, mer tid till eftertanke, samtal och kritisk reflektion. Det är vad långsiktiga samhällen byggs ifrån. Det går inte att återkalla det gamla Wien och dess kultur, men det går att låta sig inspireras av det som fungerade då. Det går att skapa en ny cafékultur, om tillräckligt många tar sig tid och vill. En ny syn på kunskap och en akademi där innehållet överordnats formen kan skapas genom politiska beslut. En annan värld är möjlig.
Frågan är om vi vill det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar